| Publicerad 2009 | Lämna synpunkter |
TUSIKEN tɯ3siken2, äv. TUSINGEN tɯ3siŋen2, sbst., m. best. o. interj.
ss. lindrigare svordom l. bedyrande l. milt kraftuttryck liktydigt med: sjuttsingen, kattsingen; särsk. i sådana uttr. som ge sig tusiken på (ngt) (jfr GIVA, v. II 1 c γ), ta mig tusiken (jfr TAGA, v. I 4 a ε). Huru, i all tusingen! Zedritz TurkMus. 26 (1835). Kunde .. ge mig tusiken på att hon (dvs. skutan) hade långt sjögräs på botten. GHT 1905, nr 209 B, s. 3. Du ska väl roga dej nån gång för tusiken. Stick iväg te någe trevligt ställe bara! Browallius ParDagg 170 (1957). Ta mej tusingen, om det inte är häpnadsväckande oförskämt att (osv.). Hedberg Upp 26 (1968).
Spalt T 3251 band 35, 2009