Publicerad 2000   Lämna synpunkter
SYLL sy4l, sbst.1, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SVILL svil4, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar (Brahe Oec. 198 (c. 1575) osv.) ((†) -e TbLödöse 219 (1590); -er, se nedan); äv. (numera mindre br.) SYLLE syl3e2, n.; best. -et; pl. -en (förr möjl. -er, se nedan); förr äv. SYLLA l. SVILLA, r. l. f.; best. -an; pl. -or (AntT XVI. 1: 19 (1541)) ((†) -er, äv. att hänföra till sg. syll resp. svill l. sylle, SthmSkotteb. 3 ⁄ 5 1539 (: telde syll(e)r), TbLödöse 23 (1587: suiller), Brauner Bosk. 145 (1756)).
Ordformer
(suil 1590. suill 15871590. sull- i ssg c. 1874 (: sullmur). swijll 1673. svill (-w-) 15901942 (: svillarna, pl. best.). swilla 1749. swyll 16371682. syl (ss-) 1525 (: huss sÿl)1744 (: Syl- eller Lafbron). syla- i ssg 1906 (: syla-sten). syll 1541 osv. sylla 17121859. sylla- i ssgr 1524 (: sylla-sättare)c. 1606 (: sylla röte). sylle 15871912. sylle- (-æ-) i ssgr 1521 (: ssyllæssæt(ra), pl.)1759 (: sylle-murar, pl.). syller, pl. 1539. söll c. 1575)
Etymologi
[fsv. syl, f. o. n.?, sv. dial. syll, svill, söll o. sylla, f., sylle, n.; fd. syldh (d. syld), nor. syll, svill, fvn. syll o. sylla, f., mlt. sul, sülle, tröskel (lt. süll, söll), mnl. sulle, syll, tröskel, feng. syll (eng. sill) o. sylle, f.; jfr äv. avljudande fht. swelli, n., syll, tröskel (mht. swelle, t. schwelle); av omstritt urspr., möjl. dock olika bildningar till SVÄLLA, v.]
1) byggn. om var o. en av de understa (grova) stockarna (som vilar på marken l. stenfot l. hörnstenar) i en i trä (i sht timrad l. i korsvirke) uppförd byggnad, fotträ l. fotstock l. grundstock l. underlagsbjälke; äv. koll. (särsk. i formen sylle), om samtliga grundstockarna i sådant hus; äv. om (grov) timmerstock (resp. grova timmerstockar) avsedd(a) l. lämplig(a) för sådant ändamål l. (i sht förr) om (grov) stock l. bjälke överhuvudtaget. Syllor til ladan. AntT XVI. 1: 19 (1541). Huus skall synas till syll och wäggar taak, gålf skårsteen och ugnar. FörarbSvLag 4: 308 (1692). Sågbräder, Syllar och dylika stora trän. Bergv. 1: 659 (1724). I wår skärgård äro .. (gravänderna) sällsynte, dock har .. ett par af desze foglar haft sit bo just under syllen af ett capell på Wermdön. Fischerström 3: 57 (1782). En öfre våning kan (på korsvirkeshus) byggas med egna poster, band och sylle. Juhlin-Dannfelt 222 (1886). De grövsta och längsta timren väljas till syllen, som bör vara utan skarvar. HantvB I. 6: 171 (1938). Utrymmet under golvet på en lada avdelas av syllarna, som golvbräderna vilar på. Jakten 136 (1951). Detta byggnadssätt i s k resvirkesteknik med på stolpar vilande syllar, är ett nytt inslag i den lundensiska stavkyrkobyggnadstraditionen. Kulturen 1985, s. 175. — jfr EK-, HUS-, LÅNG-, STAMP-, TILDE-, TOMT-, TRÄ-, TVÄR-, VÄGG-SYLL o. MUS-SYLLA. — särsk. i utvidgad anv.; särsk.
α) om (grov) stock som bildar underlag för annat än hus. α’) (förr) om var o. en av de tvärstockar som lades underst i (viss) liggmila. Förän Kolweden inlägges (i liggmilan), måste man lägga 3 eller 4 Syllar .. inunder. Wallner Kol. 46 (1746). β’) (förr) stock på vilken spiskupa vilade. Fäst vid en krampa i svillen till spiskupan .. sitter grydekärringen, en trästake med flyttbar arm, på vilken kitteln hänges. SvKulturb. 3—4: 227 (1930).
β) (förr) om hammarband l. remstycke (se REMSTYCKE, sbst.2). Slutligen lägges (på ett hus, som är under byggnad) ofvanpå ständarna åter en syll, ”remstycket”. Nu är husets nedre våning färdig. UB 1: 323 (1873). Träbyggnader uppföras .. med s. k. resvirke eller korsvirke, hvilket tillgår sålunda, att stockar resas på vissa afstånd från hvarandra, intappas nedtill uti syllstocken och upptill uti en annan syll, som kallas hammarband. ArbB 130 (1887). På ett underlag .. bestående av ett varv runda stockar, äro de fyra bodstolparna inslagna ett i varje hörn. Vilande på dessa stolpar äro tvenne syllor l. halvrunda plankor av kluven stock lagda. FolklEtnSt. 1: 89 (1916). — jfr TAK-SYLL.
γ) (numera föga br.) om marken som en syll vilar på; förr äv. om yta som bildar underlag l. botten för ngt. (Sv.) Syll .. (t.) die horizontelle Grundfläche eines Stollens, die eisernen Platten in den Pochwerken. Möller (1790, 1807). Det skall .. vara mycket bra att nedgräfva en lefvande orm i stallets syll, ty då har ej annat otyg magt att skada djuren. Wigström Folkd. 2: 123 (1881). — jfr BOKVERKS-SYLL.
δ) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om vägg i kyrka. Murenius AV 478 (1661). En påskdag råkade han och Hans i Ro i Selånger i delo med varandra i kyrkbänken, varvid de ”skövlade” (skuffade) varandra. Tvisten gällde vem som skulle stå närmast syllan. NorrlS 14: 75 (1934; i referat av ä. handl.). jfr: Ordet (dvs. sylla) förekommer ännu, i det man säger: ”Sitt efter syllan!”, ”Det är kallt efter syllan”, d.v.s. väggen. NorrlS 14: 75 (1934).
2) (†) tröskel. Han määlte ock så syllena vnder förhwset innan för porten, alt medh eenne stång. Hes. 40: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: porttröskeln). ÖoL (1852). — jfr PORT-SYLL.
3) (i icke fackmässigt järnvägsspr.) sliper (se SLIPER, sbst.3). I Ostindien begagnas detta virke (Eucalyptus Globulus) till syllar under jernvägsskenor. Hygiea 1870, s. 155. Syllarna lades tätare än fallet är vid vanliga järnvägar. På 12 meters spårlängd nedlades 18 stycken syllar. TT 1903, Allm. s. 365. Han hade snubblat på en syll och fallit framstupa. Bergman Skepp. 38 (1915). SvOrdb. (1986). — jfr BAN-, JÄRNVÄGS-, SKARV-SYLL.
Ssgr (i allm. till 1): A: (1, 3) SYLL-AVSTÅND~02 l. ~20. avstånd mellan syllar; särsk. till 3. SFS 1919, s. 348.
-BOD. (sylle- 1588) (numera bl. tillf.) bod (se bod, sbst.1 2) som vilar på syllar. 2SthmTb. 7: 427 (1588).
-BRO. (†) om den täckande överbyggnad över ett schakt som rymmer uppfordringsanordningar för material- o. persontransporter, lavbro. Wallerius PVetA 1744, s. 23.
(3) -BULT. (numera bl. i skildring av ä. förh.) bult (se bult, sbst.1 11) för förening av skena med syll, skruvbult; jfr -skruv. Skarv- och syllbultar. Tulltaxa 1916, s. 142. Skarv- och syllbultar för järnvägs- och spårvägsskenor. VaruhbTulltaxa 1: 529 (1931).
-BÄDD. (i fackspr.) bädd (se d. o. 5) av syllar l. stockar. Flertalet nu existerande brunnskar hos den svenska allmogen äro låga och breda och bestå blott av en broläggning på en syllbädd. Fatab. 1930, s. 198.
-GÅNG. (förr) gång (se d. o. III 1 a) l. gångväg med beläggning av (grova) stockar. Månge anstryka Rödfärg med Vitriol vattn allena. Och på Tak och Syllgångar gör den utan tvifvel verkelig nytta. VetAH 1804, s. 295. (Gruvgången) var delvis förstämplad, delvis skyddad av en stadig mur, i övrigt försedd med syllgång och kärrväg. Lindroth Gruvbrytn. 1: 422 (1955).
-HUGGA. (förr) med avs. på timmer: hugga (se hugga, v.1 8) så att det blev lämpligt till syll(ar). På Bondehemman uti Åkerbo Härad (på Öland) .. huggas alla Mangårdshus med knutar; dock af trindt Timmer, som ej afslås eller Syllhugges på sidorna. Åhstrand Öl. 130 (1768).
-HUS. (förr) hus vars väggar vilade (direkt) på syllmur(ar). Fornv. 1971, s. 195.
-KANNA. kulturhist. traktering som gavs byggnadsarbetarna när syllarna till ett hus lagts; jfr kanna, sbst.2 1 a β, o. -knäpp. SvKulturb. 7—8: 172 (1931).
-KNÄPP. kulturhist. jfr -kanna o. knäpp 3. SvKulturb. 7—8: 172 (1931).
-KRANS. (numera bl. mera tillf.) krans (se d. o. 3) av syllar som bildar underlaget till ett byggnadsverk; jfr -ram, -varv. Vid runda rum göres en syllkrans af 3 på hvarandra liggande klenare bjelkhvarf. Rothstein Byggn. 477 (1859). En låg stenmur .. med en enkel syllkrans på vilken det .. likt en huv formade taket vilar. Fatab. 1939, s. 84.
-MUR. (syll- 1752 osv. sylle- 1759) (i sht förr) mur (se mur, sbst.1 1) på vilken syll(ar) vilar l. som ersätter syll(ar). Til at få warma rum, Råder Förbemälte Commerce-Råd, at syllmurarne gräfwas wäl djupa, åtminstone 1 eller 1 och 1/2 aln. König Mec. 93 (1752).
(1, 3) -MUSSLING. (numera föga br.) syllsvamp. Krok o. Almquist 2: 249 (1907). En skivling .. som i våra handböcker har det svenska namnet syllsvamp eller syllmussling. FoFl. 1953, s. 254.
-RAM. byggn. ram (se ram, sbst.1 3) bildad av syllarna till en byggnad; jfr -krans, -varv. I Västmanland förekomma jämte verkliga stolpbodar .. också övergångstyper, där de vertikala stödstolparna sammankrympt till .. träklossar mellan syllramen och bodunderredet. TurÅ 1918, s. 71. Syllram, stolpar och väggband bilda det fasta bärande ramverket (i skiftesverket), stommen. Fornv. 1940, s. 170. På ett undantag när ha dessa byggnader (från 800-talet) varit uppförda med syllram och jordgrävda stolpar. Därs. 1959, s. 301.
-RÖTA. (sylla- c. 1606. sylle- 1681) röta (se röta, sbst.1 1 a) i en syll l. syllar. Lagförsl. 350 (c. 1606).
(1, 3) -SKIVLING. (numera föga br.) syllsvamp. ”Syllskiflingen” .. som angriper stockar och särskildt anställer stor skada på jernvägssyllar. Fries SystBot. 384 (1897).
(3) -SKRUV. (numera bl. i skildring av ä. förh.) skruvbult; jfr -bult. HufvudkatalSonesson 1920, 7: 9.
-STEN. (syll- 1996. sylla- 1906) sten på vilken syll vilar; jfr -mur. TurÅ 1906, s. 16.
(1, 3) -STOCK. (i sht förr) stock utgörande syll. (Pålarna i en kornbod) böra betäckas med kappor ofwanpå näst sielfwa syll-stocken. Serenius EngÅkerm. 218 (1727). Zethelius Fältarb. 76 (1892; i skeppsbock). Fatab. 1912, s. 231 (på stenbrygga). Blekingegården har genomgått en omfattande renovering, varvid samtliga fotträn (syllstockar) utbytts i de båda häbbarehusen. Kulturen 1982, s. 188.
(1, 3) -SVAMP. bot. svampen Lentinus lepideus (Fr.) Fr. (som angriper multnande trä, bl. a. järnvägssyllar); jfr -mussling, -skivling o. järnvägs-svamp. Strömbom ÄtlSvamp. 54 (1896). Många trädslags kärnved innehåller substanser som bekämpar rötsvamp, medan den s. k. syllsvampen kan angripa trots tallens eget skyddsmedel, pinosylvin. SvD 23 ⁄ 3 1976, s. 21.
-SYNARE. (förr) stadsämbetsman med uppgift att syna husens (särsk. grundernas) kvalitet. Gamble Oluff Larsonn, och Mattz Mårttensonn, tillsattes till brandhmästare och syllesynnare, uthi wästra qwarterett. 3SthmTb. 13: 289 (1622).
-SÄTTARE. (syll- 1548 osv. sylla- 1524. sylle- (-æ-) 15211540) (förr) stadsämbetsman med uppgift att vid överlåtelse av tomt mäta dess längd o. bredd, tomtmätare. ArbogaTb. 3: 330 (1521). Stadzens syllasätiere trugels nielsson war then som tompten mätte. OPetri Tb. 11 (1524). Ljung EnköpH 1: 280 (1963).
-TIMMER. timmer i l. avsett till syll(ar); jfr -virke. 3:ne skogsparker af bjelkar, såg- och sylltimmer. SmålAlleh. 1883, nr 17, s. 4. Det höga sylltimret, som förekommer i både norska och svenska stavkyrkor. Rig 1949, s. 153.
-TÄLJD, p. adj. (-tald 1653) (numera bl. tillf.) om stock o. d.: täljd som en syll. Eeen stuffua med en afsättningh och kiök och en kiällare der hoes och detta medh sylltaldt furotimber. VDAkt. 1653, s. 78.
-VARV. varv av sylltimmer utgörande syll(ar) i ett hus; jfr -krans, -ram. Brauner Bosk. 151 (1756).
(1, 3) -ÄNDA l. -ÄNDE. särsk. till 1. Rinman 1: 290 (1788).
B (†): SYLLA-RÖTA, -STEN, -SÄTTARE, se A.
C (†): SYLLE-BOD, -MUR, -RÖTA, -SÄTTARE, se A.
Avledn. (till 1): SYLLA, v. (numera bl. tillf.) med avs. på stock o. d.: bereda till syll; äv. med avs. på vägg l. hus: sätta syll(ar) under (i ssgn under-sylla). Ett vapenhus .. var uppfördt af syllade och knuthuggna ekstockar. Sydow Lübke 669 (1871).

 

Spalt S 15522 band 33, 2000

Webbansvarig