Publicerad 2003   Lämna synpunkter
TALL tal4, sbst.3, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar (Arvidi 152 (1651) osv.) ((†) -er VRP 1645, s. 72, Hülphers Dal. 444 (1762)).
Ordformer
(tal 1584 (: talkotterne)1757 (: tal-ört). tall 1578 (: talle swamp) osv.)
Etymologi
[fsv. taller, nom., tal, tall, ack.; jfr nor. toll, tall, (ung) tall, fvn. þǫll, f.; möjl. i avljudsförh. till sv. dial. tull, topp på växande träd l. säd (jfr ÅR-TULL), o. tulle, tallstrunt (jfr Ekbo SupplHellquistOtr. (c. 1990)); om ordet är besläktat med tull(e), kan det möjl. i ä. tid ha varit en beteckning för ungt barrträd (tall l. gran) (se SFries i Language 43 ff. (1992)) o. urspr. ha betecknat sådana (unga) barrträd från vilka späda skott, som var användbara ss. föda till djur o. människor (jfr TALL-STRUNT, sbst.1), kunde plockas. — Jfr TALLE, sbst.2]
Anm. I flera två- l. flerspråkiga lexikon från 1600- o. 1700-talet råder osäkerhet i fråga om hur svenska barrträdsbeteckningar skall översättas till andra språk. Den omkastade översättningen har kommenterats av Linné (se språkprov 1743). (Lat.) Abies (dvs. ädel- l. silvergran) .. (sv.) Fuhru, Tall .. (t.) die Tanne (dvs. ädel- l. silvergran) .. (lat.) Pinus (dvs. tall) .. (sv.) Grän, Graan .. (t.) die Fichte (dvs. tall). Schroderus Lex. 51 (1637). Tall eller Fur kallas af alla riktige Botanister på Latin Pinus, men ej, som glos-böckerne osz sägia, Abies. CvLinné hos Hiorter Alm. 1743, s. 8. (Sv.) Gran-träd, (fr.) un pin (dvs. tall). Möller 2: 94 (1755). (Sv.) Tall, (fr.) sapin (dvs. gran). Därs. 285.
barrträdet Pinus sylvestris Lin., som har långa, parvis sittande barr, trubbigt koniska kottar o. (hos äldre exemplar) hög, kal, (röd)brun stam o. gles, yvig krona, fura, skogstall, vanlig tall (jfr a); äv. koll.; äv. (numera bl. tillf.) om trä l. ved l. virke av tall, fur(u); förr äv. dels (o. urspr.) om ungt exemplar av tall (i ovan anförd bet.) (jfr FUR anm.), dels om kort (o. krokigt) exemplar av tall, martall; äv. i allmännare o. utvidgad anv. (se a, b); jfr FUR. GullbgDomb. 17 ⁄ 3 1618. Torr och skarp mark hwarest intet annat wexer än Tall och Liung. Verelius 175 (1681). Så snart en tall blifwit så mogen at ytan är mindre än kärnan, då begynner man kalla den samma furu. VetAH 1740, s. 344. Tallen (går) längre åt söder än Granen. Linné Sk. 390 (1751). Som en fura mellan tallar fallen, / Än i stofte störst och utan like, / Låg bland fiender, som stupat, hjelten. Runeberg (SVS) V. 1: 27 (1835). Dalin (1854; om virke av tall). ArbB 124 (1887; om martall). Artisten Stille .. målade tallar .. Han tog helst sina tallar i sol efter regn, då stammarna lyste af fukt i solskenet. Söderberg AllvLek. 11 (1912). I järnvägsvagnar användes till golvbjälkar kärnfull tall. HbSkogstekn. 864 (1922). Virket av tall .. utgör vårt viktigaste byggnadsvirke samt har stor användning inom möbelsnickeriet men användes även till sulfatcellulosa. Östergren (1954). — jfr FRÖ-, GORR-, KÄRN-, MAR-, ORM-, RIGA-, SLAG-, SPEL-, TORR-TALL m. fl. — särsk.
a) bot. i allmännare anv.: (individ l. art av) det till familjen tallväxter (Pinaceae) hörande barrträdssläktet Pinus Lin., dels ss. benämning på släktet, dels i vissa uttr. som betecknar olika arter av släktet, t. ex. vanlig tall, P. sylvestris Lin., skogstall (jfr huvudmom.), äv. (bot.) inskränktare, om varieteten P. sylvestris var. sylvestris, makedonisk tall, P. peuce Griseb., koreansk tall, P. koraiensis Sieb. & Zucc.; i sht förr äv. amerikansk tall, P. strobus Lin., weymouthtall, fransk tall, P. pinaster Ait., terpentintall, strandtall, spansk tall (se SPANSK 2 e), österrikisk tall, P. nigra Arnold, svarttall m. fl.; förr äv. i uttr. tall, P. pinea Lin., pinje. (Lat.) Pinus domestica Italica .. (sv.) Taam Tall. Franckenius Spec. E 3 a (1659). Tunna .. utskurna remsor af amerikansk tall. Berzelius Res. 118 (1818). Fransk tall, en art Tall, som växer i södra Frankrike. Dalin (1854). Till de viktigare barrträsorterna höra: .. Vanlig tall eller fur. Jönsson Gagnv. 459 (1910). Fur, Tall .. Pinus, är ett till familjen Pinaceæ hörande trädsläkte, som förekommer i 70 arter. Kjellin 353 (1927). VåraKulturvN 137 (1977: koreansk). Därs. (: makedonisk). SvBotT 1997, s. 264 (om P. sylvestris var. sylvestris). — jfr BRÖD-, CEMBRA-, KRON-, RÄVSVANS-, SOCKER-, SVART-, TERPENTIN-TALL m. fl. — särsk. (†) om P. pinea Lin., pinje. (Lat.) Pinus domestica .. (sv.) Tall. Franckenius Spec. F 3 a (1638).
b) i utvidgad anv.
α) om barrträd tillhörande familjen tallväxter (Pinaceae) men annat släkte än det i mom. a nämnda; numera bl. (bot.) ss. förled i ssgrna TALL-FAMILJ(EN), -VÄXT; förr äv. ss. efterled (jfr BALSAM-, HEMLOCK-, LÄRK-TALL). (Lat.) Abies .. (sv.) Hwijt Graan, andra kallat Hwijt Tall. Franckenius Spec. F 2 a (1638). Därs. E 1 b (1659; om ädel- l. silvergran).
β) om barrträd som icke hör till familjen tallväxter (Pinaceae); ss. senare led i ssg (jfr DAMMAR-, JÄTTE-, KAURI-, SKÄRM-, SOLFJÄDERS-TALL).
Ssgr (i allm. till huvudmom.): A: (a) TALL-ART. bot. art (se d. o. 8 a α) av barrträdssläktet Pinus Lin. HbTrädg. 5: 75 (1874).
-BACKE. tallbevuxen backe. Wallerius Min. 32 (1747).
-BARK. (tall- 1629 osv. talle- 16711747) bark på l. från tall; särsk. (om ä. förh.) om innerbark från tall (använt ss. foder åt djur l. nödföda (i bröd) åt människor); jfr -flarn. ÅngermDomb. 1629, fol. 2. Af Tall-bark tagen af stora, mindre grenfulla, och mindre kådfulla trän, sedan yttra torra barken wäl är afskalad, baka Dahl-karlar och andre, då Säden slår felt, sit Bark-bröd. CvLinné hos Hiorter Alm. 1743, s. 32. (Svinen) födas mäst med Tallbark, hwilken af unga Tallar flås i safwetiden och torkas til des Bruket behöfs. Salander Gårdsf. 136 (1758).
Ssg: tallbarks-bröd. (förr) bröd bakat med (större l. mindre mängd) torkad o. mald innerbark av tall i degen; jfr bark-bröd. Åckrarna (i Västerbotten) .. gifwa härlig gröda, då säden eij frys bort, som i fiohl skedde. Hinc i åhr äta så många talbarksbröd. Linné Skr. 5: 78 (1732).
-BARR. Linné Sk. 26 (1751). Tjädertuppen äter om vintren mest tallbarr. Quennerstedt KampTillv. 66 (1899).
Ssgr: tallbarrs-, äv. tallbarr-bad. [jfr t. kiefernadelbad] (numera bl. mera tillf.) (varmt) bad (se d. o. 1 a β) med medicinell anv., vari blandats tallbarrsolja l. tallbarrsextrakt l. avkok av friska tallkvistar; äv. abstrakt(are) om handlingen l. tillståndet att taga sådant bad l. om enskild omgång då ngn tar sådant bad (jfr bad 1 a α). Hygiea 1857, s. 506. Tallbarrsbad .. användas vanligen vid kronisk reumatism och neuralgier och äro i följd af sin arom behagliga samt fördragas temligen varma. Uhrström Hemläk. 575 (1881). IllSvOrdb. (1955).
-doft. doft (se d. o. II 3) av tallbarr. Sundblad Tusch 1: 171 (1887).
-extrakt. [jfr t. kiefernadelextrakt] (numera bl. mera tillf.) jfr -barrs-olja o. skogsulls-extrakt. Tallbarrs-Extrakt, till bad, ett utomordentligt verksamt medel mot lamhet och alla rheumatiska åkommor. AB 5 ⁄ 6 1869, s. 4. IllSvOrdb. (1955).
-olja. [jfr t. kiefernadelöl] friskt doftande eterisk olja framställd gm destillation av tallbarr o. -kvistar (l. på syntetisk väg) o. använd för parfymering av hygienartiklar o. d.; jfr skogsulls-olja. Hygiea 1857, s. 838.
-schampo. (numera bl. tillf.) schampo (se schampo, sbst.2 2) innehållande tallbarrsolja l. -extrakt. SvFrisörT 1932, nr 3, Omsl. 3.
-ångbad. (i sht förr) ångbad som bereds gm att vattenånga får passera genom tallbarrsolja l. -extrakt. NF 1: 1418 (1876).
-BAST. [senare leden är oeg. anv. av bast, sbst.1 I 1] om splintved (se splint-ved, sbst.2) av tall; särsk. om sådan splintved använd ss. råmaterial vid tillverkning av tallrep; numera bl. ss. förled i ssgn tallbast-borre. Tiden 1848, nr 29, s. 4. Från Böda s:n på Öland har förvärvats redskap och råämnen belysande repslagning av tallbast. RedNordM 1928, s. 20.
Ssg: tallbast-borre. entomol. om den till familjen barkborrar (Scolytidae) hörande skalbaggen Hylastes ater Fabr., äv. kallad svarta tallbastborren; jfr -borre, sbst.2 (se sp. B 3976). Uppl. 1: 154 (1901).
-BESTÅND. skogsv. jfr bestånd 11 a. I rena tallbestånd inom södra och medlersta Sverige bör omloppstiden, för vinnande af gröfre virke .. ej antagas kortare än 120 år. Björkman Skogssk. 21 (1868).
-BEVUXEN, p. adj. NorrlS 1—6: 88 (1793).
-BEVÄXT, p. adj. (numera bl. mera tillf.) Linnerhielm 1Br. 217 (1796, 1797). TurÅ 1958, s. 83.
-BIT. [namnet torde återspegla uppfattningen att arten, med sin kraftiga näbb ss. redskap, skulle livnära sig av tallfrön, vilka dock inte utgör någon (viktigare) föda för arten; senare leden är etymologiskt identisk med -bit (se sp. B 2802)] zool. finkfågeln Pinicola enucleator (Lin.); jfr dum-snut 2, dummer-jöns 2. Linné Fauna nr 176 (1746). (På vintern) besökas .. rönnarna af de hederliga, omisstänksamma tallbitarna, som för sin brist på aktsamhet mot snaror och försåt tillika kallas dumsnutar. Bergström Bild. 2: 44 (1882).
Ssg: tallbit-släkte(t). (numera mindre br.) zool. finksläktet Pinicola Vieill. Nilsson Fauna II. 1: 359 (1824). 2SvUppslB (1953).
-BOCK. entomol. skalbaggen Monochamus sutor Lin.; jfr skomakare 2 c. NF (1891). Tallbocken är så vanlig i vårt land att alla ”torrfuror” äro angripna. HantvB I. 6: 53 (1938).
-BORRE, se C. —
-BUSKE. (tall- 1636 osv. talle- c. 1880) ungt exemplar av tall (med grenar också långt nere på stammen); jfr buske, sbst.2 1. ÅngermDomb. 17 ⁄ 10 1636, fol. 114. Eljest hemföres altid .. små tallbuskar til bete för getterna. Wasenius NorrlBoskSk. 53 (1751).
-BÖSSA. (förr) leksaksbössa tillverkad av ung talltopp (tagen vid savstigningen, då det är möjligt att vid skiljelinjen mellan äldre o. yngre årsringar vrida ur en kärna ur träet); jfr fläder-bössa. WoJ (1891). Jag hade tallbössa, ett mordvapen, som man skaffar sig genom att vrida ur kärnan på en tre à 4 årig talltopp, och laddar med två pluggar af blånor, en i hvardera ändan, hvarpå man skjuter ut den yttersta genom att med en träpinne prässa ihop luften mellan pluggarne. Engström Lif 12 (1903, 1907). RedNordM 1928, s. 39.
-DUNGE. SvFolks. 45 (1844).
-EKORRE~020. (i vissa trakter, numera föga br.) jfr gran-ekorre. Hemberg JagtbDäggdj. 134 (1897). Allmogejägaren .. (i Västerbotten) skiljer mellan tre slags ekorrar: Granekorre .. tallekorre, som har rödbrun svans, svagt rödbrun rygg samt i allmänhet ljusare teckning än föregående och slutligen ”espingen”. FoFl. 1909, s. 97.
(a, b α) -FAMILJ(EN). bot. barrträdsfamiljen Pinaceae; jfr -växt. 2NF 21: 891 (1914).
-FETTSYRA~020. kem. fettsyra utvunnen ur tallolja; jfr -olja, -syra. SvIndKal. 1948, TillverknReg. s. 393. Tallfettsyra består huvudsakligen av fettsyror och en mindre mängd hartssyror. TNCPubl. 88: 165 (1988).
-FLARN. (numera föga br.) tallbark. HdlCollMed. 20 ⁄ 6 1750. När utsoten visar sig, blandar man rifven tall-flarn med en äggegula, vatten och så mycket korn-mjöl, at det hänger tilsamman, til en knytnäfvas storlek, som strax gifves kreaturet. VetAH 1756, s. 315. Rosenius SvFågl. 2: 255 (1924).
-FLY. entomol. om den till underordningen nattflyn hörande fjärilen Panolis flammea D. & S. (som är en svår skadegörare på tall); jfr fly, sbst.3 Björkman Skogssk. 289 (1868).
-FORM. (numera mindre br.) form (se d. o. I 9 slutet) l. varietet av tall. Fyra särskilda tallformer ha urskiljts. SkogsvT 1904, Fackupps. s. 14. SvVäxtförädl. 2: 630 (1951).
-FRÖ. Rålamb 14: 48 (1690). Tallfröet är på öfre sidan glänsande, på den undre mera matt, då däremot granfröet är lika på båda sidor. Haller o. Julius 32 (1908).
-FURA. (numera mindre br.) äldre, stor o. reslig tall, (stor) fura; jfr furu-tall. Wresig högg han till med yxan i flere stammar, att finna om någon kådig och fet gran eller tallfura kunde stå till buds i granskapet. Almqvist Grimst. 28 (1839). Borgåbl. 21 ⁄ 1 1995, s. 6.
-FÖRYNGRING. skogsv. jfr föryngra a. Naturlig tallföryngring å bättre moränmark. Uppl. 2: 122 Pl. (1903).
-GREN. (tall- 1804 osv. talle- 1892) Wikforss 2: 725 (1804). Ekorrn satt i granen skulle skala kottar, Fick han höra barnen, då fick han så brådtom. Hoppa han på tallegren, stötte han sitt lilla ben, och den långa, ludna svansen. Tegnér Sjung 1: 14 (1892).
-GRÄNS. skogsv. gräns (se d. o. 1 c) för tallvegetation; särsk. om sådan övre gräns på fjället. Hisinger Ant. 1: 13 (1819). Inom Göteborgs och Bohus län börjar den spontana tallgränsen vid Kosterfjorden, hvarest tallen förefinnes i Tjärnö socken ända ut till kusten. SkogsvT 1904, Fackupps. s. 180.
-HAGE. (numera bl. mera tillf.) tallbevuxen hage. Ericson Fågelkås. 2: 92 (1907). FoFl. 1948, s. 204.
-HARTS. kem. (naturligt) harts från tall; äv. om på kemisk väg framställt harts. Ekenberg o. Landin (1894). Det naturliga tallhartset har en mycket mångsidig användning. Jönsson Gagnv. 316 (1910).
-HED. skogsv. gles tallskog på näringsfattig o. torr mark som (huvudsakligen) täcks av olika lavar, lavrik tallskog; jfr -mo 2. Gadd Landtsk. 1: 107 (1773). I tallheden är trädbeståndet glest och ljuset strömmar i breda floder ned på marken, som lyser gråvit av lavar. Flodström Naturförh. 193 (1918).
-HOLME. (numera bl. tillf.) särsk. om tallbevuxen liten ö l. holme (se d. o. 2). Nu har jag inte mer kvar av hela gården än tallholmen här ute i sjön. Lagerlöf Troll 2: 27 (1921). Selin GUtskärssläkt. 103 (1937). —
-JORD. (†) tallbevuxen (o. mager) jord; jfr -mo 1. Sand Jord är odugelig (till åker) äfwen som Biörck och Tall Jord. Rålamb 13: 5 (1690). Gadd Landtsk. 3: 26 (1777).
-KASTVED~02 l. ~20. (i sht förr) kastved av tall. SthmStadsord. 2: 353 (1714). Den helga tallkast-ved tänd an och blås inunder, / Tag pusten uti hand och pusta eld och dunder! Bellman (BellmS) 4: 108 (1770).
-KLÄDD, p. adj. (numera bl. tillf.) tallbevuxen. Ling As. 86 (1833; om höjder). Fornv. 1956, s. 6 (om mosse).
-KLÖVER. [jfr t. tannenklee] (numera föga br.) ärtväxten Anthyllis vulneraria Lin., getväppling (se d. o. 2). Holmström Naturl. 2: 166 (1889). LB 2: 559 (1901).
-KNALLE. (mera tillf.) tallbevuxen knalle (se knalle, sbst.2 2). SvD(A) 10 ⁄ 7 1960, s. 6. Var är Kennetharna? Och Mats och Monika från fyrtitalsförorten bland tallknallarna? DN(A) 20 ⁄ 3 1965, s. 25.
-KOL. (numera bl. mera tillf.) kol (se kol, sbst.1 1) av tallved. BlBergshV 18: 27 (i handl. fr. 1687). Tall-kohlen wet man äro med de bästa och mäste, som brukas wid wåra Bergwärk at smälta metallerne. CvLinné hos Hiorter Alm. 1743, s. 31. HbSkogstekn. 717 (1922).
-KOTTE, äv. (numera mindre br.) -KOTT. (tall- 1584 osv. talla- 1602. talle- 16111712) kotte på l. från tall; äv. (i formen -kott) (numera mindre br.) koll.: kottar på l. från tall (jfr kotte I 2). En liten drengh som tag(er) frö aff talkotterne (får skor). SkinnkamRSthm 1584—87, s. 17. Insamling av tallkott är nu aktuell. UNT 9 ⁄ 4 1946, s. 7.
Ssgr: tallkott-, äv. tallkotte- l. tallkotts-körtel. [jfr t. zirbeldrüse, nl. pijnappelklier, eng. pineal gland l. pineal body, fr. glande pinéale, nylat. glandula pinealis l. corpus pineale; körteln liknar till formen en tallkotte] anat. (knappt ärtstor) körtel i mellanhjärnan (som avsöndrar hormonet melatonin), övre hjärnbihanget, hjärnepifysen. Lovén Huxley 205 (1871). Tallkottkörteln hos människan är den rudimentära återstoden af detta tredje öga (från ett tidigare utvecklingsstadium) med dess synnerv. Adlerz MännUrspr. 43 (1889). Cartesius .. ansåg att själen och kroppen .. ”stötte samman” i den s. k. tallkottskörteln i hjärnan. Söderström LäkKvacksalv. 150 (1926).
-vivel. entomol. om den till släktet tallvivlar hörande skalbaggen Pissodes validirostris Sahlberg (vars larv lever inuti tallkottar); jfr tall-vivel. Trägårdh Skogsins. 71 (1914).
-öl. [jfr tallstrunt-öl] (†) tallstruntöl. Talcottöl och brännvin. 2Saml. 10: 95 (i handl. fr. c. 1680).
-KRÅKA. (†) möjl. om finkfågeln Fringilla montifringilla Lin., bergfink. (Sv.) Tallkråka, (lat.) fringilla. Schroderus Comenius e 5 b (1639).
-KRÖNT, p. adj. (numera bl. i vitter stil, mindre br.) om höjd l. klippa o. d.: (upptill) försedd med tallar; jfr kröna 7. En tallkrönt klippa. Nicander 1: 251 (1826). Abelin VTr. 143 (1903).
-KUBB. (tall- 1727, 1901. talle- c. 1645) (numera föga br.) jfr kubb, sbst.2 1. IErici Colerus 2: 133 (c. 1645). PT 1901, nr 196 A, s. 2.
-KULTUR. skogsv. odling l. odlande av tall; särsk. dels konkretare, om enskild omgång av sådant odlande, dels konkret: område bevuxet med odlad tall; jfr kultur 1 b, 2 o. -plantering, -sådd. De första tallkulturerna torde i Skåne hafva utförts omkring år 1730—1740. SkogsvT 1904, Fackupps. s. 175. För att undvika .. totalförstörda tallkulturer, bör beskattningen (av älg) öka. Västerbotten 1981, nr 1, s. 21.
-KVIST. (tall- 1722 osv. talle- 1949) Bergv. 1: 622 (1722). Äppel, päppel, pirum, parum, / kråkan satt på tallekvist, / hon sa ett, hon sa tu, / ute ska du vara nu. Tillhagen o. Dencker SvFolklek. 1: 178 (1949).
-KÅDA. (tall- 1611 osv. talle- 1620) Forsius Phys. 186 (1611). Af tallkådan beredas terpentin, harts och kimrök. 2NF 28: 339 (1918).
-KÄGLA. (†) tallkotte. Lind (1738). Heinrich 1287 (1828).
-KÄRR. (numera bl. mera tillf.) tallbevuxet kärr. Lundström Skog. 20 (1895). Hellström NorrlJordbr. 56 (1917).
-LÅGA, förr äv. -LÅGE. (tall- 1882 osv. talle- 1593) (i sht skogsv. l. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kullfallen tall; jfr låga, sbst.2 Salighe konung Göstaff hafver hvilt och fått sigh mat på en tallelåghe, som tå nedherfallin var och nu är ruttin. HT 1887, s. 193 (1593). TurÅ 1984, s. 227.
-MARK. skogsv. tallbevuxet markområde; äv. om jordmånen i sådant område; jfr mark, sbst.1 3 c. Lundell (1893). En .. föryngringshuggning .. är i de flesta fall allt som erfordras, för att man skall erhålla god .. återväxt å de allmänt förekommande tallmarkerna. LAHT 1894, s. 135. Geete o. Grinndal 60 (1923).
-MASK. (†)
1) om larv av vanliga tallstekeln. Uplysning Om de skadelige Tall-Maskarne. VetAH 1769, s. 272. Hjelm ÅmVetA 1786, s. 31.
2) om larv av tallspinnaren. Ström Skogsh. 309 (1830). JernkA 1851, s. 283.
-MES. (numera föga br.) talltita. KonvLex. (1861). 2NF (1918).
-MO.
1) (numera föga br.) jordart bestående av fin sand; jfr mo, sbst. 1, -mo-sand o. -jord. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 69 (1737). Cannelin (1939).
2) tallbevuxen landsträcka bestående av sand l. grus; äv. i utvidgad anv.: tallskog; jfr mo, sbst. 2, o. -hed. VetAH 1778, s. 267. Ute i tallmoarna, där träden på den stenbundna marken stod grunt rotade, gick stormen fram som en nyslipad lie i morgondaggigt gräs. Moberg Utvandr. 36 (1949).
Ssg: tallmo-sand. (i ä. geologisk terminologi) = tall-mo 1. Grå och gul sand eller tallmosand. Bergstrand Geol. 130 (1859). SAOL (1973).
-MOSSE. (numera bl. mera tillf.) tallbevuxen mosse l. myr, särsk. (i ä. skogsvetenskaplig terminologi) om sådant stadium av mosses utveckling då mossen är glest tallbevuxen. En lång period med torrt fastlandsklimat (skulle) kunna småningom uttorka mossen, huru vattenrik den än måtte vara, och låta starrmossen öfvergå till en tufmosse, denna till en torfmosse, som sedan utbildats till en tallmosse samt slutligen till tallskog. MosskT 1890, s. 277. SAOL (1973). —
-MYR, förr äv. -MYRA. (numera bl. mera tillf.) tallbevuxen myr. VetAH 1801, s. 237. SAOL (1973).
-MÄTARE. entomol. mätarfjärilen Bupalus piniaria Lin. (vars larver livnär sig av tallbarr); jfr mätare 2. Ström Skogsh. 309 (1837). Tallmätarens larver kan ofta ställa till allvarlig skada på tallskogen. Selander LevLandsk. 302 (1955).
Ssg (entomol.): tallmätar-, äv. tallmätare-larv. 2NF 28: 350 (1918).
(a) -NÖT. (numera föga br.) om ätligt frö hos träd av släktet Pinus Lin. Frön af barrträd kunna äfven förtäras såsom nötter och framhäfvas .. de italienska stentallfröna .. de kaliforniska tallnötterna. Jönsson Gagnv. 139 (1910). Simmons Jönsson 126 (1935). —
-OLJA. kem. oljeartad vätska erhållen ss. biprodukt vid framställning av sulfatmassa; jfr -fettsyra, -syra. ApotT 1698, s. 54. Tallolja .. (dvs.) en blandning av harts- och fettsyror som används såsom bindemedel i lacker och målarfärger. SvOrdb. (1986).
-OXE.
1) (†) fågeln Erithacus rubecula (Lin.), rödhake (som ofta sitter o. sjunger i toppen av ung tall l. gran). Spegel (1712).
2) (i vissa trakter, numera föga br.) jfr -ekorre. Befolkningen (i Jämtland) skiljer på den ljusare, röda ekorren, som går under namn af ”talloxe” och den mera grå, som här benämnes ”granoxe”. FoFl. 1912, 278.
-PARK. (numera bl. tillf.) Palmær Lustr. 41 (1848). En tallpark med sandade gångstigar och med utsikt öfver havet .. har anordnats bakom nya kyrkogården. Ödman Reseb. 66 (1907).
-PLANTERING. skogsv. plantering l. planterande av tall; särsk. dels konkretare, om enskild omgång av sådant planterande, dels konkret: område bevuxet med planterad tall; jfr plantera 1 e o. -kultur, -sådd. Nilsson Fauna II. 2. 1: 4 (1828; konkret). Tallplantering med bara rötter företagas om våren. Björkman Skogssk. 223 (1868). Innan tallplanteringarna hade satts igång, låg hela landsändan kal. Selander LevLandsk. 136 (1955).
-POLLEN. (i fackspr.) Lindman LbBot. 41 (1904).
-PROCESSIONSSPINNARE. [jfr t. kiefer(n)prozessionsspinner] entomol. fjärilen Thaumetopoea pinivora Treitschke. Auerbach (1915).
-PROPS. (förr) props av tall. FFS 1896, nr 43, s. 7. Då granved starkt efterfrågas till den inhemska pappersmassefabrikationen, är det övervägande tallprops, som exporteras. HbSkogstekn. 823 (1922).
-PROVENIENS. skogsv. jfr proveniens 2. LAHT 1930, s. 536.
-PÅLE. (numera bl. mera tillf.) Hvilken är, som icke vet, at hela Staden Amsterdam är til en betydande del, upbyggd på Svenska Tall-pålar. VetAH 1769, s. 267. 1NJA 1907, Notis. A. s. 7.
-RAS. bot. underart av tall; jfr ras, sbst.2 1 c. Uppl. 1: 94 (1901).
-REGION. (numera blott mera tillf.) region (se d. o. 1) som utmärks av tallvegetation; särsk. (i ä. växtgeografisk terminologi) om (i nordliga Skandinavien förekommande o. högt liggande) region med ren tallskog utan inblandning av gran. BotN 1856, s. 180. Wahlenberg urskilde .. (i Lappland) en särskild tallregion (regio subsylvatica), i hvilken tallen är rådande. Nathorst JordH 1077 (1894). FoFl. 1947, s. 102.
-REP, sbst.2 (sbst.1, se sp. 305). (förr) rep tillverkat av tunna spån av splintved (se splint-ved, sbst.2) från tall (stundom gran) med huvudsaklig användning inom fisket. Fatab. 1928, s. 27. SAOL (1950).
Ssg: tallrep-slageri. (förr) särsk. motsv. repslageri 1: (yrkesmässig) tillverkning av tallrep. Öländskt tallrepslageri. Fatab. 1928, s. 27. Nilson Repslag. 138 (1961).
-REST. särsk. (i ä. skogsvetenskapligt fackspr.) om rest av tall i mosse l. dyl. För öfrigt förmå ingalunda mossarnas subfossila tallrester att utgöra klara spegelbilder af klimatets fortskridande förmildring. SkogsvT 1904, Fackupps. s. 125. Fennia 36: 415 (1915).
-RIBB. särsk. (numera bl. tillf.) sammanfattande, om sådana tunna o. smala trästycken som erhålles ss. avfall vid kantning av sågat tallvirke; jfr ribb 2. Vid kolning af .. sur tallribb kan inträffa rätt häftig blåsning. JernkA 1904, s. 263. Därs. 1908, s. 127.
-RIS. (tall- 1671 osv. talle- c. 16451671) koll.
1) (numera mindre br.) om risig vegetation av (lågt växande) tallbuskar; jfr ris, sbst.1 3. Drager Jorden smått Tallerijs .. tå är hon grund. IErici Colerus 1: 86 (c. 1645). Almqvist Amor. 4 (1839).
2) sammanfattande, om (i sht avhuggna) grenar o. kvistar av tall; jfr ris, sbst.1 2, 4. Risingh LandB 56 (1671). När fult Wäder är måste till .. (getterna) föras Tallrijs. Rålamb 13: 64 (1690). Mellan den stora salongens pelare äro guirlander af tallris virade. SD(L) 1901, nr 577, s. 5. Gellerstedt Hult 117 (1906).
-ROT. CvLinné hos Hiorter Alm. 1743, s. 30. Af gamla kådiga tallrötter brännes tjära i gropar i jorden, hwilka kallas tjärudalar. Berlin Lsb. 167 (1852).
-RUSKA. ruska (se ruska, sbst.2 1, 2) av tall; äv. (numera bl. mera tillf.) om (liten o. buskig) tall. Aken Eldsl. 18 (1797). Scenens golf föreställer isen. På denna ser man vintervägen utprickad med tallruskor. Strindberg Kronbr. 95 (1902). FoFl. 1951, s. 206.
-SAV, förr äv. -SAVA. Cannelin (1904).
1) (numera bl. tillf.) om uppstigande saftström hos tall; jfr sav 1. Likaledes (framkallas diarré) om man äter mycket meloner .. eller suger Tall-safwa. Rosenstein BarnSj. 61 (1764); möjl. till 2. Safwen kan om wåren uttappas, är söt och kallas Lake .. i tallen kallas den Tallsaf. Hartman Naturk. 105 (1836). Nordmann BorgåBarn 111 (1906).
2) (†) om savbark på l. från tall; jfr sav 2. SvMerc. 2: 585 (1757). Tallsafwa ätes för maskar och skörbjugg om wåren. Darelli Sockenapot. 100 (1760). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 99 (1868).
-SFINX. (i ä. entomologisk terminologi) = -svärmare; jfr sfinx 2. Dahlbom Insekt. 162 (1837).
-SKATE, förr äv. SKATA. (numera företrädesvis i fackspr.) (torr o. kådrik) talltopp (jfr skate, sbst.2 1); särsk. (skogsv.) talltopp som skadats (t. ex. gm svampangrepp). Rudbeck D. ä. Atl. 2: 630 (1689). Bland den bästa tiärweden har warit torra tallskatar .. det är det torckade i toppen på saavtallar. MennanderBr. 2: 545 (1747). SAOL (1973).
-SKOG. (tall- 1700 osv. talle- 16401710)
1) skog av tall. Linc. (1640). Den allvarliga, mörkgröna tallskogen stod tätt bakom dem i rättat led, med våt, mjuk mossa. Asplund Stud. 144 (1912).
2) (†) om tallved avsedd för l. använd vid kolning. JernkA 1886, s. 535.
Ssgr (till -skog 1): tallskogs-klädd, p. adj. Sernander SthmNat. 68 (1926).
-mark. (numera bl. mera tillf.) Agardh o. Ljungberg II. 2: 408 (1856). TurÅ 1946, s. 76.
-SKOTT. års- l. toppskott på tall; äv. om (liten) tallplanta; jfr skott, sbst.2 23 a β. Imme-bader anställas (bl. a. av) Ene-lag kokadt med Tall- eller Granskått .. som småningom slås på heta Stenar. Haartman Sjukd. 150 (1759). Här och där ser man den gamla idylliska vägen sticka fram ur skogen .. allt mer bevuxen med gräs, tall- och björkskott. TurÅ 1948, s. 186.
Ssg: tallskott-vecklare. [jfr t. kiefer(n)triebwickler] entomol. om den till familjen vecklare hörande fjärilen Rhyacionia buoliana D. & S. UB 3: 415 (1873). Tallskottvecklaren skadar barrträden derigenom, att den förstör toppskotten, så att träden växa krokiga. Holmström Naturl. 1: 142 (1888).
-SKYTTE. bot. om svampsjukdom som angriper tallbarr o. orsakas av sporsäckssvampen Lophodermium seditiosum Minter et al.; jfr skytte, sbst.4 Sådana sjukdomar som tallskyttet härjar mycket, gynnat av det fuktiga klimatet. LAHT 1921, s. 245. NE (1995).
-SLÄKTE(T). bot. barrträdssläktet Pinus Lin; jfr tall a. Cedrus major hörer til Tallslägtet. Retzius FlVirg. 29 (1809).
-SPINNARE. [jfr t. kiefer(n)spinner] entomol. spinnarfjärilen Dendrolimus pini Lin.; jfr spinnare, sbst.1 II 1. Dahlbom Insekt. 166 (1837). Tallspinnaren .. finnes öfver allt, der tallen växer .. och hans vackra larv hör till dem, som af skogsegare mest fruktas. 1Brehm III. 2: 92 (1876).
-SPIRA. (numera bl. tillf.) lång, rak o. avkvistad (förr äv. sågad) stam av tall; äv. om hög tall med rakvuxen, smäcker stam; jfr spira, sbst.1 2. JernkA 1846, s. 98 (om sågad stam). Av spiror särskiljas tvenne slag, granspiror och tallspiror. De exporteras huvudsakligen till England och Frankrike till master, rör och bommar på segel- och ångfartyg. HbSkogstekn. 828 (1922). TurÅ 1948, s. 59 (om höga tallar).
-SPLINT. (numera mindre br.) splintved (se splint-ved, sbst.2) av tall (jfr splint, sbst.2); särsk. (om ä. förh.) om splintved av tall ss. råvara vid tallrepslageri. Thelaus Skog. 57 (1865; ss. råvara vid tallrepslageri). HantvB I. 2: 11 (1934).
-STAM. Rothof (1762).
-STAV. särsk. (numera bl. tillf.) tunnstav av tall; jfr stav, sbst.2 6 a. HbSkogstekn. 882 (1922).
-STEKEL. entomol. om insekt av underfamiljen Diprioninae inom familjen barrsteklar; särsk. i uttr. vanlig tallstekel, insekten Diprion (Lophyrus) pini Lin. o. röd tallstekel, insekten Neodiprion sertifer Geoffr.; i pl. äv. om släktet. Scheutz NatH 187 (1843). Särskilt i ungskogar av tall uppträda (ss. skadegörare) de s. k. sprittmaskarna, larverna av den vanliga tallstekeln .. och den röda tallstekeln. Geete o. Grinndal 151 (1923). Tallsteklar (Diprion), släkte av klumpigt byggda, ungefär centimeterlånga växtsteklar, vilkas larver lever av tallens barr. BraBöckLex. 22: 312 (1980).
-STICKA. särsk. (förr) om sticka av tall använd ss. ljuskälla; jfr sticka, sbst.1 1 a δ γ’. Hülphers Norrl. V. 1: 269 (1789). Torra tallstickor lades på spisen att upplysa rummet. Sparre Frisegl. 1: 225 (1832).
-STOCK. jfr stock, sbst.1 1. Aken Reseap. 345 (1746).
-STRUNT, sbst.1 (sbst.2 se sp. 328). (spätt) årsskott av tall; äv. koll.; särsk. (i sht koll.) om plockade (o. torkade) årsskott av tall (som används ss. ingrediens i läkemedel l. vid beredning av öl l. brännvin); jfr strunt, sbst.2, o. -strunta. ApotT 1698, s. 83. När tallstruntar äro så långa som en fingers-led, men ej tiockare än minsta fingret, så afplåckas de. Warg 666 (1755). En dag om wåren gafs hela Skolen frihet från läsning, för att plåcka tallstrunt åt Rector. Ödmann Hågk. 55 (c. 1805). Då Tallstrunt tages, bör toppskotten skonas. Ström Skogsh. 64 (1830). Till kreatursföda .. tagas nyss utslagna späda årsskott, s. k. tallstrunt. Cnattingius 167 (1878, 1894). Tallstrunt .. (dvs.) torkade, unga knoppar av tall. IllSvOrdb. (1955).
Ssgr: tallstrunt-, tallstrunte-, äv. tallstrunts-brännvin. brännvin smaksatt med tallstrunt. CvLinné hos Hiorter Alm. 1744, s. 6. Vid behandlingen av tallbarren som födoämne borde det ligga nära till hands att erinra om vårt hälsobringande och högt skattade tallstruntbrännvin. Rig 1970, s. 22.
-dricka. (förr) dricka (se dricka, sbst. 2) l. öl som beredes med tillsats av (avkok av) tallstrunt i mäsken; jfr -strunt-öl. Nästan samma sak (dvs. att medlet är overksamt) är thet med Tallstrunt-dricka, hwarigenom månge förmena sig kunna Skörbuggen bortsupa. Lindestolpe Skörb. 33 (1721). Af Tallstruntar förfärdiga somlige sit Tallstrunt-dricka, därmedelst at Tallstrunt lägges i brygget då det giäser. CvLinné hos Hiorter Alm. 1744, s. 8. Då i stället för rent vatten ett afkok på de späda skotten af tall, så kallad tallstrunt .. användes till mäskningen och ingen eller mindre qvantitet humla än vanligt begagnas, får man tallstrunt-dricka. Åkerman KemTechn. 2: 469 (1832). Björkman (1889).
-mjölk. (förr) om (inom folkmedicinen använd) dryck vari (bl. a.) avkok l. extrakt av tallstrunt samt mjölk ingick. Tallstrunt .. Brukas som thee, och til tallstruntmjölk, emot skjörbjugg och hosta. Darelli Sockenapot. 100 (1760). jfr Gentz Lindgren 234 (1933).
-öl. (i sht förr) öl l. dricka (se dricka, sbst. 2) som bereddes med tillsats av (avkok av) tallstrunt i mäsken; jfr -strunt-dricka. Ack, hade jag ett halfstop dricka! / Du tallstruntöl, som allas hjertan rör, / Bjud intet till min torra strupa läska. / Hvad båtar mig ditt fragg, din ljufva bäska? Bellman SkrNS 1: 109 (c. 1770). Du vil med Brödren bort til Gröna Jägarn vandra / At dricka tallstrunt-öl, slå käglor som de andra. Dens. (BellmS) 4: 225 (1777). Tallstruntöl är .. ett slags öl, som brygges på kvistar af vår vanliga tall. Jönsson Gagnv. 261 (1910).
-STRUNTA, r. l. f.; anträffat bl. i pl -or. [senare leden är en biform till strunt, sbst.2] (†) = -strunt. Broman Glys. 1: 637 (c. 1730). jfr: (Lat.) Coni Abietis (sv.) Talstruntor. ApotT 1698, s. 15. —
-STUBBE, äv. -STUBB. (tall- 1745 osv. talle- c. 1645)
1) (†) avhuggen stock av tall; jfr stubb 1 b. Will tu förwara tina Får för Siukdom, tå drijf een stor Talleståbbe neder i Gulfwet, ther Fåren ära, tiära honom wäl och strö Salt ther på, när the slecka här af, så förwaras theras Hälsa. IErici Colerus 1: 343 (c. 1645). (Sv.) Tallstubb .. (t.) ein Sturz, Klotz von Kiefernholz. Möller (1807); möjl. till 2.
2) stubbe (se stubb 2) av tall. Linné Gothl. 176 (1745).
Ssg: tallstubb-lager. (i sht i fackspr.) lager (se lager, sbst.3 1) av tallstubbar i sjöbotten l. mosse o. d.; jfr tall-zon. AntT XIX. 2: 3 (1911). Ymer 1920, s. 164.
-STÅNG. (tall- 1712. talle- c. 1645) (numera bl. tillf.) stång av tall. Ale- Birke- och Tallestänger i Nedanet hugne kunna och wara tienlige (som humlestänger), om Granstänger icke räcka såsom the kunna behöfwas. IErici Colerus 1: 361 (c. 1645). Lychnos 1950—51, s. 188 (1712).
-STÖR. (numera bl. tillf.) stör av tall; förr särsk. om stör av ung tall. Tallstör är nyttig i sid-länd jord, dock måste han wara huggen på berg eller måszar, ty han är fetast. Mentzer AppÅkerm. 184 (1732). Thomander 3: 517 (1826).
-SUMPSKOG~02 l. ~20. (numera föga br.) tallskog på fuktig l. sumpig mark; jfr -mosse, -myr. SvSkog. 60 (1928). SvGeogrÅb. 1944, s. 41.
-SVAMP. (tall- 1893 osv. talle- 1578) (numera bl. mera tillf.) svamp som lever på (lämningar av) tall l. i sällskap med tall; särsk. (numera bl. tillf.) om svampen Lactarius rufus (Scop.) S. F. Gnay, pepparriska; förr äv. till b α, om den på lärkträd växande svampen Fomitopsis officinalis (Vill.) Bond & Sing. (som innehåller ett bittert, laxerande ämne (agaricin) o. som förr såldes under namnet Agaricus albus). Agarici thet är talle swamp. BOlavi 145 a (1578). 2SvUppslB (1953; om pepparriska).
-SVÄRMARE. [jfr t. kiefer(n)schwärmer] entomol. om den till familjen svärmare hörande fjärilen Hyloicus (Sphinx) pinastri Lin. (vars larv livnär sig på tallbarr); jfr -sfinx. Rebau NatH 1: 611 (1879).
-SYRA. (i ä. kemisk terminologi) sulfatharts; jfr -fettsyra, -olja. TT 1942, K. s. 88. Tallsyra (dvs.) mörk, oljeartad produkt erhållen vid surgöring av sulfatsåpa. IllSvOrdb. (1955). SFS 1983, s. 2477.
-SÅDD. (numera mindre br.) verksamheten att så tall; äv. dels konkretare, om enskild omgång av sådan verksamhet, dels konkret: område med sått tallbestånd; jfr -kultur, -plantering. SkogsvT 1904, Fackupps. s. 175. Därs. 1907, s. 50 (konkret). Litteraturen berättar .. om tallsådder i Tyskland så tidigt som 1368. SvVäxtförädl. 2: 400 (1951).
-SÅPA. kem. såpa erhållen gm försåpning av tallfettsyra; jfr -tvål. Fabrikationen av den svenska talltvålen och tallsåpan är redan i full gång vid Sandarnes sulfatfabrik. SvD(A) 6 ⁄ 5 1934, s. 3.
-TICKA.
1) (†) svampen Fomitopsis pinicola (Sw.) Karst., klibbticka. Fries Svamp. 38 (1865). Laurell Växtn. 65 (1904).
2) bot. svampen Phellinus pini (Thore) Pilát (som växer på tallstammar o. orsakar ringröta i tallens kärnved). LAHT 1892, s. 127. I äldre tallbestånd äro angrepp av talltickan .. icke sällsynta. Geete o. Grinndal 145 (1923).
Ssg (till -ticka 2): talltick-, äv. tallticks-röta. (numera mindre br.) ringröta (se d. o. 2) orsakad av tallticka. TSkogshush. 1896, s. 14. SkogsvT 1911, 1: 175.
-TIMMER. (i sht skogsv.) koll.: timmer av tall; äv. med inbegrepp av tanke på växande tall. 2BorgP 3: 402 (1727). Därs. 5: 83 (1734; om växande träd).
-TITA. mesfågeln Parus montanus Bald.; jfr -mes o. grå-mes a, mes, sbst.2 1. Holmgren Fogl. 182 (1866). Talltitan eller nordiska mesen — som hon äfven kallas — är .. (i barrskog) öfver hela vårt land den allmännaste af alla fåglar. Kolthoff DjurL 19 (1899).
-TJUR. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om kådigt, hårt o. ngt böjligt virke från (yttre böjsidan av) gammal, krokig tall; särsk. (förr) om sådant virke använt till tillverkning av skidor; jfr gran-tjur 1. Tallkjur, Talltjur .. Tjurtall (et stycke ganska hårdt träd eller flisa på sådana Tallar, som wäxa på sank mark eller siöstrander och böja sig emot söder). Rothof 545 (1762). Löparen (dvs. den längre av skidorna) är gjord af ett slags tall, som är fri från qvistar, ganska kådfull och spänstig, hvilken kallas tall-tjur eller tall-tjenar. KrigVAH 1806, s. 32. Collinder Kalev. 55 (1948).
-TOPP. (tall- 1813 osv. talle- 1685) Spegel GW 212 (1685).
-TRÄ. (tall- 1636 osv. talle- 16401814) (numera bl. mera tillf.) virke av tall, fur(u); förr äv. om själva trädet. ÅngermDomb. 1636, fol. 105 (om trädet). (Sv.) Tallträ, (eng.) Deal, Firwood, The wood of pines. Widegren (1788). Förr Björken bär fikon, och granen melon, / Och talleträ krikon, och aspen citron / .. Än min fästemö bryter troheten sin. Cederborgh OT 2: 9 (1814). KemT 1905, s. 148 (om virket).
-TRÄD. (numera bl. mera tillf.) tall; förr äv. om virke av tall. Brenner Dikt. 1: 245 (1711, 1713; om trädet). Ett stycke godt tallträd till skopinnar. Stolt Minn. 34 (1879). Cannelin (1921).
-TVÅL. (numera mindre br.) tvål erhållen gm förtvålning av tallfettsyra; jfr -såpa. SvD(A) 6 ⁄ 5 1934, s. 3. SvIndKal. 1948, TillverknReg. s. 391.
-UNGSKOG~02 l. ~20. i sht skogsv. JernkA 1851, s. 283. Vissa älgar föredrar tallungskog som vinterbete där de förorsakar stor skadegörelse. SvJakt 1970, s. 203.
-URSKOG~02 l. ~20. (numera bl. mera tillf.) TurÅ 1904, s. 311. Torftig och karg är tallurskogen, gles och ganska lättframkomlig. Därs. 1959, s. 253.
-VED. ved l. virke av tall, fur(u). BoupptSthm 1686, s. 1213 b, Bil. (Sv.) Tall-wed, (t.) das Tannen-Holtz. Lind (1738). En kubikmeter björkved har ungefär en halv gång större bränslevärde än samma mått tallved. Selander LevLandsk. 122 (1955).
Ssg: tallveds-bloss. (förr) jfr tall-sticka. Skogsrået .. höll i handen ett tallvedsbloss, som brann med hög, röd låga. Lagerlöf Holg. 2: 281 (1907).
-VEGETATION. (i sht i fackspr.) SkogsvT 1904, Fackupps. s. 178.
-VIRKE. virke av tall, fur(u). Lind (1749). Det nordiska tall- eller som det i trävarumarknaden vanligen kallas furuvirket. AtlFinl. 12—13: 3 (1899). Tallvirket har högre volymvikt än granvirket från liknande växtplats. HbSkogstekn. 381 (1922). Västerbotten 1979, s. 67.
-VIVEL. entomol. om insekt av skalbaggssläktet Pissodes Germar (som uppträder ss. skadedjur på tall o. gran); särsk. dels i uttr. större tallviveln, om skalbaggen P. pini Lin., dels i uttr. mindre tallviveln, om skalbaggen P. castaneus De Geer; i pl. äv. om släktet; jfr tallkott-vivel. Tallvifvelen (Cureuliones Pini) som äter Furubark och sjelfva tallkådan. Fischerström Mäl. 204 (1785).
-VUXEN, p. adj. (†) bevuxen med tall, tallbevuxen. Gadd Landtsk. 3: 47 (1777).
(a, b α) -VÄXT. bot. till barrträdsfamiljen Pinaceae hörande växt; i sht i pl., om familjen; jfr -familj(en). ArkBot. II. 1: 88 (1904). Till tallväxterna hör bl. a. ceder, gran, ädelgran, hemlock, lärkträd, tall och pinje. BraBöckLex. 22: 313 (1980).
-ZON. särsk. (i ä. geologisk terminologi) i fråga om postglacial torvmosse: lager l. skikt inom vilket lämningar av tall utgör dominerande inslag; jfr tallstubb-lager. Nathorst JordH 1081 (1894). Ekbohrn (1936).
-ÖRT.
1) (†) växten Ajuga chamaepitys (Lin.) Schreb.; jfr slagfluss-blomma. (Lat.) Chamæpitys, Iva Arthritica .. (sv.) Edel Gamander, Tallörtt, Jchtgrääs, Rylgrääs. Franckenius Spec. B 2 b (1638). Serenius Iiii 4 b (1757).
2) bot. växten Monotropa hypopitys Lin. (som saknar klorofyll o. som hämtar sin näring parasitiskt från rötterna hos tall l. andra träd); jfr gul-topp, lung-ört 6. Liljeblad Fl. 131 (1792). Tallört .. (dvs.) en helt gul, svampaktig, bladlös, men fjällbetäckt ört med lutande blomklase. Fries Ordb. (c. 1870). Idas ansikte var blekt som en tallört. Tunström Tjuven 121 (1986).
-ÖVERSTÅNDARE. skogsv. om tall ss. fröträd; jfr frö-ståndare, frö-tall. SkogsvT 1903, Fackupps. s. 118. Åldrar på över 600 år är inget unikt för de kraftigt brandpräglade tallöverståndare som ofta utgör ett typiskt inslag i nordsvenska skogsreservat. Fornv. 1979, s. 259.
B (†): TALLA-KOTTE, se A.
C (†, utom (numera bl. i rimramsa o. barnvisa fr. ä. tid) i -GREN, -KVIST): TALLE-BARK, se A. —
-BORRE. (tall- 1920. talle- 1707) särsk. till a: tallkotte; jfr borre, sbst.2 2. Effter drängens Pehr Olssons beedigade witnesbyrd, ähr intet annat funnit uthi then omrörde kista, än någre skriffter, twenne uthlänska talleborrar och een g(amma)l trääskåhl. VDAkt. 1709, nr 79 (1707). jfr SAOB B 3975 (1920). —
-BUSKE, -GREN, se A. —
-KAVLE. kavle (se d. o. 3) av tall. GullbgDomb. 6 ⁄ 5 1650.
-KOTTE, -KUBB, -KVIST, -KÅDA, -LÅGA, -RIS, -SKOG, se A. —
-STAVER. stör av tall; jfr staver 1. IErici Colerus 1: 13 (c. 1645).
-STUBBE, -STÅNG, -SVAMP, -TOPP, -TRÄ, se A.

 

Spalt T 311 band 34, 2003

Webbansvarig