| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PEDANT pedan4t, sbst. o. adj.; ss. sbst. m.||ig., best. -en, pl. -er; ss. adj. anträffat endast i oböjd form.
I. sbst.: person som (på ett narraktigt l. löjligt l. inskränkt sätt) ägnar sig åt l. sysslar med l. visar prov på l. är förespråkare för (i sht förr äv. skryter med) världsfrämmande l. opraktisk l. trångsynt l. ensidig (i sht formalistisk) lärdom (särsk. sådan som angår oväsentligheter) l. som i sitt handlande l. tal l. tänkande präglas av dylik lärdom l. av (själlös l. småaktig) formalism (i sht förr äv. lärdomsskryt) o. d.; lärd narr; narraktig lärd; skolfux; lärdomspedant; särsk. ss. nedsättande benämning på (skol)lärare l. läskarl; numera oftast allmännare: person som är överdrivet (l. småaktigt) noggrann (i sht i fråga om oväsentligheter); petig människa. SvBrIt. 1: 20 (1698). Hör på Pedanten! Hör huru Schol-grälet gäser fram! Dalin Arg. 1: 30 (1733, 1754). Scherping Cober 2: 367 (1737; om skollärare). Törneros Brev 2: 243 (c. 1830; uppl. 1925; om överdrivet l. småaktigt noggrann människa). Pedant .. (dvs.) En, som vill synas lärd, eller talar i professorston. Dalin (1855). (Gymnastikläraren) var ingen småaktig, långsint pedant. ÅbSvUndH LIX. 2: 164 (1940). jfr AKADEMI(E)-, BOK-, FORM-, HÄLSO-, LÄRDOMS-, ORDNINGS-, SAMVETS-, SKOL-PEDANT m. fl.
II. [jfr motsv. anv. i eng., fr. o. it.] i mer l. mindre adjektivisk anv. l. ss. adj., liktydigt med: (lärdoms)pedantisk, som utmärker en (lärdoms)-pedant; anträffat bl. i predikativ ställning; numera bl. i användningar vari ordet kan uppfattas ss. hörande till I. Han är litet pedant och affecté. Bark Bref 1: 100 (1703); jfr I. Corinna, som mig så föraktat, / Som fann mig så pedant och lärd. Lenngren (SVS) 1: 392 (1790). På Bibliotheket .. (kan) man ej .. vara nog pedant. 3SAH LVII. 3: 114 (1833); jfr I.
-STIL, förr äv. -STYL. stil (framställningssätt) som präglas av (lärdoms)pedanteri. Sahlstedt CritSaml. 346 (1759).
PEDANTERI0104, n. (Brask Pufendorf Hist. 394 (1680) osv.) ((†) f. Brask Pufendorf Hist. 442 (1680)). (förr äv. -erie) [jfr t. pedanterie; av fr. pédanterie; jfr it. pedanteria] handlings- l. skriv- l. tänkesätt o. d. som utmärker en pedant l. pedanter; egenskapen l. förhållandet att vara pedantisk l. att uppträda ss. en pedant; (förhållandet att ägna sig åt l. syssla med) ofruktbar o. pedantisk lärdom; lärd narraktighet; (själlös l. småaktig) formalism; skolfuxeri; numera oftast: (iakttagande av) överdriven noggrannhet (i sht i fråga om oväsentligheter); petighet; småaktighet; äv. konkretare, om företeelse o. d. som visar l. ger uttryck åt dylik egenskap; jfr pedantism. Brask Pufendorf Hist. 394 (1680). Icke den ringaste Smitta af Skola eller Pedanteri låder vid (Leopold). 2Saml. 8: 48 (1786). Det Pedanteri, som man kallar det, at strängt hålla sig vid Lagens Bokstaf, äfven i de minsta omständigheter. Lanærus Försök 75 (1788). Det har nu gått så långt, att man .. rent af bedömer allt sysslande med .. (de klassiska språken) som onödigt pedanteri. PedT 1904, s. 389. Larsson Id. 71 (1908; i pl., konkretare). Hans ordningssinne, på gränsen till pedanteri. Böök Hazelius 253 (1923). jfr bokmals-, lärdoms-, skol-pedanteri m. fl. —
PEDANTISERA, v. [jfr t. pedantisieren; av fr. pédantiser] (†) uppträda ss. en (lärdoms)pedant; vara (lärdoms)pedantisk; särsk. i uttr. pedantisera om ngt, vara pedantisk i fråga om ngt. Holmberg 2: 348 (1795). Järta 1: 28 (1799: om). Meurman (1847). —
PEDANTISK, adj. [jfr t. pedantisch, fr. pédantesque, it. pedantesco] som utmärkes l. präglas av pedanteri; lärt narraktig; lärdomspedantisk; (själlöst l. småaktigt) formalistisk; skolfuxaktig; numera oftast: överdrivet l. småaktigt noggrann; petig; om person l. sak. Dalin Arg. 1: 275 (1733, 1754). Mångas .. pedantiska skryt af sin stora Språk-kunnighet. Hof PhilosGr. 18 (1782). Inomhus var hon pedantisk; städade och dammade dagen i ända. Strindberg Giftas 2: 60 (1886). All mundering (var) pedantiskt noga upphängd. Wiedesheim-Paul KavFullbl. 82 (1929).
PEDANTISM104, förr äv. PEDANTISMUS, r. l. m. (-ism (-isme) 1790—1914. -ismus c. 1780) [jfr t. pedantismus; av fr. pédantisme] (numera föga br.) = pedanteri. Tersmeden Mem. 1: 4 (c. 1780). SvLittFT 1834, sp. 310 (i pl., konkretare). Man talar .. om den Alexandrinska lärdomen såsom om en torr, ofruktbar pedantism. Palmblad Fornk. 1: 570 (1844). Vi hade Joh. Henr. Schröders .. ultraloyala pedantism till föremål för mycken glad uppmärksamhet. Sturzen-Becker 1: 3 (1861). 2NF (1914). —
PEDANTSKA, f. (†) kvinnlig pedant; (lärdoms)pedantisk kvinna; kvinna som på ett narraktigt sätt skryter med sin skicklighet l. sin lärdom. Sahlstedt TuppSag. 39 (1759). Kellgren (SVS) 2: 235 (1787).
Spalt P 528 band 19, 1952