Publicerad 1960   Lämna synpunkter
RUNA 3na2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (OPetri Kr. 39 (c. 1540) osv.) ((†) -er G1R 27: 168 (1557), Laurel Runaalph. 5 (1768)); förr äv. RUN, sbst.2, r. l. f.; pl. -ar (Verelius 68 (1681), Nehrman InlJurCiv. 48 (1729: runnarna, best.)).
Ordformer
(run 1712. run- (-uu-, -w-, -hn-) c. 1535 (: Runoskrifft) osv. runn- c. 1657 (: Runnorna)1750 (: Runneberget). -a c. 1602 osv. -ar, pl. 16811729. -er, pl. 15571768. -or, pl. c. 1540 osv.)
Etymologi
[fsv. runir, runor, pl., runor, runbokstäver; jfr ä. d. runer, roner, raaner, pl., d. rune, pl. runer, fd. runæ thræ, runkavle, nor. dial. runer, pl., trolldom, trollmedel, isl. rún, pl. rúnar, äv. rúnir, kunskap, runa, magiskt tecken, bokstav m. m.; av urnord. rūnō, anträffat i runoR, runaR, runo, ack. pl., runono, gen. pl., m. fl. former; jfr got. rūna, hemlighet, råd, fsax. rūna, mlt. rune, run, f., hemligt (viskande) samtal l. rådslag, mnl. rune, ruun, ruen, viskning, hemligt rådslag, fht. rūna, mht. rūne, hemlighet, hemligt rådslag, beslut, viskning m. m., ä. t. raune, viskning (i fråga om förfarande vid hemlig omröstning), feng. rūn, f., viskning, förtroende, råd, hemlighet, runbokstav m. m. (meng. roun); jfr äv. fsv. runa, viska, mumla, tala, locka (möjl. delvis lånat från mlt.), sv. dial. runa, locka, tubba, nor. dial. runa, trolla, mumla, viska m. m., fsax. rūnōn (mlt. rūnen), mnl. rūnen, ruynen, fht. rūnēn (t. raunen), feng. rūnian (ä. eng. roun, eng. round), alla med bet.: viska, samt isl. rýna, viska l. samtala förtroligt, bedriva trolldom; till en germ. stam rūn-; möjl. besläktat med lat. rumor, buller, mummel m. m. (jfr RUMOR), fir. rún, f., hemlighet. Ordets användning i bet. 1 b o. sannol. äv. 1 a beror på inflytande från isl. litteratur. Formen run (med pl. runar) är likaså sannol. upptagen från isl. — Jfr ALRUNA, RUNA, sbst.2, RUNO-]
1) om hemlig l. högre kunskap samt i därmed sammanhängande bet.
a) i sg. l. pl.: hemlig(a) l. högre kunskap(er); vishet, visdom; färdighet(er); äv. oeg. l. bildl.; numera bl. ngn gg med anslutning till c. Runorna voro .. på en gång theoretiska kunskaper och practiska skickligheter. Liljegren Runl. 5 (1832). (Lars Laurel bevisade) att den forn-egyptiska visheten .. hade sin rot i den eddiska runan. Atterbom Minnest. 1: 246 (1847). Det lyste så gåtfullt ur ögonen bruna (på en dalkulla) / Som skogarne lärt dem sin hemliga runa. Snoilsky 4: 235 (1887); jfr e. Sundén (1888). jfr: (Sv.) Runa, (lat.) Ars, & per Excellentiam, Ars Magica. Stiernhielm Fateb. C 3 b (1643).
b) konkretare, om uttryck l. uttalande l. framställning o. d. som präglas av hemlig l. högre kunskap l. utgör en spådom l. som uttrycker ngt på ett dunkelt l. svårförståeligt sätt o. d.; särsk. dels om kenning l. dyl., dels (o. numera bl., i vitter stil) i sg. l. pl., om visdomsord l. tänkespråk l. motto o. d. (särsk. ur l. i anslutning till fornnordisk diktning); i pl. stundom svårt att skilja från 3 b o. 5 c. Tegnér (WB) 5: 20 (1825). De Runor eller Sedespråk, hvilka .. (Oden) anförer (i Havamal). Liljegren Runl. 4 (1832). Därs. 7 (i pl., om kenningar). Ling Tirf. 1: 19 (1836; om spådom). Ty de hårda / hjeltelifvets / runor lyda: / svärd mot snöda / jettar draga, / .. strida hopplös strid / och namnlös dö. Rydberg Dikt. 1: 65 (1876, 1882). Främst som dagens runa skrif: / nu vilja vi hvila och minnas! Nordling SamlLåga 131 (1917). jfr STJÄRNE-RUNA.
c) (numera bl. tillf.) trollformel; trollsång; besvärjelse. Swartekonst-stafar, och Trollkarla kiusningar och beswärielser, som ellest kallas galldur, heeta, uti een wärre mening, Runor, och pläga på rim mumlas och utföras. Verelius Run. 4 (1675). Han qvad sina Runor med oförskräkt mod, / At Trollader Hös (dvs. huvudskalle som gjorts hård gm trolldom) kunnat frukta. Strand Tidsfördr. 2: 48 (1763). Hirn Sharp Synd. 48 (1915). jfr BINDE-, SEJD-, STRIDS-, TROLL-RUNA. särsk. (†) i uttr. slå runor, slå slag på harpa i förening med sång av hemlig formel l. besvärjelse; jfr RUNE-SLAG. Ling As. 637 (1833).
d) (†) i pl., allmännare, om listigt l. illfundigt tillvägagångssätt som går ut på att tillfoga ngn skada l. olägenhet o. d.; konster o. knep; intriger, ränker. Att ingen med list och runer .. måtte få .. taga ifrån mig denne Cappellans tiensten. VDAkt. 1704, nr 139. Weste (1807).
2) benämning på vart särskilt av tecknen i den gamla germanska skriften vilka vart o. ett beteckna ett (l. flera) språkljud o. vilka anses ha uppkommit gm en efterlikning av latinska o. grekiska bokstavsformer; äv. om vart särskilt tecken i olika yngre germanska skriftsystem som utvecklats ur den gamla germanska skriften; äv. om olika modifikationer av sådana tecken (särsk. använda ss. chiffertecken i inskrift); förr äv. om bokstav i det (sannol. delvis ur runorna utvecklade) gotiska alfabetet. Rista runor. Äldre l. samgermanska runor. Danska, svensk-norska, stungna runor. Dalsk runa, se DALSK, adj.1 slutet. Han kunde Run[e]r och han kunde book. Visb. 2: 291 (c. 1600); möjl. till b l. 1 c. JBureus (c. 1602) hos Lindroth Bureus 68. De vanlige bokstavarne lämpa sigh efter Runerne. Dens. Abcb. 1 (1624). Verelius Run. 67 (1675; om gotisk bokstav). Osmund brukar en anglosaksisk runa. KyrkohÅ 1934, s. 329. En jordfast sten, en hälla med inhuggna runor. JämtlHärjedH 1: 156 (1948). jfr A-, B-, BINDE-, BOKSTAVS-, BÄLG-, DAL-, HÄLSINGE-, KORTKVIST-, KVIST-, LÖNN-, MÄRKES-, PRICK-, STUP-, VILL-, VÄND-RUNA samt MÅL-RUNOR m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. räta runor, om runtecken som skrivas med normal grafisk form; motsatt: ”vändrunor”, dvs. spegelvända runtecken, o. ”stuprunor”, dvs. uppochnedvända runtecken. Rudbeck Atl. 1: 843 (1679).
b) om (l. med tanke på) runtecken ss. ägande magisk kraft o. använt för att frambringa l. medföra vissa företeelser l. händelser l. tillstånd o. d.; lönnruna, trollruna; i sht i pl. Rwnor, Rwnokafflar, och annan troldom, som heedningana brukade. OPetri Kr. 39 (c. 1540); möjl. till 1 a. Fiortande Winter sedan iagh Runer nam. / J affton skall iag pröfwa om dee ähro san. Visb. 1: 379 (c. 1657). Då skar han ärligt / runor åt Oden, / dödsrunor djupa på bröst och på arm. Tegnér (WB) 5: 135 (1821). Visan om Riddar Stigs runor. Arv 1945, s. 114. jfr DÖDS-, KÄRLEKS-, LÖNN-, SEGER-, SEJD-, SKADE-, SKAM-, SKYDDS-, TROLL-, ÄLSKOGS-RUNA samt FRÄLS-, MÅL-RUNOR.
c) [sannol. eg. i fråga om medförande av runskrift ss. meddelande; jfr liknande uttr. med denna betydelse i d. folkvisor, t. ex. Ravn förer Runer (DanmFolkev. 2: 189)] i det bildl. uttr. föra ngns (äv. ngts) runor, förr äv. runa (med den äran, äv. med ära(n)), stundom äv. föra runor(na) med den äran o. d., ss. beteckning för att ngn berättar om l. besjunger ngn l. ngt (på ett hedersamt sätt) l. [jfr uttr. föra ngns färger] (o. numera vanl., ngt ålderdomligt) i utvidgad anv., ss. beteckning för att ngn (med ära l. heder l. framgång) för ngns l. ngts sak l. talan l. representerar ngn l. ngt l. förestår l. leder ngt o. d.; förr äv. i uttr. föra sina runor, föra l. skicka sig (i samtal). Men hvem skall föra våra runor så väl, / Med den äran? SvFolkv. 1: 20 (omkväde). Men wij skolom föra wåra Runer med ähran. Visb. 3: 361 (c. 1700; omkväde). Det sätt, hvarpå ”våra runor föras” af (den t. f. regeringen). Atterbom (1839) i 3SAH LV. 2: 90. Fädernesland! Säg, hvilken med ära / Mäktar din runa föra i nord? Nybom SDikt. 2: 114 (1848, 1880). CVAStrandberg 2: 244 (1860: sina runor föra). KrigVAT 1896, s. 649 (: föra runorna). Den förnämliga krets som då förde tidningens s. k. runor med den äran. UrDNHist. 2: 289 (i handl. fr. 1950). jfr: Så före wij wåre Runor mäd ähro. / Runor huggna å wapnena dera, / Effter Swea och Götha hiälte orda sedh. UpplFmT 40: Bil. 40 (c. 1640).
3) i utvidgad l. bildl. anv. av 2 (jfr 2 c).
a) om (i sht ålderdomligt l. svårläst) tecken i andra skriftsystem än de under 2 nämnda; dels (i fackspr.) om tecken i vissa turkiska l. transsylvanska skriftsystem, dels (i sht i vitter stil) allmännare, om bokstavstecken som jämföres med runor. Tegnér (WB) 5: 55 (1824; om tecken i forngrekisk inskrift). En i kinesiska runor utförd japansk text. Högberg Jim 227 (1909). Benämningen runor har .. även vunnit burskap för två andra skriftsystem, näml. för de fornturkiska el. kökturkiska runorna samt för szekler-runor från Transsylvanien. 2SvUppslB 24: 755 (1952). jfr BOK-RUNOR. särsk.
α) (i vitter stil, numera bl. mera tillf.) i pl., om (bokstäver (o. siffror) i) inskrift på en gravvård. Nordforss (1805). Hvad säga de fredliga vårdar? / Hvad är det, som runorna lofva? Ps. 1819, 492: 2. Runeberg 5: 116 (1860). särsk. i utvidgad l. bildl. anv., om bokstäver l., allmännare, ord (se ORD, sbst.2 3) i gravskrift l. minnesteckning o. d.; minnesord; stundom liktydigt med: minnesteckning; jfr 5. Så skall till Runi’ låf .. / .. rätt diupa Runor ristas. Frese VerldslD 136 (1714, 1726). Han (dvs. K. XII) var så Ärlig Man, derhos i alt så Stor, / At Efterverlden knapt hans sanna Runor tror. Dalin Vitt. II. 5: 33 (1742, 1755); jfr 5. Med darrande hand måste .. (Schröderheim) teckna de sorgliga Runor, hvilka, då Gustafs öfverlefvor .. anförtroddes åt jordens förvar, tollkade .. hvad han varit. 2VittAH 7: 411 (1796, 1802).
β) (skämts., mera tillf.) om (illa skriven o.) svårläst bokstav: krumelur; i sht i pl. (Man) bad honom tyda de dunkla runorna. Wirsén i 3SAH 2: 863 (1887).
b) (i sht i vitter stil) i allmännare, rent bildl. anv. Jag skulle .. / .. i Galactis Book (dvs. Vintergatan) the månge Runor läsa / Som äre schrefne ther med tusand Stiernor klara. Spegel GW 65 (1685). Ett med runor öfverdraget bredt ansigte. Almqvist Skälln. 29 (1838). Att tyda kaffesumpens runor. Geijerstam LycklMänn. 209 (1899).
4) mer l. mindre metonymiskt, om inskrift l. text o. d.; jfr 5.
a) (†; se dock slutet) om text o. d. som är skriven med runskrift; runurkund; runinskrift; jfr 2. Ther nidhre (i Småland) äro gamble böker och andre Runor mangestedhes. Bureus Suml. 75 (c. 1600); möjl. till 2. 2VittAH 1: 159 (1786, 1789). (Sv.) Runa, .. (t.) eine Inschrift auf Stein oder Holz. Möller (1807). Bind under vingen (på duvan) / en vänlig runa, det märker ingen. Tegnér (WB) 5: 27 (1825). Rydqvist SSL 4: 32 (1868). särsk. (fullt br.) litt.-hist. i utvidgad anv., om var o. en av de dikter med övervägande fornnordiska motiv o. med var sitt runtecken ss. överskrift vilka ingå i K. A. Nicanders diktsvit ”Runor af Norna Gest” (1824). Erik Wasas Runa. KANicander i Iduna 10: 42 (1824; rubrik). Runan om Erik Vasa och lifdrabanten. Wirsén i 3SAH 7: 98 (1892). Lokrantz Nicander 145 (1939).
b) (†) om text som är skriven med tecken som tillhöra annat (ålderdomligt l. svårläst) skriftsystem än de under 2 nämnda; jfr 3 a. The två tartareske runer, som .. storfursten haffver uttsändtt till att förähre oss medh. G1R 27: 168 (1557).
5) [specialfall av 4] inskrift på gravvård; äv. (o. numera oftast) i allmännare l. bildl. anv., om skrift l. tal vari en avlidens minne hedras gm en skildring av hans liv o. personlighet; minnesteckning, minnesruna, dödsruna. (En) runa (ristad) över ngn (ofta bildl.). Teckna ngns runa (bildl.). Dalin Arg. 2: 361 (1734, 1754). Runa ristad, til evig åminnelse af mit käraste på jorden, uti des Grafsten. Nordenflycht QT 1745, s. 108 (rubrik). Tacksamhet ristade runan. Weste (1807). En vacker runa över Axel Nyblæus .. stod att läsa i Lunds Dagblad. LundagKron. 2: 171 (1921). Branting tecknade hans runa och talade vid hans grav. Höglund Branting 1: 209 (1928). — jfr DÖDS-, GRIFT-, MINNES-, SORG-, TACKSAMHETS-, ÄRE-RUNA. — särsk. i utvidgad anv.
a) om minnesteckning l. minnesord över ngt sakligt. Runa. Öfver. Egennyttan. ÖfnSälskVitterlek 1: 16 (1760). Nu kan .. källaren Pelikans runa ristas. SvD(A) 1931, nr 266, s. 26.
b) (mera tillf.) om biografiska notiser o. d. gällande en levande person: levnadsskildring o. d. Du vill ha lite reda på om mitt förflutna … Begriper .. inte vad du ska ha runan till. UrDNHist. 1: 344 (1952). I .. (N. N:s) runa med anledning av hans 70-årsdag. LD 1958, nr 249, s. 6 (i tidning).
c) [delvis utgående från 3 a α slutet] (i vitter stil) i bildl. uttr. som ange att ngt är l. att ngt (utföres som) blir befäst i minnet l. hugfäst i historien (om forntiden) o. d. Nordenflycht (SVS) 3: 10 (1759). (Den rättsinnige) uppfattar .. i troget sinne fornhäfdens lärorika runor. Wallin Rel. 4: 162 (1816); jfr 3 b. Man förmenade .., att adeln genom ett bifall till (representations-)förslaget skulle i sin historia rista ”den svartaste runan”. De Geer Minn. 2: 4 (1892). Men dagen kallar. Upp att rista / en runa i din egen tid! Bergman TrAllt 192 (1931).
Ssgr (i allm. till 2): A: RUN-ABCBOK~1002. (run- 1832 osv. runa- 1611) (förr) bok innehållande (elementär) undervisning i runskrift. Runa ABC boken. Bureus (1611; boktitel). (Joh. Bureus) utgaf .. Run-Abcböcker. Liljegren Runl. 64 (1832).
-ALFABET~002, äv. ~200. (run- 1750 osv. runa- 17471777. rune- 17681852. runo- 17471845) [jfr t. runenalphabet] sammanfattningen av de tecken som ingå i ett visst system av runskrift; i sht om sådan samling tecken ordnade i en viss följd, t. ex. som en runrad (”futhark”) l. i det latinska alfabetets följd. Göransson IsAtl. 19 (1747). (En runas) plats i runalfabetet, den s. k. futharken. Näsström FornDSv. 1: 114 (1941). Att goterna skapat runalfabetet har länge varit en klassisk teori för filologer och arkeologer. HT 1942, s. 432. Runalfabetet i det latinska alfabetets ordningsföljd. Fatab. 1946, s. 129.
-ALMANACKA~0020 l. -ALMANACK~002, äv. ~200. (run- 1693 osv. rune- 1720) (förr) = -kalender. Fornv. 1931, s. 85 (1693). Runstaven, det är böndernas gamla runalmanacka. Fatab. 1932, s. 117.
-ARBETE~020. (run- 1885 osv. runa- 1641) särsk.: arbete (se d. o. 11 c) om runor; i sht förr äv. koll.: arbeten om runor. KyrkohÅ 1906, s. 264 (1641; koll.). 2NF 8: 861 (1907).
-ART. (run- 1832 osv. rune- 1689)
1) (†) till 1 a: slag av hemlig(a) kunskap(er). Liljegren Runl. 5 (1832).
2) till 2.
a) slag av runtecken (med tanke på den grafiska utformningen). Strinnholm Hist. 2: 466 (1836).
b) slag av skriftsystem bestående av runtecken. Liljegren Runl. 22 (1832).
c) (†) sätt l. metod som är utmärkande för runristning, t. ex. med tanke på runornas placering i en slinga o. d. De orden (dvs. Juno Conservatrix) stå in uti Ormen (på myntet) skreffne alldeles effter wår Runeart. Rudbeck Atl. 2: 511 (1689).
-BALK. (run- 18321833. runo- c. 1825) (†) träskiva med inristade runtecken; jfr balk 1 c. Tegnér (WB) 5: 190 (c. 1825). Liljegren Runurk. 257 (1833).
-BAND. (run- 1901 osv. runo- 1903) (av två parallella linjer inramad) sammanhängande rad av ristade runor; jfr band, sbst.1 34 (d), o. -slinga 1. Runbandet .. löper längs stenens rand upp till toppen och vidare nedåt längs högra sidan till jämnhöjd med utgångspunkten. SkrHVSamfU VII. 3: 15 (1901). Fornv. 1954, s. 88.
-BEPRYDD, p. adj. (i vitter stil, föga br.) prydd med (inristade) runor. Ling As. 418 (1833).
-BERG, se -bärg.
-BESKRIVARE. (†) runolog. Liljegren Runl. 15 (1832).
-BESKRIVEN, p. adj. (i vitter stil, numera föga br.) = -skriven 1. Tegnér (WB) 5: 149 (1821).
-BESVÄRJELSE. runinskrift som utgör en besvärjelse. Fornv. 1936, s. 278.
(1 c, 2 b) -BINDA, -ning. (run- 1936 osv. runo- 1924) [jfr d. runebinde] (om ä. förh.) gm magi (särsk. gm magiska runtecken) fängsla (ngn) l. fästa (ngn) till sig o. d.; jfr troll-binda. Ek SvFolkv. 81 (1924). Han runband bergresen och störtade honom i Hällsjön. Lindström LeendGud. 112 (1951).
(1 c, 2 b) -BINDARE. (om ä. förh.) jfr -binda. JmtFmT 3: 15 (1902). Lindström Österhus 168 (1952).
Ssg: runbindar-tavla. (om ä. förh.) tavla med magiska (run)tecken som placerades på grav i syfte att binda gengångare. JmtFmT 3: 15 (1902).
-BINDNING, sbst.2 (sbst.1 se -binda). (i runologiskt fackspr.) sammanskrivning av runor på sådant sätt att bistavar för två (l. flera) runor anbringas på en gemensam huvudstav; jfr binde-runa. Fornv. 1938, s. 216.
-BLAD. (pergaments)blad med runtext. Rydqvist SSL 2: 560 (1860).
-BLOCK. stenblock med runinskrift. Vägen flankeras av ett runblock och en runsten från 1000-talet. TurÅ 1942, s. 117.
-BOK; pl. -böcker. (run- 1832 osv. runa- 1602. rune- 16761847. runo- 15661746) särsk.
1) (†) till 1 c o. 2 b; om bok som innehåller trollformler o. d. (stundom möjl. skrivna med runor); svartkonstbok. SvFolkv. 1: 36. LPetri Kyrkiost. 58 b (1566; om förh. i Efesos).
2) till 2; om (medeltida) handskrift som (helt l. till väsentlig del) skrivits med runor (jfr -handskrift); förr möjl. äv. om runkalender skriven på flera pergamentsblad (l. pappersblad). Bureus Runaräfst 261 (1602). Gambla Rune- eller Munckeböcker. AntT 1: 14 (1676). Iagh hafwer aff åthskillige så äldre Runstafwar och Runeböcker, som yngre .. uthdragit Månernas nampn. Rudbeck Atl. 2: 253 (1689). (Olof Skötkonung befallde) at Runorna skulle bort läggas; alla Runoböker upbrännas. Göransson Edda XXXII (1746). Schück VittA 1: 2 (1932). jfr pergament(s)-runebok.
-BOKSTAV~02, äv. ~20. (run- 1687 osv. runa- 1602c. 1675. rune- c. 15401825. runo- c. 1540) [jfr d. runebogstav] = runa, sbst.1 2. I gambla laghböker .. (finnas) noghro Rwnobookstaffuar insatta i bland the Latiniska scrifftene. OPetri Kr. 4 (c. 1540). En Steen .. rijtader med Drakar och Runebokstäfwer. Rudbeck Atl. 3: 13 (1698). Östergren (1936). särsk. = runa, sbst.1 2 b. Desze Runebokstäfwer, medh hwilcka de kunde trolla. Rudbeck Atl. 2: 507 (1689). Wisén Oden 45 (1873).
Ssg: runbokstavs-skrift. (numera bl. tillf.) = -skrift 1. Atterbom VittH 147 (1845).
-BRAKTEAT. brakteat med runinskrift. SvFmT 3: 47 (1876).
-BREV. brev skrivet med runor. 2NF 1: 1100 (1903).
-BRYNE. bryne med runinskrift. TurÅ 1949, s. 103.
-BÄRG. (run- 1762. rune- 16761867) (†) bärg- (häll) med runinskrift; jfr -häll 1. Runestenar och Runebärg. AntT 1: 14 (1676). Inskrifter och bilder af menniskor, djur m. m., inristade på berg och hällar (runeberg, hällristningar). SFS 1867, nr 71, s. 2.
-DIKT, r. l. f.
1) (mera tillf.) till 1 c: trollsång, samling av trollformler. Schück SvLitH 49 (1885).
2) till 2; jfr dikt, sbst.1 3 a, b, o. -kväde, -sång 2. 2NF 38: 139 (1925; om inskriften på Rökstenen).
-DJUR. dekorativ djurfigur på runsten o. d., vanl. i form av en smal o. slingrande orm l. drake på vilken själva inskriften är anbragt. Uppl. 2: 471 (1908).
-DOKUMENT. = -urkund. Fornv. 1927, s. 48.
-DOSA. dosa med runinskrift. UpplFmT 37—39: 2 (1922).
-DRAG. (run- 1869 osv. rune- 1843. runo- 1833)
1) arkeol. (med mejsel inhuggen) linje som ingår i en runa; stundom äv. om sammanfattningen av de linjer som bilda en runa, liktydigt med: runa; jfr drag 26 b. Liljegren Runurk. II (1833). Rundragens form och ljudvärde. Hildebrand Medelt. 1: 68 (1879). Mycket svaga rundrag — delar av runor — kunna döljas av (ärgrester). Fornv. 1936, s. 280.
2) (i vitter stil, tillf.) allmännare, om (uppritande av) skrifttecken; jfr runa, sbst.1 3, o. drag 26 a. Ingelman 133 (1843).
-DRAKE. (run- 1869 osv. rune- 1675) dekorativ drakfigur på runsten o. d.; jfr -djur. Verelius Run. 57 (1675). 2VittAH 26: 331 (1869).
-FATTIG. om bygd l. tid o. d.: från vilken ett jämförelsevis litet antal runinskrifter äro kända. Uppl. 2: 455 (1908).
-FIGUR. (run- 1835, 1840. rune- 1708) [jfr d. runefigur] (numera bl. mera tillf.) = runa, sbst.1 2. Dijkman Runst. 18 (1708).
-FLOCK, r. l. m. (run- 1741 osv. rune- 1814)
1) (mindre br.) var o. en av de tre grupper i vilka futharken indelades: ätt; jfr flock, sbst.1 3 d. Schück o. Warburg 3LittH 1: 128 (1926).
2) (†) samling hopfästa träskivor på vilka en runkalender är skriven? Runstafvar och Runflockar. Schück VittA 4: 585 (i handl. fr. 1741).
3) (†) diktvärk som är skrivet med runor?; jfr flock, sbst.1 6. De skönaste rune-flockar hon (dvs. Saga) äger: / ty Häfdernas säkra Gudinna hon är. Ling Gylfe 293 (1814).
-FORM; pl. i bet. I -er, i bet. II -ar.
I. motsv. form I.
1) en runas grafiska form; jfr form I 1. NF 14: 56 (1890). Fornv. 1948, s. 285.
2) (mera tillf.) form som ett språkligt uttryck erhållit vid återgivande i runskrift; språkform i runskrift; jfr form I 3 b. AntT VI. 2: 30 (1880).
II. (numera bl. ngn gg om ä. förh.) motsv. form II 2: utskuren schablon för tryckning av (text med) runskrift; jfr -stock. Schück VittA 5: 85 (1936).
-FORSKARE. (run- 1832 osv. rune- 1770) runolog. AllmT 1770, s. 207. Fornv. 1953, s. 179.
-FUTHARK. (mera tillf.) runrad, futhark. Uppl. 2: 453 (1908).
-FYLLD, p. adj. Runfyllda slingor. SvH 2: 88 (1904).
-FYND. äv. konkret. Nya runfynd hafva .. skett. AntT 5: 162 (1878). 2SvUppslB 24: 753 (1952; konkret).
-FÖLJD. (i sht i runologiskt fackspr.) följd av runtecken (i en inskrift). 2VittAH XXXI. 6: 14 (1892). Vilket namn som döljer sig i runföljden 1—4 tayr är högst ovisst. Fornv. 1953, s. 268.
-FÖRANDE, p. adj. (†) försedd med runinskrift. Det stora runförande lejonet. Sander Marmorlej. 6 (1896).
-FÖRSEDD, p. adj. Runförsedda föremål. Fornv. 1947, s. 109.
-GRUPP. jfr grupp, sbst.1 1, o. -följd. AntT 5: 165 (1878; om ätt i futharken). Rungruppen isir. Fornv. 1933, s. 143. Den samstava rungruppen upplöste .. (L. Fr. Läffler) som dur. Därs. 1949, s. 25.
-HANDSKRIFT~02, äv. ~20. (run- 1878 osv. rune- 18591879) handskrift (helt l. delvis) skriven med runor. Schlyter SkL XI (1859). Flodström SvFolk 228 (1918).
-HEDRAD, p. adj. (tillf.) som hedrats med en runinskrift. Vikingatidens runhedrade stormän. Andersson SkånH 1: 246 (1947).
-HUGGEN, p. adj.
1) om föremål: försedd med inhuggna runor. En ovanligt runhuggen sten. UpplFmT 6—15: 37 (1878). TurÅ 1949, s. 130.
2) (i vitter stil, tillf.) om ord o. d.: inhuggen med runor. Ännu på Högby sten som blod / runhuggna namnen skina. Fogelqvist Minn. 178 (1930).
-HÄLL. (run- 1708 osv. runa- 16751748. rune- 16401839. runo- 18251936)
1) häll (se häll, sbst.2 1) med runinskrift. JBureus (1640) i 2Saml. 4: 126. Runstenarna ha under tidernas lopp kunnat flyttas, men runhällen är kvar på sin ursprungliga plats. DN(A) 1941, nr 278, s. 3.
2) häll (se häll, sbst.2 3) med runinskrift; särsk. om rest (icke alls l. bl. grovt tillhuggen) sten med runinskrift; stundom äv. (i sht i pl.) i utvidgad anv., ss. sammanfattande beteckning för resta stenar, större stenblock o. jordfasta bärghällar (jfr 1) o. d. med runinskrift; jfr runsten. Min Tålftä Tider (dvs. runan för t) fins stungen såm Js (dvs. runan för i), / å trenne Runä häller. Bureus Runa B 3 a (1643); möjl. till -hälla. Lenæus Delsbo 237 (1764; om en på 1700-talet ristad häll som fästes i väggen i Delsbo kyrka). Runhällar (dvs.) Runristningar på otillhuggna, resta stenar. Liljegren Runl. 89 (1832). Dens. Runurk. 1 (1833; i pl., sammanfattande). Våra runohällar veta att förtälja, huru korsade stridsmän drogo bort .. ”på Jorsala-färd”. Oscar II 4: 119 (1871, 1890). (Verelius begravdes 1682) på fattigkyrkogården i Uppsala, där en väldig runhäll vart rest på hans av tvenne lönnar beskuggade gravhög. UpplFmT 44: Bil. 317 (1930). särsk. (i vitter stil) oeg. l. bildl. Bjugg Sagobr. 4 (1792). Farväl, I fjällar / der Äran bor, / I runohällar / för väldig Thor! Tegnér (WB) 5: 109 (1825). Wirsén Dikt. 232 (1876).
-HÄLLA, r. l. f. (runa- 1675c. 1730) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -häll 1, 2. Verelius Run. 62 (1675). Broman Glys. 1: 47 (c. 1730).
-HÖLJD, p. adj. (i vitter stil) jfr hölja, v. 1 f. Rydberg Dikt. 1: 106 (1864, 1882). En runhöljd port. Wirsén NDikt. 153 (1880).
(1 a) -IDROTT. (run- 1832. rune- 1835, 1840) (†) i pl., i fråga om fornnordiska förh.: färdigheter förutsättande högre l. hemliga kunskaper. Liljegren Runl. 5 (1832). Almqvist SvSpr. 125 (1835, 1840).
-INSKRIFT~02, äv. ~20. (run- 1832 osv. rune- 18201874) [jfr d. runeindskrift, t. runeninschrift] inskrift som består av runor.
1) till 2. Iduna 8: 129 (1820). Sveriges runinskrifter utgifna af k. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademien. (1900; boktitel).
2) (i fackspr.) till 3 a, om inskrift med turkiska l. transsylvanska runor. De turkiska runinskrifterna. 2SvUppslB 24: 756 (1952).
Ssg (i sht i fackspr.; till -inskrift 1 (o. 2)): runinskrifts-material, n. jfr material, sbst. 1 d. Fornv. 1948, s. 290.
-INSKRIPTION. = -inskrift 1 (o. 2). Iduna 9: 338 (1822). HT 1943, s. 347.
-INVENTERING. inventering (se inventera II 1 d) av runminnesmärken (inom ett område). Vid den stora runinventering, som pågår. DN(A) 1941, nr 278, s. 3.
-KALENDARIUM. (run- 1825 osv. runa- 1629. rune- 1772) (om ä. förh.) = -kalender. Björnståhl Resa 1: 358 (1772). UpplFmT 44: Bil. 308 (1930). jfr (med lat. pl.-ändelse): Runa Calendaria. Schück VittA 1: 127 (i handl. fr. 1629).
-KALENDER. (run- 1762 osv. rune- 1773) [jfr d. runekalender, t. runenkalender] (om ä. förh.) kalender (se kalender, sbst.2 1) som skrivits med runor; jfr -kalendarium, -stav I 2 slutet. Broocman SagIngvVidtf. 264 (1762). Den förlorade forngutniska runkalendern af 1328. 2NF 23: 1216 (1916). Från den tidigare frihetstiden fortsatte bärandet av runkalender på käppen att vara mode inom herremansklassen. SvRokoko 36 (1924); jfr -käpp. Runkalender på trätavlor. Schück VittA 6: 293 (1943).
-KAVLE l. -KAVEL. (run- c. 1700 osv. rune- 16021842. runo- c. 15401924) [jfr d. runekævle, isl. rúnakefli] (om ä. förh.) kavle med inristade runor. Bureus Runaräfst 17 (1602). Runkaflar, Runbalkar, serskilde anteckningar med Runor, skurne i trä. Liljegren Runl. 181 (1832). särsk. om sådan kavle med inristade magiska runtecken, använd för utövande av trolldom; jfr runa, sbst.1 2 b. Rwnor, Rwnokafflar, och annan troldom, som heedningana brukade. OPetri Kr. 39 (c. 1540). Spökets bindande medels runkaveln. MeddDalFmF 5: 46 (1918). NordKult. 9: 134 (1931).
-KLIPPA, r. l. f. (run- 1747 osv. rune- 1675) (numera bl. tillf.) klippa l. häll (se häll, sbst.2 1) med runinskrift. Verelius Run. 10 (1675). Linné Vg. 145 (1747).
-KLOCKA. kyrkklocka med runinskrift. UpplFmT 37—39: 120 (1923).
-KODEX. (rune- 1859) = -handskrift. Lagtexten i runecodex. Schlyter SkL X (1859).
-KONST. (run- 1832 osv. runa- 1636. rune- c. 16351695. runo- 15591929)
1) till 1 a, c, 2 b: konst l. färdighet innebärande l. förutsättande högre l. hemlig kunskap (jfr -idrott); särsk. (o. numera bl., mera tillf.): trolldom(skonst), magi; i sht (o. numera oftast) övergående i 2, om trolldom utövad med användning av magiska runtecken. För sina Runokonst och trulldom skull, vart han så godt som allmeent hållin för oöfvervinnerligh. LPetri Kr. 16 (1559). (Sv.) Runekonst. (Lat.) Magia diabolica. Schroderus Dict. 142 (c. 1635). Isländska häfderna omförmäla 4 hufvudböcker .., innehållande alla kända Runkonster. Liljegren Runl. 11 (1832). JämtlHärjedH 1: 156 (1948).
2) till 2, om konsten att använda (o. förstå) runskrift; i sht förr äv. övergående i bet.: runforskning, runologi. (Att undervisa) vti Antiquiteterna och Runakonstena. Schück VittA 1: 160 (i handl. fr. 1636). Ole Worm .. påstod att runkonsten .. härstammade från (Danmark). Fryxell Ber. 10: 47 (1842). 2VittAH XXXI. 6: 45 (1892). jfr (†, i utvidgad anv.): Oförfarenheet uti then hebreiska Runekonsten. Verelius Run. 3 (1675; lat. texten: imperitiam cabalisticam); jfr 1.
-KONSTNÄR~02 l. ~20. (run- 1910 osv. runa- 1675)
1) (†) till 1 c: person som besitter kunskap i trolldom o. som diktar trollsånger o. d. Verelius Run. 4 (1675).
2) till 2: konstnärligt framstående runristare. UpplFmT 26—28: 96 (1910).
-KORS.
1) runmonument i sten som huggits i form av ett kors. Liljegren Runl. 137 (1832). Runkorset i Guldrupe. Ymer 1933, s. 372.
2) (mera tillf.) korsformig figur utgörande ett slags lönnrunor. Rökstenens runkors. AntT VI. 2: 3 (1880).
-KUNNIG. (run- 1832 osv. rune- 1825. runo- 18961918)
1) till 1 a, c, 2 b: hemmastadd i sådan konst l. färdighet som innebär l. förutsätter högre l. hemlig kunskap; särsk. (o. numera bl., mera tillf.): trollkunnig; i sht (o. numera oftast, övergående i 2): kunnig i trolldom utövad med användning av magiska runtecken. Liljegren Runl. 13 (1832). Hopkrumpne dvergar och troll, / som matt sina merglösa benknotor sträcka, / om runkunnig vandrare vågar dem väcka. Ling As. 205 (1833). Näsström FornDSv. 1: 114 (1941).
2) till 2: som kan använda o. förstå runskrift. Geijer Häfd. 146 (1825). TurÅ 1949, s. 86.
(1 a, c, 2) -KUNNIGHET~002, äv. ~200. [delvis avledn. av -kunnig] särsk. till 2: kunnighet i runskrift (dess användning l. läsning o. tolkning); jfr -kunnig 2. IllSvH 1: 222 (1876). Lindström Österhus 207 (1952).
-KUNSKAP~02, äv. ~20. (run- 1832 osv. rune- 17571789)
1) till 1 a, c, 2 b: högre l. hemlig kunskap; särsk. om sådan kunskap dels i skaldekonst, dels (o. numera bl., mera tillf.) i trolldom, i sht (övergående i 2) i trolldom utövad med användning av magiska runtecken. Liljegren Runl. 7, 19 (1832). Wisén Oden 44 (1873).
2) till 2: kännedom om l. förmåga att använda runskrift; runologi. Menigheten ansåg Rune-kunskapen såsom trolldom. Botin Utk. 72 (1757); jfr 1. Osmund, som under sina färder i Svea Rike spridt Runkunskap. Liljegren Runl. 116 (1832). Bibliografierna i Arkiv för nordisk filologi .. upptaga utom runkunskap också bl. a. arkeologi och mytologi. Fornv. 1935, s. 292. Tanken att runkunskapens vagga stått i Sydjylland. HT 1942, s. 433.
(1 c) -KVINNA. (†) kvinnligt sagoväsen med trolldomsförmåga. Atterbom 2: 213 (1827, 1854).
-KVÄDE. text l. inskrift i bunden form, som handlar om runor l. är helt l. delvis skriven med runor; jfr -dikt 2, -sång 2. Holmberg 2: 711 (1795). Det vigtiga Anglosachsiska runqvädet. Hildebrand Hedn. 20 (1866).
-KÄNNARE. (run- 1867 osv. rune- 17261838. runo- 1924) kännare av runor, runolog. Schück VittA 4: 606 (i handl. fr. 1726). JämtlHärjedH 1: 114 (1948).
-KÄNSLA. (run- 1762. runa- 15991602) (†) runkunskap (se d. o. 2); äv. om skrift som meddelar handledning i runkunskap. Runakänslanäs lärä-span. Bureus (1599; med runtecken tryckt titel på runtavla). Vti gamle M. Larses Runakänslo. Dens. Runaräfst 206 (1602). Broocman SagIngvVidtf. 277 (1762).
-KÄPP. (†) om käpp med inristad runkalender. Jag vill fatta min gamla klubblika run-käpp, som på engång är min staf, min bössa och min kalender. PoetK 1813, Suppl. s. 20.
-LEXIKOGRAF. (numera bl. tillf.) jfr -lexikon. Frey 1845, s. 56.
-LEXIKON. (numera bl. tillf.) lexikon över ordförråd i runtexter; lexikon med förklaringar till ord skrivna med runtecken. Iduna 5: 22 (1814). Frey 1845, s. 53.
-LIK, adj. som liknar en runa l. runor. Liljegren Runl. 41 (1832). I det gamla Persiska alphabetet finnas 4 runlika tecken. Wieselgren SvSkL 2: 63 (1834).
-LIKNANDE, p. adj. = -lik. AntT XIV. 2: 11 (1895). Runliknande bokstäver. Siwertz JoDr. 153 (1928).
-LISTA, r. l. f. (tillf.) jfr -lexikon. Frey 1845, s. 54.
-LITTERATUR. (run- 1832 osv. rune- 1865)
1) litteratur skriven med runor; i sht sammanfattande, om det bevarade förrådet av runtexter. Liljegren Runurk. III (1833). Våra förfäder (hade) sin runlitteratur, i vilken de besjöngo sina hjältars bragder. UpplFmT 44: Bil. 267 (1930).
2) litteratur om runor. Liljegren Runl. 214 (1832). Fornv. 1924, s. 60.
-LÄMNING.
1) (numera bl. mera tillf.) fornlämning med l. bestående av runinskrift. Frey 1845, s. 52.
2) (tillf.) spår l. kvarstående rest av runtecken. Dybecks bestämda uppgift om runlemningarne å det skadade stället. AntT X. 1: 151 (1887).
-LÄRA, r. l. f. lära(n) om runskrift. Liljegren Runl. 64 (1832).
(1 a, c, 2) -LÄRARE. (om ä. förh., tillf.) person som lärde ut runkonst (se d. o. 1). Liljegren Runl. 14 (1832).
(1 a, c, 2) -LÄRD, p. adj. (numera bl. tillf.) jfr -kunnig 1 o. 2. Afzelius Sag. 2: 152 (1840).
(1 a, c, 2) -LÄRDOM~20, äv. ~02. (rune- 1889. runo- 1886) (numera bl. tillf.) = -kunskap 1, 2. Rydberg Myt. 1: 276 (1886). Därs. 2: 335 (1889).
(1 c) -LÄSA. (om ä. förh., tillf.) läsa besvärjelser över (ngt). (Jag) vill .. runläsa mitt hår så det bliver gult. Johnson Slutsp. 245 (1937; om fornnordiska förh.).
-LÄSARE. (run- 1832 osv. runa- 1783) (numera bl. mera tillf.) person som läser runskrift. 1VittAH 4: 66 (1783). Liljegren Runl. 34 (1832). Wessén RunstRök 31 (1958).
-LÄSNING. (mera tillf.) abstrakt o. konkretare; jfr läsning c. Munch FsvFnoSpr. 132 (1849). SvRuninskr. 1: 5 (1900; konkretare).
(1 c) -LÄST, p. adj. (om ä. förh., tillf.) jfr -läsa. (Yxan) är runläst för att bliva konungs bane. Johnson Slutsp. 245 (1937; om fornnordiska förh.).
-MAGI.
1) (mera tillf.) till 1 c: magi bestående i besvärjelse(r) o. d.; jfr rune-slag. Föreställningen att det ligger runmagi i harpspelet. FoF 1935, s. 12.
2) till 2: (läran om) användning av runor i magiskt syfte. Friesen Rökst. 99 (1920).
-MAGISK. jfr -magi 2. Friesen Rökst. 30 (1934).
-MANER. (rune- 1696) (numera bl. tillf.) sätt att använda runtecken l. att skriva runskrift. Våre gamle Förfäders Runemaner. Tiällmann Gr. 81 (1696).
-MANUSKRIPT. (numera bl. tillf.) särsk. = -handskrift. Iduna 9: 336 (1822). Rydberg Brev 1: 255 (1874).
-MINNE. (run- 1861 osv. rune- 1748. runo- 1748) (numera bl. tillf.) jfr -minnesmärke. Björner Hävd. 181 (1748). (Ett) runminne efter en Greklandsfarare. AntT 1: 171 (1861, 1864).
-MINNESMÄRKE~0020. (run- 1822 osv. rune- 18141825) jfr minnes-märke 2, 5. Runeminnesmärkens uppsökande. Iduna 5: 36 (1814). Jarlabanke .. hvilken fått sig tillegnade de fleste runminnesmärken som åt en och samma person finnas uppresta. Liljegren Runl. 118 (1832). Fornv. 1952, s. 196.
-MINNESVÅRD~002, äv. ~200. (numera bl. tillf.) om runsten som rests till minne av ngn. Liljegren Runl. 146 (1832).
-MONUMENT. (run- 1762 osv. rune- 16411865) = -minnesmärke. Sollendatunæ rune monumentz crönika. KyrkohÅ 1906, s. 264 (1641); möjl. ssg. Broocman SagIngvVidtf. 86 (1762). Runmonumenterna utgöras hufvudsakligen af Runstenar. Enberg SvSpr. VII (1836). SvFolket 2: 70 (1938).
-MYND. (run- 18321939. runa- 1675) (numera föga br.) = runa, sbst.1 2. Verelius Run. 12 (1675). 2VittAH XXXIII. 3: 7 (1925). Cannelin (1939).
-MYNT, n. (run- 1804 osv. rune- 17601822) mynt med runinskrift. SvMerc. V. 3: 101 (1760). HT 1943, s. 348.
-MÄRKA, -ning. förse (ngt) med runmärke (se d. o. 3). Mejerier med rätt att runmärka smöret. SvD(A) 1911, nr 158, s. 4.
-MÄRKE.
1) (†) runliknande tecken; lönnruna. Liljegren Runl. 49 (1832; om lönnrunor). Dens. Runurk. 257 (1833).
2) (†) om sammanfattningen av runor (o. ornament) som ristats på en runsten l. runhäll. Liljegren Runl. 115 (1832).
3) varumärke (bestående av bl. a. ett l. flera runtecken) vilket anbringas på (förpackningar innehållande) vissa svenska livsmedelsprodukter (ss. smör, fläsk, ägg) som uppfylla bestämda (av staten fastställda) kvalitetsfordringar. ProtSvSmörprofnLA 28/4 1904. Svenska smörprovningarnas smörmärke (runmärket). SFS 1915, s. 967. Anbringande av särskilt inregistrerat märke, s. k. runmärke, å fläsk. Därs. 1934, s. 1095.
4) (i sht i vitter stil, mera tillf.) oeg. l. bildl., om (mer l. mindre) oavsiktligt uppkomna figurer l. märken; särsk. motsv. märke, sbst.1 7. Två bleka, unga män med runmärken av skarpa isbitar på sina ansikten. Knöppel Barb. 146 (1916).
Ssgr (till -märke 3): runmärkes-, äv. runmärke-berättigad, p. adj. Runmärkeberättigade mejerier. LandtbrStyrBer. 1905, s. 125. Det runmärkesberättigade smöret. SvD 1911, nr 158, s. 4.
-kvalitet. kvalitet som berättigar till runmärkning. StatJordbrNämndCirk. 1953, nr 30, s. 3.
-rätt, r. l. m. rätt (för mejeri o. d.) att runmärka produkter. NDA 1913, nr 131, s. 1.
-stav; pl. -stäver. stav (till smördrittel) på vilken runmärket är stämplat. LandtbrStyrBer. 1905, s. 126.
-stämpel. stämpel som användes vid runmärkning (av fläsk). SFS 1927, s. 88.
-värdig. om vara: som uppfyller kvalitetsfordringarna för runmärkning. SvD 1911, nr 158, s. 4.
-MÄRKT, p. adj. (run- 1814 osv. rune- 1816, 1833)
1) (numera bl. mera tillf.) försedd med runtecken l. runinskrift; jfr -ristad 1. Ling As. 36 (1816, 1833). Runmärkta grafstenar. Fornv. 1949, s. 306.
2) försedd med runmärke (se d. o. 3). Runmärkta drittlar. LandtbrStyrBer. 1905, s. 126. Runmärkt smörpapper. NDA 1913, nr 131, s. 1.
3) (i sht i vitter stil, mera tillf.) oeg. l. bildl.; jfr -märke 4. Sockvabäcks elf med nattsvarta vågor, / med run-märkta bubblor. Ling Gylfe 294 (1814). (Jorden är) runmärkt och skrumpen lik en gammal hednagud. Martinson BakSvenskv. 273 (1944).
-MÄSTARE. (run- 1762 osv. runa- 16751769. rune- 17701845. runo- 1749 osv.) [jfr d. runemester, isl. rúnameistari (i bet. 2)]
1) (i sht med ålderdomlig l. vitter prägel) till 1 c, 2 b: person som kan utöva trolldom med användning av magiska runtecken l. som kan dikta trollsånger o. d. Verelius Run. 4 (1675). Liljegren Runl. 11 (1832). Landsm. B 20: 68 (1918).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. isl.] till 2: person som är väl hemmastadd i runornas bruk l. som har omfattande kännedom om runor; särsk. (o. numera företrädesvis): (fullärd o. skicklig) runristare. Thenne stora Runamästaren. Verelius Run. 3 (1675; ironiskt, om Ole Worm). Den tankan, at Runor och deras namn är en upfinning af någon Isländsk Runamästare. Lagerbring 1Hist. 1: 452 (1769). De stora uppländska runmästarna. Löfstedt i 3SAH LIII. 1: 62 (1942).
-NAMN. (run- 1832 osv. runa- 1675. rune- 17701887)
1) runas namn. Verelius Run. 18 (1675). Tyska Runnamnet Othil, Odil. Liljegren Runl. 43 (1832). 3NF 8: 866 (1928).
2) (person)namn (belagt) i runtext. Det Danska run-namnet iarbulf. Rydqvist SSL 4: 122 (1868).
-ORD. (run- 1845 osv. rune- 17081833) ord (som är belagt) i runtext. Dijkman Runst. 180 (1708). Rydqvist SSL 4: 121 (1868).
-ORM. jfr -djur, -drake. 2VittAH 26: 355 (1869). Runormens hals bildar en ring och stjärten en. Därs. XXXIII. 5: 113 (1925).
-ORNAMENTERAD, p. adj. = -ornerad. Fornv. 1931, s. 270.
-ORNERAD, p. adj. ornerad med runor l. försedd med ornamentik i en stil som liknar l. utvecklats ur runstenarnas. SvD(A) 1919, nr 299, s. 6.
-ORTOGRAFI. ortografi använd i runskrift. Munch FsvFnoSpr. 131 (1849). Fornv. 1933, s. 143.
-PERIOD. [jfr d. runeperiode] period under vilken runor (av visst l. vissa slag) använts ss. enda l. viktigaste skriftsystem. Liffman Petersen 36 (1837). Under den första runperioden, fram till omkr. 500, förändras runorna mycket obetydligt. Askeberg Nord. 77 (1944).
-PLANSCH. plansch med avbildning av en runsten l. runristning o. d. UpplFmT 40: Bil. 75 (1925).
-PLATTA, r. l. f. platta (av metall o. d.) med runinskrift. Fornv. 1936, s. 278.
-PLÅT. plåt(stycke) med runinskrift. Fornv. 1936, s. 280.
-PROFETIA. (numera bl. tillf.) profetia som skrivits med runor. Liljegren Runl. 215 (1832).
-PROV. (tillf.) text som meddelas (i grammatik o. d.) ss. prov på runtexternas språk. Munch FsvFnoSpr. VIII (1849).
-PRYDD, p. adj. särsk. (i vitter stil, numera bl. tillf.) i utvidgad l. bildl. anv., om gravvård o. d.: som är försedd med inskrift av bokstäver (o. siffror); jfr runa, sbst.1 3 a α. Hvad är det som griftvården menar? / Hvad säga de run-prydda stenar? Valerius 1: 220 (1831). Nyberg 3: 220 (1842).
-PÅK, se rönn-påk.
-RAD. (run- 1762 osv. runa- 1675. rune- 1833)
1) runalfabet, futhark; förr äv. om det gotiska alfabetet. Verelius Run. 71 (1675). Åtminstone i 2:a århundradet e. Kr. var runraden uppfunnen. Boëthius HistLäsn. 2: 17 (1898). Kylfverstenen. En 24-typig runrad. AntT XVIII. 2: 1 (1909; rubrik).
2) rad av (inristade) runtecken. Broocman SagIngvVidtf. 121 (1762). Runraderna (ha) icke tillåtits att nämnvärt inkräkta på bildytan. Fornv. 1944, s. 212.
Ssgr (till -rad 1): runrads-avdelning. (numera bl. tillf.) om var och en av de tre grupper (ätter) i vilka en runrad indelas. Liljegren Runl. 50 (1832).
-brakteat. brakteat med inristad futhark. Agrell Lapptr. 9 (1934).
-RAM, r. l. m. (av parallella linjer bildad) ram till en runrad (se d. o. 2). Uppl. 2: 462 (1908).
-REDNING. (†) = -tolkning. SvMag. 1766, s. 723.
-RESA, r. l. f. (run- 1935 osv. rune- 16911710) (numera bl. tillf.) resa företagen i syfte att efterforska o. undersöka runinskrift(er). Schück VittA 2: 29 (i handl. fr. 1691). Därs. 4: 601 (1935).
-RIK. (run- 1936 osv. rune- 1837. runo- 18771936) särsk.: rik på runor l. runinskrifter. (G. af Wetterstedts) minnes fläckfria, men runerika sköld. Wallin Rel. 4: 502 (1837; i bild); jfr runa, sbst.1 5 c. Östergren (1936).
-RIKEDOM~002, äv. ~200. jfr -rik. Östergren (1936).
-RING. (run- 1813 osv. rune- 1833)
1) ring med runinskrift. VittAMB 1873, s. 130.
2) (numera bl. mera tillf.) ring som bildas av ristade l. skrivna runor. Atterbom SDikt. 2: 111 (1813, 1838).
-RISTA. (mera tillf.) rista (in) runor i (sten o. d.). Möller (1807).
-RISTAD, p. adj. (run- 1766 osv. rune- 17101936. runo- 18861936) [jfr d. runeristed]
1) om sten o. dyl. l. om därpå anbragt figur o. d.: försedd med inristade runor. Peringskiöld MonUpl. 226 (1710). En runristad orm eller drake. 2VittAH 26: 330 (1869). HT 1942, s. 433.
2) om ord o. d.: som ristats (i sten o. d.) med runskrift. Runristade former sådana som biurn. Blomberg Omlj. 61 (1865). Huruvida det runristade aftir afser uttalet æftir eller aftir, kan ej afgöras. AntT X. 1: 24 (1887).
-RISTANDE, p. adj. om person: som ristar (in) runor. Hildebrand Hedn. 129 (1872). NordKult. 7: 13 (1947).
-RISTARE. (run- 1750 osv. runa- 16751781. rune- c. 16401845. runo- 17191924)
1) till 2: person som ristar runor. UpplFmT 40: Bil. 49 (c. 1640). Wår namnkunnige Runoristare Ubbir. Peringskiöld MonUll. 41 (1719). JämtlHärjedH 1: 112 (1948).
2) (i sht i vitter stil) till 5, om person som ristar (ngns) runa. Gellerstedt i 3SAH 25: 17 (1911).
Ssgr: runristare-, äv. runristar-namn. (tillf.) Laurin LivKonst 78 (1924).
-yrke. (tillf.) Laurin LivKonst 78 (1924).
-RISTNING. (run- 1762 osv. runa- 16751813. rune- 17641824) abstr. o. konkret. Verelius Run. (1675; i titeln). Lenæus Delsbo 237 (1764; abstr.). Fornv. 1946, s. 257 (konkret).
Ssgr (numera bl. tillf.): runristnings-rad. rad av ristade runor. Liljegren Runl. 150 (1832). AntT X. 1: 267 (1887).
-slinga. ristad slinga (på sten o. d.) med runinskrift. Liljegren Runl. 144 (1832).
-RITARE. (run- 1773. rune- 1708) (†) = -ristare. Dijkman Runst. 7 (1708). Lagerbring 1Hist. 2: 811 (1773).
-RITNING. (run- 1762 osv. runa- 16751762. rune- 16781719. runo- 17101762)
1) (†) = -ristning. Verelius Run. 2 (1675; abstr.). Runritningen innehåller, at Ingifaster låtit uthugga stenen efter sin fader Sigvid. Lagerbring 1Hist. 1: 118 (1769).
2) (numera bl. tillf.) ritning föreställande runsten l. runinskrift o. d. Hadorph GothlL Föret. 3 (1678, 1687).
-RÄCKA, r. l. f. (i sht i runologiskt fackspr.) = -följd. 2VittAH XXXI. 6: 17 (1892). Fornv. 1931, s. 334.
-SAGA. (forn)saga som skrivits med runor. Halpaps förfalskade runsaga. Schück VittA 6: 246 (1943).
-SAMLARE. (mera tillf.) person som insamlar material rörande runskrift. Liljegren Runl. 42 (1832).
-SAMMANSTÄLLNING~0020. särsk. konkret, om runtecken som uppträda i följd i en inskrift o. d. AntT XIV. 2: 94 (1895).
-SATT, p. adj. (run- 1833. rune- 1833) (†)
1) besatt med runtecken. Valfaders runsatta ring. Ling As. 208 (1833).
2) om ord: som skrivits med runor. Ling As. 349 (1833).
-SIFFRA. (run- 1932 osv. rune- 1675) runtecken (förr äv. gotisk bokstav) som användes med siffervärde. Verelius Run. 70 (1675). Med hjälp av .. runsiffror kunde man (bl. a.) ange månens lopp under året. Fatab. 1932, s. 121.
-SIRAD, p. adj. (i vitter stil, mera tillf.) sirad med (inristade) runor; runristad. Bååth NordmMyst. 110 (1898).
-SKRIFT. (run- 1740 osv. runa- c. 15351785. rune- c. 15351867. runo- c. 15351956) [jfr d. runeskrift, t. runenschrift]
1) till 2: skrift(system) som består av runtecken, runor; förr äv. abstraktare: inristning av runor, runristning. I Runoskrifft haffuer man intet å. OPetri 4: 556 (c. 1535). Messenius Swanhuita 18 (1613; abstraktare). En Skånisk, medh Runeskrifft skrifwin vr-gammal Lagbook. Stiernhielm WgL Föret. 2 (1663). särsk. i utvidgad anv., om vissa icke-germanska skriftsystem; jfr runa, sbst.1 3. Charpentier IeurSpr. 230 (1915; om fornirisk skrift). Turkisk runskrift. 2SvUppslB 24: 756 (1952).
2) till 2: text bestående av runtecken; äv. om (bok o. d. med) skriven (icke ristad) sådan text. (Antikvarierna skola leta upp o. samla) alle gamble runaskriffter, så wäl i böker som af stenar, bådhe söndrughe och heela. Schück VittA 1: 140 (i handl. fr. 1630). Ett Svärd med Runeskrift ristad å klingan. Iduna 10: 365 (1824). Runskrifter, Runböcker, Runor i forntiden skrifne med penna. Liljegren Runl. 184 (1832; rubrik). Den av runmästaren Fot signerade runskriften. Fornv. 1944, s. 212.
3) i bildl. anv. av 2; jfr runa, sbst.1 3 a α, b. Atterbom SDikt. 1: 153 (1807, 1837; om inskrifter på gravvård). De läsa kanske i mitt ansiktes fåror den runskrift lidandet ristar. Strindberg Drömsp. 194 (1902).
4) (mera tillf.) till 5: minnesskrift (över ngn bortgången). Kaarlo Hildéns runoskrift ”J. G. Granö in memoriam”. SvGeogrÅb. 1956, s. 169.
Ssgr (mera tillf.): runskrifts-, äv. runskrift-brakteat. till -skrift 2: runbrakteat. Fornv. 1934, s. 104.
-period. till -skrift 1: runperiod. Munch FsvFnoSpr. 129 (1849).
-tradition. till -skrift 1, om runskriftens tradering från släktled till släktled l. om runkunskap som beror på sådan tradering. Fatab. 1915, s. 147.
-värk, n. till -skrift 2: runvärk. 2VittAH XXXI. 2: 36 (1886).
-SKRIVARE. (rune- c. 1640. runo- 1888) person som använder runskrift; särsk. (o. numera nästan bl., tillf.) om person som skriver runor på pergament l. papper o. d. JBureus (c. 1640) hos Lindroth Bureus 118. Landsm. 6: cv (1888; om skrivare som skrivit runhandskrift).
-SKRIVEN, p. adj.
1) (numera föga br.) om sten o. dyl. l. om därpå ristad figur o. d.: försedd med ristade runor; jfr -beskriven, -ristad 1. Rydqvist SSL 2: 517 (1860). En runskrifven orm. 2VittAH 26: 328 (1869).
2) om ord o. d.: som ristats l. skrivits med runskrift; jfr -ristad 2. De runskrivna namnen. NordKult. 7: 6 (1947).
-SKRIVNING. (numera föga br.) användning av runskrift (se d. o. 1). Runskrifningen var .. utbildad till en rätt vidlyftig kunskapsgren. 2VittAH XXXI. 6: 16 (1892).
-SLAGEN, p. adj. (†) försedd med inslagna runor. Oförgylt Bägare med Låck, Runslagen. VRP 1708, s. 201.
-SLINGA, r. l. f. (run- 1805 osv. rune- 1710. runo- 17191912)
1) slinga av två mer l. mindre parallella linjer med däremellan anbragt runinskrift; jfr -band, drak-slinga, orm-slinga 1. Peringskiöld MonUpl. 180 (1710). En liten runslinga med 9—10 mynder. 2VittAH 26: 328 (1869). Runslingan .. (kan) få .. komplicerade former som på Bällsta-stenen. Uppl. 2: 460 (1908).
2) i utvidgad l. bildl. anv.
a) i utvidgad anv., om likartad slinga utan inskrift. Eskilstunaknivar med runslinga och korkskruv. Johnson Se 181 (1936).
b) bildl.; jfr runa, sbst.1 5. Det är mig kärt att i detta sammanhang fästa en runslinga kring namnet Helge Lindholm. SvStadsförbT 1933, Jub. s. 16.
-SMED. (†) = -ristare. VittAMB 1873, s. 132. AntT VI. 2: 15 (1880).
-SNITT. sammanfattning(en) av de inhuggna skårorna i en runristning. Fornv. 1935, s. 115.
-SPETS. (mera tillf.) (pil- l. spjut)spets med runinskrift. Askeberg Nord. 81 (1944).
-SPRÅK. (run- 1795 osv. rune- 1770. runo- 1837) [jfr d. runesprog] om språk (sådant det framträder) i runinskrifter. Holmberg 2: 711 (1795). Verbet (rita) böjes i runspråket uteslutande svagt. AntT X. 1: 39 (1887). Runspråket har korthuggna uttrycksmedel. JämtlHärjedH 1: 116 (1948). jfr: Runorne heta hos .. (islänningarna) Danske Bokstäfver ..: såsom ock Danska Språket af dem kallas Runamaali, Rune-Språket. AllmTidn. 1770, s. 207. särsk. (i vitter stil, tillf.) bildl., = -skrift 3. Den frusna rutan, / Der vintern skrifver sitt runospråk. Braun Dikt. 1: 48 (1837).
-SPÅR. spår l. kvarstående rest av runtecken. SvRuninskr. 1: 22 (1900). Fornv. 1954, s. 23.
-STAPEL. (run- 1908. runa- 1602)
1) (†) = -tecken. När tu tänna Runastapulen finner sålunda sattan, tå (osv.). Bureus Runaräfst 83 (1602).
2) (tillf.) huvudstav (se d. o. 2) i ett runtecken. Hildebrand i 3SAH 23: 298 (1908).
-STAV, förr äv. -STAVER. (run- c. 1625, 1630 osv. runa- 16021754. rune- 16281888. runo- c. 17301874) [fsv. runustaver? (GU C 20 1: 78 (: rwmstafer; i bet. II)); jfr d. runestav (i bet. I o. II), isl. rúnastafr (i bet. II), fht. rūnstab (i bet. II), t. runenstab (i bet. I)]
I. om stav l. käpp o. d.
1) (om ä. förh., numera bl. tillf.) till 2, 2 b: stav l. käpp l. dyl. med inristade runor (jfr 2); äv. om stav med magiska runtecken, trollstav; jfr rune-spö. Verelius 211 (1681). Dalin (1855). Man (har) tillagt de i trä på runkavlar, runstavar o. d. inskurna tecknen en .. överväldigande kraft. Rig 1938, s. 162; jfr 2.
2) [specialanv. av 1] (om ä. förh.) (ofta svärdformig) stav (stundom bräda l. träskiva) vilken försetts med inristade runor o. andra tecken (i en bestämd följd) med vars hjälp man år för år kunde beräkna vecko- o. helgdagar, månfaser m. m. o. vilken användes ss. ständig kalender, stav (osv.) med runkalender; jfr kalender-stav, primstav, rim-stav, sbst.2, års-stav. Att .. ransake effter .. Rijm eller Runestaffuar. Schück VittA 1: 121 (i handl. fr. 1628). Fordom geck ingen Bonde någorstädes till en annars Huus, utan Runstaf i handen. Rudbeck Atl. 3: 350 (1698). Runestafvar .. skurne i allehanda slags figurer såsom Käppar, Bräden, alnar, spjut etc. Schück VittA 4: 565 (i handl. fr. 1747). Runstafven brukas ännu här på orten, särdeles i Orsa, Mora och Elfvedals Soknar. Hülphers Dal. 172 (1762). På vissa runstavar är en gås tecknet för den 11 november. FoF 1944, s. 147. särsk. i utvidgad anv., om den följd av runor o. andra tecken vilken användes ss. ständig kalender, runkalender. På kruthorn har iag sedt hela runstafven rijtad. Bureus Runaräfst 45 (i senare egenhändigt tillägg fr. c. 1625). 3. Almanachor eller Runastafwar på Pergament. Fornv. 1931, s. 90 (1720). (Värj-)klingan (var) på bägge sidor försedd med Runstafven, incrusterad med guld. Schück VittA 7: 452 (i handl. fr. 1819). Alm BlVap. 71 (1932).
II. [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl. o. fht.] runa, runtecken, runbokstav; äv. (o. utom ngn gg arkaiserande numera nästan bl., mera tillf.) om vart o. ett av de streck av vilka en runbokstav bildas; förr äv. om bokstav i det gotiska alfabetet; jfr bokstav, sbst.2, bistav 2, huvud-stav 2. Then tijonde Runastaven kallas af somlighom ar, ares och tå är han A. Bureus Runaräfst 122 (1602). Verelius Run. 68 (1675; om gotisk bokstav). (Vi kunde) tyda de runstavar som Osmundus skar för vår övnings skull. Lindström Österhus 134 (1952).
Ssgr (numera bl. mera tillf.): runstavs-, förr äv. runstava-bygd. (-stavs-) till -stav I 2: bygd från vilken (talrika) runstavar äro kända. Fatab. 1932, s. 131.
-kalendarium. (-stavs-) till -stav I 2: kalendarium bestående av en runstav. NordKult. 21: 92 (1934).
-konst. (-stavs-) till -stav I 2, om konsten att förfärdiga o. använda en runstav. Danver Vård. 45 (1943).
-mynd. (-stava-) (†) till -stav II: runa (se runa, sbst.1 2), runtecken; jfr run-mynd. Verelius Run. 6 (1675).
-rad, r. l. m. (-stava-) (†) till -stav II: runrad, runalfabet. Hallman Petri 168 (1726).
-rev, f. (-stava-) (†) till -stav II: runrad, runalfabet; jfr runa-rev. Bureus Runa A 7 a (1643).
-STEN, se d. o. —
-STICKA, r. l. f. etnogr. trästicka med (i alfabetisk följd) inristade runtecken (jämte motsvarande latinska bokstäver), använd för inlärning av runalfabetet. Fatab. 1907, s. 40.
-STIL, förr äv. -STYL. (run- 1693 osv. rune- 1667)
1) (†) runskrift (se d. o. 1); särsk. i uttr. i l. med runstil, i runskrift, med runtecken. MeddÖgFm. 1913—14, s. 39 (1667). Meurman (1847).
2) (numera bl. mera tillf.) stil som kännetecknar runmonument(en); äv.: stil som efterliknar runmonumentens. Nordforss (1805). En major .. skar pappersknifvar i runstil. Hedenstierna Svenssons 253 (1903). Den nordiska djurornamentik, som i runstilen upplevde en sista renässans. Fornv. 1945, s. 30.
3) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) = -tryck 2. JHadorph (1693) i 3SAH XLIII. 1: 329. Göransson Bautil Föret. 1 (1750).
-STOCK. (run- 1762. rune- 1749) (†) träsnittsstock med runtext l. avbildning av runsten o. d.; jfr -form II. Schück VittA 5: 83 (i handl. fr. 1749). Broocman SagIngvVidtf. 243 (1762).
-STOD. (†) om omsorgsfullt tillhuggen runsten (med jämn, slät yta o. symmetrisk form). Liljegren Runl. 133 (1832). Dybeck Runa 1845, s. 92.
-STOLPE. (tillf.) om spisstolpe med runinskrift. Bergman GotlSkildr. 55 (1882).
-STRECK. (run- 1762 osv. rune- 16751838) streck som göres vid runristning; särsk. om streck (huvudstav l. bistav) som ingår i ett runtecken; förr särsk. dels ss. beteckning för bistav, dels om hälsingeruna (utgörande en reducerad huvud- l. bistav). Verelius Run. 61 (1675). Liljegren Runl. 38 (1832; om hälsingerunor). 2VittAH 14: 374 (1838; om bistavar). En del nu svaga men säkert iakttagbara runstreck. Fornv. 1936, s. 280.
-STROF. jfr -sång 2 o. -vers. Rydberg Myt. 1: 203 (1886).
-STUDIUM. SvFmT 3: 47 (1876).
-STUNGEN, p. adj. (numera föga br.) Sundén (1888).
1) = -ristad 1. De runstungna föremålen från de tidigaste seklen. FinT 1931, 2: 140.
2) = -ristad 2. Ett runstunget raitu. Rydqvist SSL 1: 245 (1850). AntT X. 1: 23 (1887).
-STYL, se -stil.
-SVENSK, adj. språkv. som tillhör l. kännetecknas av det språk som finnes (representerat) på svenska runstenar från c. 800 till c. 1225. U-stammarnes redan i runsvensk tid börjande öfvergång till a-stams- och i-stamsböjning. Uppl. 2: 503 (1908). Tre runsvenska belägg på ordet (stiupr). Fornv. 1948, s. 304.
-SVENSKA, r. l. f. språkv. svenska språket under det äldre skede (c. 800—c. 1225) från vilket samtida språkprov bevarats nästan enbart i runinskrifter; äv. om sammanfattningen av språkmaterialet i runinskrifter från denna tid. (Ordet) Marka förekommer i runsvänska. SkrHVSamfU IX. 3: 49 (1904). Svenskan (indelas) i perioder: runsvenskan, fornsvenskan och nysvenskan. RöstRadio 1933, s. 380. Detta adjektiv (dvs. slög) är belagt redan i runsvenskan. ÅbSvUndH 56—57: 7 (1939).
-SVÄRD. (run- 1833 osv. rune- 18201883. runo- 1882) svärd med runtecken l. runinskrift; äv. i utvidgad l. bildl. anv., särsk. (i vitter stil) om svärd som användes i reaktionära makters tjänst. Runesvärdet och den förste riddaren. Nicander 2: 291 (1820; titel på tragedi). Gustaf Adolfs ljusa klinga / .. Korsas alltid här med Friedlands / Mörka runesvärd. Snoilsky 3: 148 (1883).
-SÅNG, sbst.1 (run- 1876 osv. rune- 18121886. runo- 18511887)
1) till 1 c, 2 b: sång som utgör en besvärjelse l. handlar om magi o. d.; trollsång, besvärjelse(sång); äv. allmännare: sång med (magiskt) betvingande kraft; numera oftast om det avsnitt av eddadikten Havamal som handlar om Odens runkunskap (se d. o. 1) m. m. En Trollqvinna slug .. / det (dvs. försoning mellan Gylfe o. hans fränder) verkat med väldig runesång. Ling Gylfe 29 (1812). (Hedningarnas) prester och horgabrudar .. invigde deras svärd med runosånger. Afzelius Sag. 6: 53 (1851). Inom den isländska literaturen finna vi .. trollformler sammanförda till utförliga runsånger. Schück SvLitH 49 (1885). Kraft all verklig runsång fått, / Men läkdomskraft den rena blott. Wirsén Vis. 72 (1899). I runsången .. (i Havamal) uppräknar Odin allt vad han kan åstadkomma med sin konst. FolklEtnSt. 3: 124 (1922).
2) till 2; jfr -kväde; särsk. om (mnemoteknisk) dikt över runalfabetet. En gammal fornengelsk runsång. IllSvH 1: 215 (1876). 2NF 23: 1212 (1916).
-TAL. (run- 1832. runa- 1675. rune- 18331839. runo- 1813) [jfr isl. rúnatal (i bet. 1)] (†)
1) till 1 a, 2 b; dels i pl., om det avsnitt av eddadikten Havamal som handlar om Odens runkunskap (se d. o. 1) m. m., dels allmännare, om tal som meddelar visdom(sord) o. som tänkes framfört (i Havamal) av Oden (jfr runa, sbst.1 1 a). Håvamål .. hvartill Lodfamners sånger och Runtalen utgöra slutet eller fulländningen. Liljegren Runl. 3 (1832). Odin .. / På domarstol sin stämma hof till runetal. Atterbom Lyr. 3: 213 (1839).
2) till 1 c: besvärjelse. Ur djupan sal (i bärget) / Runotal / Underbart klinga. PoetK 1813, 1: 61.
3) till 2 o. 3 a, om uppräkning l. följd av siffervärden uttryckta gm (kombinationer av) runtecken l. gotiska bokstäver. Medh hwad märke .. (Vulfila) hafwer utteknad 900. och 1000. weet man ey heller; efter Runatalet intet recker längre än till 900. Verelius Run. 70 (1675).
-TAVLA. (run- 1833 osv. runa- 1602. rune- 15991822)
1) tavla (av metall l. trä o. d.) med runinskrift. Runetaflorna af guld som tappats bort / i tidens morgon, hittas uti gräset då / på Idavallen. Tegnér (WB) 5: 155 (1822). Wessén RunstRök 71 (1958).
2) (om ä. förh.) bild (kopparstick) framställande runstenar o. andra runinskrifter jämte runrader med förklaringar o. d. Iagh utstack Runetaflan på kopar. JBureus (1599) i 2Saml. 4: 15. Schück i 3SAH 43: 88 (1932).
-TECKEN. (run- 1820 osv. rune- 1899, 1915) = runa, sbst.1 2. Mot inskriftens slut (ha) flera runtecken blifvit oläsliga. Iduna 8: 161 (1820). Runtecknet . AntT 5: 270 (1878, 1881). särsk. = runa, sbst.1 2 b. Vissa .. lika säkert som andra folkslags skyddsbilder, läsning öfver sjukdomar, m. m. d. för verksamme ansedde Runtecken. Liljegren Runl. 15 (1832).
-TECKNING. (†) (grafisk utformning av) runtecken; äv.: runskrift (se d. o. 2). Liljegren Runl. 37 (1832). Dens. Runurk. 307 (1833; om runskrift).
-TEXT. (run- 1865 osv. runa- 1641. rune- 1867. runo- 1888)
1) text skriven l. ristad med runor. Wiberg GestrRunst. 1: 3 (1865). Fornv. 1944, s. 182.
2) (†) om samling av avskrivna runinskrifter. Ölandz runatäxt i en bok. KyrkohÅ 1906, s. 264 (1641; i bokförteckning).
-TID. tid under vilken runor (av visst l. vissa slag) använts ss. enda l. viktigaste skriftsystem. Verd. 1892, s. 87.
-TOLKNING. abstr. l. konkretare: tolkning av runinskrift(er); stundom äv. om den runologiska vetenskapen. 2VittAH 26: 353 (1869). En ypperlig öfversikt af runtolkningens hela historia. 2NF 32: 602 (1921). Äldre tiders fantastiska runtolkningar. Schück VittA 6: 223 (1943).
-TOPOGRAFI. (mera tillf.) beskrivning av runinskrifter(na)s lokala förekomst o. utbredning. Liljegren Runl. 90 (1832).
(1 c, 2) -TROLLDOM~02, äv. ~20. (numera bl. tillf.) runmagi (se d. o. 1, 2). Liljegren Runl. 12 (1832).
-TRYCK. (run- 1905 osv. runa- 16001683. rune- 16671695)
1) abstr., om tryckning av runarbete; äv. konkret, om tryckt runarbete. Han samlade på runtryck från äldre tid. JBureus (1600) i 2Saml. 4: 16 (abstr.; i fråga om kopparstick).
2) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) konkret: förråd av typer (stil) för sättning o. tryckning av runskrift. En nådig anställning, huru det nya Runetrycket .. kunde ännu suppleras. Schück VittA 2: 10 (i handl. fr. 1667). Han skulle hålla en god faktor och eget godt tryck af alla sorters stilar (äfven orientaliska och runtryck). Annerstedt UUH II. 2: 359 (1909; om förh. 1701). Schück i 3SAH XLIII. 1: 328 (1932).
-TYDARE. (numera bl. tillf.) jfr -läsare. Schulthess (1885).
-TYDNING. (run- 1889 osv. runa- 1762) (numera bl. tillf.) abstr. l. konkretare: tydning l. tolkning av runor l. runinskrift(er); förr äv. dels om den runologiska vetenskapen, dels om anpassning o. reglering av runalfabetets användning för återgivning av språkljuden; jfr -tolkning. Broocman SagIngvVidtf. 279 (1762; om reglering av runalfabetets användning). Björkman (1889; om runologi). Heidenstam Skog. 48 (1904).
-TYP.
1) typ av runtecken; särsk. dels om vart o. ett av de i runskriften ingående tecknen, dels om grafisk variant av sådant tecken. Landsm. 6: cii (1888; om grafisk variant). FoU 16: 5 (1903; om tecken i runskrift).
2) boktr. trycktyp med en runa på bildytan. Schück VittA 8: 173 (i handl. fr. 1834).
-UNDERLAG~002, äv. ~200. (tillf.) om system av runtecken varifrån ett annat skriftsystem utbildats. Friesen (o. Grape) CodArg. 62 (1928).
-UPPMÅLNING~020. handlingen att (röd)måla de inhuggna tecknen på en runsten o. d. Fornv. 1931, s. 276.
-UPPTECKNING~020. abstr. o. konkretare: uppteckning med runskrift (av en text). Dahl BibliotHb. 2: 37 (1931).
-URKUND~02, äv. ~20. (run- 1833 osv. rune- 1833, 1839) text skriven l. ristad med runor (särsk. med tanke på dess egenskap av historisk källa); jfr -dokument; äv.: runvärk. 2VittAH 15: 213 (1833, 1839). Run-Urkunder. Liljegren (1833; boktitel). Jag har ej kunnat finna någon anteckning .. (om en viss runsten) i de runurkunder, som stått mig till buds. UpplFmT 16—18: 217 (1895).
-UTTRYCK. (†) = runa, sbst.1 2. (Göternas) Runuttryck .. voro (ursprungligen) tankebilder, begreppsframställningar. Liljegren Runl. 217 (1832).
-VERK, se -värk.
-VERS, sbst.1 versifierad (del av) runtext, vers i runskrift. AntT X. 1: 1 (1887).
(1 a, c, 2) -VETANDE, n. (runo- 1886) (numera bl. tillf.) = -kunskap 1 (o. 2). Det hemliga runovetandet. Rydberg Myt. 1: 371 (1886).
-VIS, adj. (i vitter stil, mera tillf.) jfr -kunnig 2. Uppl. 2: 483 (1908). Lindström Österhus 377 (1952).
(1 c, 2) -VISA, r. l. f. (runa- 1675. rune- 16301896) [jfr d. runevise] (numera bl. tillf.) (folk)visa som handlar om trolldom (utövad medelst (harp)spel l. magiska runtecken o. d.). Gamble kämpe och runewijsor. Schück VittA 1: 141 (i handl. fr. 1630).
(1 a, c, 2 b) -VISDOM~02, äv. ~20. (run- 1886 osv. rune- 1889) högre l. hemlig visdom; företrädesvis (o. numera bl.) med tanke på magisk visdom, i sht i fråga om användning av magiska runtecken; jfr -kunskap 1. Rydberg Myt. 1: 540 (1886). IllRelH 508 (1924).
-VURM. särsk. (†) ss. nedsättande beteckning på person som hyser överdrivna föreställningar om runornas ålder. Holmberg Nordb. 343 (1854).
-VÅRD. om runsten (i sht med tanke på dess uppgift som minnesmärke över död person). Hildebrand Hedn. 143 (1866).
-VÄRK, n. (run- 1887 osv. rune- 17491865) skrift l. skriftserie som (fullständigt) redogör för runinskrifter (inom ett visst område). Schück VittA 5: 82 (i handl. fr. 1749). Fornv. 1952, s. 209.
-ÅLDER. [jfr d. runealder (i bet. 2)] (†)
1) om runskriftens ålder. Broocman SagIngvVidtf. 262 (1762).
2) [jfr motsv. anv. i d.] = -tid. Runålderns språk och skrifsätt. Enberg SvSpr. VII (1836). Allt ifrån runåldern intill närvarande stund. Rydqvist SSL 4: 497 (1870).
-ÖRT, se d. o.
B (†): RUNA-ABC. runrad, runalfabet. Bureus Abcb. 3 (1611). Verelius Run. 1 (1675).
-ABCBOK, se A.
-ABCD. = -abc. Verelius Run. 11 (1675).
-ALFABET, -ARBETE, -BOK, -BOKSTAV, se A.
-BROTT. (runa- 1785. rune- 1710. runo- 17191764)
1) fragment av runsten; jfr brott I 4. Peringskiöld MonUpl. 236 (1710). Lenæus Delsbo 179 (1736, 1764).
2) tvärt avbrutet klipparti l. bärgbrant l. dyl. med runinskrift; jfr brott I 5 o. klipp-brott. Kumlabergets Runabrott i Skå-socken. Fischerström Mäl. 132 (1785).
-FUND. om runskrift betraktad ss. uppfinning; jfr fund, sbst.1 4. Rätt Göta skrift från Ulfhilds stund, / Är mera Greksk än Runafund. JBureus (1642) i 3SAH 23: 365. —
-HÄLL, -HÄLLA, se A.
-HÄVD. samling l. bestånd av runinskrifter (som återges i ett runologiskt arbete). Iagh .. dedicerede honom (dvs. hertig Karl) Runahefden. JBureus (1602) i 2Saml. 4: 23. Swea Rijkes Rvna Häfd, nämliga afskrifter aff alle Rvna Stenar, som intill thenna Tijden äro samkade vårdne. Schück VittA 1: 61 (i handl. fr. c. 1648).
-KALENDARIUM, se A.
(1 a, c, 2 b) -KAPITEL. [jfr isl. rúnakapituli] om det avsnitt i eddadikten Havamal som handlar om Odens runkunskap (se d. o. 1) m. m.; jfr run-sång 1, run-tal 1. Vti Hafvamal .. står ett Runacapitel. Verelius Run. 16 (1675). 2VittAH 7: 325 (1797, 1802).
-KONST, -KONSTNÄR, se A.
-KRÖNIKA. (runa- c. 1640. rune- 1641) redogörelse för runminnesmärken. UpplFmT 40: Bil. 29 (c. 1640). KyrkohÅ 1906, s. 264 (1641).
(1 a, c, 2 b) -KÄNNING. runkunskap (se d. o. 1). Strand Tidsfördr. 2: 48 (1763).
-KÄNSLA, se A.
-LIST, se D.
-LÄSARE, -MYND, se A.
-MÅL. runspråk. Verelius Run. 4 (1675).
-MÄSTARE, -NAMN, se A.
-PÄNNING, se C.
-RAD, se A.
-REDD, f. = run-rad 1; jfr redd, sbst.3 3. Verelius Run. 51, 71 (1675).
-REV, f. runrad, runalfabet; jfr rev, sbst.3 slutet samt runstavs-rev. Bureus Runaräfst 155 (1602: i Runareven). jfr Hildebrand i 3SAH 23: 291 (1908: runarefvan; i referat av Bureus’ framställning 1602).
-RISTARE, -RISTNING, -RITNING, se A.
-ROT, se rönn-rot.
-RÄFST. kritisk undersökning rörande runor. Runaräfst eller Runakänslo. Bureus Runaräfst (1602; i titel på handskrift). Dens. (1641) hos Lindroth Bureus 39. —
-SKIPAN. om den ordning i vilken runorna äro grupperade (i en futhark). Bureus Runaräfst 64 (1602).
-SKRIFT, se A.
-SLAG, se C.
-SPJÄLL. (runa- 1602. runo- 1908) om den förkortning (eg. skada) som uppstår därigm att vid ristning o. d. av runtext en l. flera runtecken utelämnas. Tij kallas här Runaspiäld ther någhot plat utelåtes. Bureus Runaräfst 211 (1602); jfr Hildebrand i 3SAH 23: 298 (1908: runospjäll; i referat av Bureus’ framställning 1602).
-STAPEL, -STAV, se A.
-STEN, se runsten.
-SÄTT, n. sätt varpå en runa utformas l. är utformad; jfr run-typ 1. Bureus Runaräfst 47 (1602).
-TAL, -TAVLA, -TEXT, -TRYCK, -TYDNING, se A.
-VANA. (övligt) bruk i runskrift. Bureus Runa B 2 a (1643).
-VISA, se A.
-VÄLDE. om rätt att räkna runorna ss. sin ursprungliga tillhörighet. Älst (dvs. det äldsta riket i norden) Runa wälde behalla (dvs. må behålla). Bureus Runa A 4 b (1643).
C (numera bl. i vitter stil, ålderdomligt): RUNE-ALFABET, -ALMANACKA, -ART, -BOK, -BOKSTAV, se A.
-BROTT, se B.
-BÄRG, -DRAG, -DRAKE, -FIGUR, -FLOCK, -FORSKARE, se A.
-FÄDER, pl. (†) förfäder som levde under runtiden. Dijkman AntEccl. 16 (1678, 1703).
-HANDSKRIFT, -HÄLL, -IDROTT, -INSKRIFT, -KALENDARIUM, -KALENDER, -KAVLE, -KLIPPA, -KODEX, -KONST, se A.
-KRÖNIKA, se B.
-KUMMEL. (†) stenkummel med runstenar. SvRuninskr. VII. 2: 29 (i handl. fr. c. 1640).
-KUNNIG, -KUNSKAP, -KÄNNARE, se A.
(1 c, 2 b) -KÄTTIL. [till egennamnet Kättil runske (se runsk, adj.1)] (†) trollkunnig man, trollkarl. UppsDP 31/1 1596.
-LITTERATUR, -LÄRDOM, se A.
-LÄSANDE, n. (†) läsande av runtext(er). Linné Gothl. 183 (1745).
-MAN, m. (rune- 16781892. runo- 1892) (†) runristare. Dijkman AntEccl. 3 (1678, 1703). (Rökstenens ristare) Bjare runeman. 2VittAH XXXI. 6: 40 (1892; efter ett av S. Bugge gm upplösning av chifferskrift konstruerat runsv. runimaþr).
-MANÉR, -MINNE, -MINNESMÄRKE, -MONUMENT, -MYNT, -MÄRKT, -MÄSTARE, -NAMN, -ORD, se A.
-PÅK, se rönn-påk.
-PÄNNING. (runa- 1602. rune- 1753) (†) runmynt. Bureus Runaräfst 40 (1602). Berch PVetA 1753, s. 21.
-RAD, se A.
-RADNING, r. l. f. (rune- 17201726. runo- 1719) [sannol. bildat till isl. ráða runar, läsa o. tolka runor; jfr råda, v.] (†) abstr. o. konkretare: runläsning o. runtolkning. Peringskiöld MonUll. 45 (1719). Schück VittA 4: 605 (i handl. fr. 1726).
-RAND. (†) runband; jfr rand 2. Ling As. 337 (1833).
-RESA, -RIK, -RING, -RISTAD, -RISTARE, -RISTNING, -RITARE, -RITNING, -SATT, -SIFFRA, se A.
(3 a α, 5) -SIGNAD, p. adj. (†) försedd med gravvård med inskrift. En runesignad hvilobädd. Atterbom SDikt. 2: 315 (1817, 1838).
-SKRIFT, -SKRIVARE, se A.
-SKRÄPPA, se D.
(1 c) -SLAG. (runa- SvFolkv. 1: 40. rune- SvFolkv. 1: 35, 18251872) [jfr d. runeslag] (†) slag l. spel på harpa (l. annat stränginstrument) l. sång o. d. i magiskt syfte o. med magisk värkan. SvFolkv. 1: 35. Snart digne de andra för runeslagen! Ling As. 631 (1833). Ljunggren SmSkr. 1: 197 (1872). jfr: I de gamla Folkvisornas språk äro runor, och Runeslag Sånger, men äfven skrifna besvärjningar. Geijer Häfd. 135 (1825).
-SLINGA, -SPRÅK, se A.
(2 b) -SPÖ. (†) spö l. stav l. käpp l. dyl. med magiska (run)tecken; jfr run-stav I 1. Vthi Dannmora Sochnn ähre twende Trolkonnor som .. bruka runespödh. UppsDP 21/9 1599.
-STAV, se A.
-STEN, se runsten.
-STIL, -STOCK, -STRECK, se A.
-STÄMPEL. (†) patris för framställning av matris för runtyper (se run-typ 2). Schück VittA 4: 60 (i handl. fr. 1695).
-SVÄRD, -SÅNG, -TAL, -TAVLA, -TECKEN, -TEXT, -TRYCK, -URKUND, se A.
(1 c, 2 b) -VIGA. (tillf.) viga l. helga (ngt) medelst trollsånger l. runkonst (se d. o. 1) o. d. Här hafva Asarne runevigt jorden. Ling As. 232 (1833).
-VISA, -VISDOM, se A.
(1 c?) -VÄLVANDE, p. adj. (tillf.) om ljud: som rör sig i vågrörelser (ut över ljudkällans omgivning) o. har en (magiskt) betvingande kraft? Den som tvang / klockornas gjutna hvalf att svinga / klinga, ringa / runehvälfvande / välljudsskälfvande / samljud. Rydberg Dikt. 2: 26 (1891).
-VÄRK, se A.
-ÖRT, se runört.
D (numera bl. med ålderdomlig prägel, i sht i vitter stil): RUNO-ALFABET, se A.
-AVTAGNING. (†) = rune-radning; jfr avtaga I 7. Schück VittA 4: 612 (i handl. fr. 1726).
-BALK, -BAND, -BINDA, -BOK, -BOKSTAV, se A.
-BROTT, se B.
-DRAG, se A.
-GRIFT. (†) grav(vård) med runinskrift. Tegnér (WB) 5: 107 (1825).
-HÄLL, se A.
(1 c, 2 b) -KARL. [fsv. runokarl] man som bedriver trolldom (med magiska runtecken), trollkarl. Widulff .. var een Runokarl, och mycket behändigh på kocklerij. LPetri Kr. 32 (1559). Rig 1938, s. 159.
-KAVLE, -KONST, -KUNNIG, adj.1, -KÄNNARE, se A.
-LIST. (runa- 1920. runo- 1906 osv.) runkonst (se d. o. 2); jfr bok-list. OvFriesen i TurÅ 1906, s. 54. Dens. Rökst. 104 (1920).
-LJUD. (†) i pl., mer l. mindre bildl., om (manande) ord från den nordiska runtiden l. om (återklang i modernare diktning av) språk o. stil kännetecknande runtidens diktning. Hvad ropar från Odins härjade lund, / .. Hvad viljen I, åldriga Runoljud? Phosph. 1811, s. 3. Forskaren (kan i folkvisor som bygga på fornkväden) än i dag förnimma, huru de åldriga Runoljuden ännu genombryta det för dem främmande Skaldeslagets prydliga fängselmurar. Iduna 8: 116 (1820).
(2, 3 a) -LÅGA, r. l. f. (tillf.) i pl., bildl., om ljusreflexer som blixtra från ett draget, med runor ristat svärd. Väl träffadt, min klinga! Ligg nu och dröm / om högre bedrifter: till dess förgöm / de runolågor. Tegnér (WB) 5: 31 (1825).
-LÄRDOM, se A.
-MAN, se C.
-MINNE, -MÄSTARE, se A.
-RADNING, se C.
-RIK, adj.1, -RISTAD, -RISTARE, -RITNING, -SKRIFT, -SKRIVARE, se A.
-SKRÄPPA, r. l. f. (rune- 1842. runo- 1868 osv.) (förr) ”skräppa” (påse l. väska) vari runkavlar förvarades. LfF 1842, s. 170 (i folksägen från Njudung). Hyltén-Cavallius Vär. 2: VII (1868).
-SLINGA, se A.
-SNIDAD, p. adj. (tillf.) försedd med snidade runor; jfr run-ristad 1. På runosnidad mast. Smith Kust 75 (1909).
-SPJÄLL, se B.
-SPRÅK, sbst.1, -STAV, se A.
-STEN, se runsten.
-SVÄRD, -SÅNG, sbst.1, -TAL, se A.
-TECKNAD, p. adj. (†) försedd med runtecken; jfr run-ristad 1. Runotecknade stolar. Rydberg Gudas. 130 (1887). Högberg Vred. 2: 92 (1906).
-TEXT, -VETANDE, se A.
Avledn. (i allm. till 2): RUNARE, m. (†) person som är väl hemmastadd i runornas bruk, runkännare. Bureus Runa A 8 b, B 1 b (1643; ironiskt).
RUNIST, m. (†) runolog. Holmberg Bohusl. 3: 239 (1845).
RUNSK, adj.1 (rundsk 1682. runesk 1612. runisk 16471889. runsk c. 1600 osv.) [jfr d. runisk, t. runisch]
1) till 1 c, 2 b; om person: trollkunnig; runkunnig (se d. o. 1); särsk. (o. numera bl.) i m. sg. best. utan föregående best. artikel (o. övergående i bet. av ett egennamn), i uttr. Kättil (l. Kettil) runske, ss. benämning på en i folksägner omtalad trollkunnig man som förvärvade sin kunskap i trolldom gm att stjäla tre runkavlar från Oden. JBureus (c. 1640) i MeddNSmålFmF 11: 75. Runsk .. (dvs.) Kunnig i runor eller trolldom. Dalin (1855; angivet ss. föråldrat). Kättil Runske. Rig 1938, s. 160.
2) (numera föga br.) till 2; om tecken l. alfabet l. skriftsystem o. d.: som tillhör l. användes i l. utgör runskrift (se d. o. 1); som utgör l. består av runor. Runske bokstäver. Bureus Suml. 76 (c. 1600). Det Runska alphabetets likhet .. med det Moeso-Göthiska. Schönberg Bref 1: 35 (1772). Det gamla runska bokstafstalet. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 14 (1801). Gotisk och runisk skrift. Forssell Därs. 58: 255 (1882).
3) (numera mindre br.) till 2; om text l. inskrift l. handskrift o. d.: skriven l. ristad med runor; i sht förr äv. om språk: som förekommer i l. representeras av runinskrifter. En Runesk grafskrift. UpplFmT 40: Bil. 17 (1612). Runiska Språket. Rudbeck Atl. 3: 476 (1698). De runska namnen. 2VittAH 26: 360 (1869). Runska källskrifter. NordKult. 7: 9 (1947). jfr (†): Det har aldrig varit något Runiskt Språk i hela verlden. 1Saml. 7—9: 182 (1776; om språk som fonetiskt troget återges i runskrift). särsk. (†) i sg. obest. i substantivisk anv., = runska b. (Sv.) Runsk .. (t.) die Runische .. Sprache. Dähnert (1784).
4) (†) till 2; om föremål: försedd med runtecken l. runinskrift. En Runsk Steen. SörmlH 5: 11 (1682). Runskt mynt. Botin Utk. 71 (1757). Enligt våra Runska minnesmärkens intygande. Fischerström 1: 751 (1779).
5) (†) till 2, allmännare: som har avseende på runor; som gäller runologi, runologisk. Vthsticka vthi koppar 200 st. Runiska saker. Schück VittA 1: 61 (i handl. fr. 1647). (J. Bureus’) hermetiska griller och runiska fördommar. Hammarsköld SvVitt. 1: 96 (1818). Schulthess (1885).
6) (†) till 2; om person: som har vurm för (att tolka ngt ss.) runor. Hvar och en som icke är Runisk, ser straxt, at .. (vad som lästs ss. runor på ett mynt) är et korss med sina stöder. Berch PVetA 1753, s. 25.
RUNSKA, r. l. f. (†) om skriftsystem o. språk som finnes (representerat) i runurkunder. Försten (sade) migh til at iagh skulle blifva i Strengnäs och läsa Hebream och Runskan. JBureus (1603) i 2Saml. 4: 27. Schück VittA 2: 252 (i handl. fr. 1692). särsk.
a) = run-skrift 1, 2. Bureus Runaräfst 165 (1602). En förnött tröskelsten, å hvilken någon runska har warit skrifwen. VgFmT II. 1: 66 (1671). (Sv.) Skrifva något på runska, (t.) etwas mit Runen schreiben. Lind (1749). At Hr. Doct. (Ljungberg i sin kritik) för öfrigt nämner Runskan och Göthiskan, såsom 2:ne särskilda språk, är ock orätt; efter Göthiskan allenast var språket, men Runskan bokstäfverna i det samma. SvMerc. V. 3: 78 (1760); jfr b. Dalin (1855).
b) runspråk; särsk.: runsvenska. Translationer af Runskan på nu brukelig Swenska. Schück VittA 4: 17 (i handl. fr. 1695). Runskan, Isländskan och fordna Göthiska Språket. Eklund Upf. 165 (1746). Dalin (1855).

 

Spalt R 2948 band 23, 1960

Webbansvarig