Publicerad 2005   Lämna synpunkter
TJÄNARE ɟä4nare l. 302 l. ɟän4are l. 302 l. ɟe4nare l. 302 l. TJENARE ɟe4nare l. 302 l. ɟen4are l. 302, äv. (vard.) TJÄNA ɟä4na l. 32 l. ɟän4a l. 32 l. ɟe4na l. 32 l. TJENA ɟe4na l. 32 l. ɟen4a l. 32 l. (starkt vard.) TJÄNIS ɟä4nis l. ɟe4nis l. TJENIS ɟe4nis l. (starkt vard., numera vanl. skämts. l. pastischerande) TJÄNIX ɟänik4s l. TJENIX ɟenik4s l. TJÄNIXEN ɟänik4sen l. TJENIXEN ɟenik4sen l. (starkt vard., i sht i ungdomligt spr.) TJA, interj.2, ɟa4 (med kort a), interj. Anm. Inom mer l. mindre slangartat spr. förekommer ytterligare ombildningsvarianter av tjänare. I följande ä. språkprov föreligger sålunda en sannol. i skolsammanhang uppkommen skämtsam utbyggnad med lat. superl.-böjning i nom. l. vokativ (äv. substantiverat): De bocka sig till jorden och säga: Tjenare, Tjenarissimus! Men i grund äro de Slarfvissimus. Almqvist Törnr. 3: 143 (1850). Att helsa hvarje inträdande studiosus .. (med) ett halfhögt tjenarissime! Laurén Minn. 111 (1877).
Ordformer
(tja 1992 osv. tjena 1965 osv. tjenare c. 1775 osv. tjenis 1889 osv. tjenix 1910 osv. tjenixen 1906 osv. tjäna 1949 osv. tjänare 1897 osv. tjänis 1899 osv. tjänix 1928 osv. tjänixen 1901 osv.)
Etymologi
[interjektionell anv. av TJÄNARE, sbst., i sådana utförligare hövlighetsuttr. som eder (ödmjuke o. d.) tjänare (se TJÄNARE, sbst. e α α’), vari småningom attributen försvunnit; jfr ä. d. tjener, ä. t. diener i mer l. mindre interjektionell anv., ä. fr. serviteur, farväl; i mer l. mindre slangartat spr. har – efter övergången till interj. – olika ombildningar (gm förkortning l. medels för slangspr. typiska ordbildningselement, bl. a. -is (jfr POPPIS (se POPULÄR Anm.), SKÅDIS m. fl.)) uppstått. — Jfr TJÄNIS, adj.]
1) (ngt vard.) ss. (förtroligt l. informellt) hälsningsord vid möte (se d. o. 1) l. inledande samtal l. skriftligt meddelande, ungefär liktydigt med: hej, goddag; särsk. i förb. med dels tilltalsord l. -fras, dels prep. o. pronominell rektion betecknande mottagaren; äv. dels (numera bl. mera tillf.) i fråga om avskedstagande l. avslutning på samtal o. d., ungefär liktydigt med: hej då, adjö, dels (mera tillf.) i fråga om (ironiskt) påkallande av uppmärksamhet ss. negativt värderande reaktion på (annans) föregående handling l. utsaga (särsk. föregånget av jo (se JO I 2 a) o. åtföljt av utsaga som utvecklar l. antyder vari invändningen består o. d.), dels substantiverat; jfr TJÄNARINNA b α. Tjenare Mollberg, hur är det fatt? / Hvar är din Harpa? hvar är din hatt? Bellman (BellmS) 1: 146 (c. 1775, 1790). Tjenis på er, pojkar! .. sa Kalle Lundqvist, der han kom vankande bakom oss. Hedenstierna Marie 226 (1896). Tjänare! Det var en ung dam, som hälsade oss tre herrar med detta ord, i fryntlig och kamratlig ton. Så fick hon syn på mig och antog helt omotiverat en något högre färg. Hon kom nämligen plötsligt ihåg att vi inte lagt bort titlarna än. – Förlåt, författarn, jag menade godmiddag. ST 1930, nr 10, s. 10. Annars vinkade .. alltid någon .. eller kastade emot en ett ”Tjänare” som en skramlande boll genom halva lokalen. Hultenberg Zweig HjärtOro 339 (1939). En kväll, när vi vankade hem efter ett ganska livligt symposion, tog jag av vid lilla Vattugatan. – Tjänare! Det här är min gata. Siwertz Ung 198 (1949). (–) Ös på bara! Det ligger kosing och väntar ju! (–) Jo, tjenare! Man har ju hört ett och annat om skatten. SvD 24 ⁄ 4 1972, s. 15. Tjena, grabben! Trenter SkönJuv. 100 (1991). — särsk.
a) (pleonastiskt l. emfatiskt) upprepat (stundom äv. (numera bl. tillf.) sammanskrivet). Farväl god’ vänner, och hör min Trumpet. / Tjenare, tjenare! Bellman (BellmS) 1: 194 (c. 1775, 1790). Tjänaretjänare! Heerberger Hägr. 117 (1950).
b) i förb. med annat ord tillsammans med vilket det utgör en interjektion(sförb.) med samma anv. som ensamt tjänare. särsk.
α) (bl. tjänare, tjenare, tjäna, tjena) (vard.) i förb. med mors (se MORGON 1 a β anm.), stundom äv. sammanskrivet tjänaremors osv. Tjänaremors, sade jag och gick bort till hissen. Trenter NarrNock. 48 (1956). ”Tjena mors, Helsingfors”, heter Radiosportens telefonväktarprogram under ishockey-VM i Helsingfors. RöstRadioTV 1974, nr 15, s. 29.
β) (bl. tja) (starkt vard., i sht i ungdomligt spr.) i förb. med ba (kortform för bara), äv. (o. vanl.) sammanskrivet tjaba l. tjabba. Att jag .. hör till en viss åldersgrupp märker jag i närvarubutiken, där jag oftast går till kassörskan som säger ”Tja ba Calle!” DN 22 ⁄ 3 1992, s. A10. Tjaba! Har det börjat skriva mer och mer folk till Postis? SDS 12 ⁄ 2 1995, s. B10. Öhh … Stakka, schysst kjol va! – Tjabba, jag har precis färgat håret lila också. GbgP 15 ⁄ 6 1996, s. 51.
2) [jfr motsv. (ironiska) anv. av fr. serviteur] (numera föga br.) ss. (hövligt) nekande l. avböjande l. förkastande l. ogillande svarsord o. d., ungefär liktydigt med: nej (tack). Weste (1807). Min lyckliga stjärna gjorde att jag fick en ung synnerligen vacker dam till vis-a-vis (i diligensen) .. Olyckligtvis tog sig karlen (bredvid henne) för att .. berätta mig, att hon var hans älskarinna. Till en sådan slusk! … tänkte jag. Tjänare, tack! Och jag flyttade öfver till cabrioletten. Wachtmeister AntBr. 40 (1915).

 

Spalt T 1764 band 34, 2005

Webbansvarig