Publicerad 1991   Lämna synpunkter
STRUKTURAL struk1tɯra4l, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. struktural, eng., fr. structural; avledn. av STRUKTUR. — Jfr STRUKTURALISM]
strukturell; särsk.
1) (mera tillf.) konstvet. motsv. STRUKTUR 1, i fråga om byggnadsverk: som har avseende på sättet att vara byggd med tanke på de (yttre) särpräglande dragen, arkitektonisk; jfr STRUKTURELL 1. Den strukturala skönheten ersättes av en rikedom på ornament. Wilamowitz-Moellendorff Kakuzo Té 93 (1921).
2) (numera mindre br.) motsv. STRUKTUR 3: strukturell (se d. o. 2). Denna sällsamma strukturala överensstämmelse mellan makrokosmos och mikrokosmos (dvs. mellan solsystemet o. atomen). HågkLivsintr. 8: 202 (1927).
3) motsv. STRUKTUR 6 a: som har avseende på l. hänför sig till l. tar fasta på strukturen; jfr STRUKTURELL 5. Dikterna är dynamiska i struktural mening. BonnierLM 1954, s. 211. (Den ryska formalismen) torde ha spelat en ringa roll för det strukturala tänkandets införande i västeuropeisk och amerikansk litteraturanalys. Malmberg Teckenl. 104 (1973).
4) språkv. motsv. STRUKTUR 6 c slutet: i överensstämmelse med strukturalismen (se STRUKTURALISM 1) l. strukturlingvistiken o. (därmed) strukturell (se d. o. 5 a). Malmberg NVägSpråkf. 185 (1959). Det strukturala språktänkandet. SvD(A) 21/6 1965, s. 4. (F. de Saussures) teckendefinition, som haft en avgörande betydelse för den strukturala språkvetenskapen alltsedan dennas framväxt under 1920- och 1930-talen, är emellertid inte den enda existerande och inte heller den enda möjliga. Malmberg Teckenl. 47 (1973).

 

Spalt S 12760 band 31, 1991

Webbansvarig