Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PÅL på4l, sbst.1, l. PAUL pa͡u4l l. pa͡ω4l l. med mer l. mindre fr. uttal, l. PÅVEL på4vel, sbst.1, l. PAULUS pa͡u4lus l. pa͡ω4lus, m.
Ordformer
(förr äv. pauel, påel(l), påwel, påvell m. m.)
Etymologi
[fsv. Paval, Paell m. m.; jfr d. Povl m. m. (fd. Pawel, Powel m. m.), nor. Pål, fnor. Páll, Pával m. m., isl. Páll, mlt. Pāwel, Pauwel, t., eng. o. fr. Paul, feng. Paul; av lat. Paulus, varav äv. gr. Παῦλος]
manligt personnamn; särsk. i uttr. sankt(e) Paulus l. Pål l. Påvel, se SANKT. — särsk. i oeg. anv. (jfr Hjelmqvist Förnamn 285 (1903)).
a) i förbindelse med namnet Per l. Peder l. Peter l. Petrus l. Petter, se PER, sbst.1 2 b, PETER 1, PETRUS 2, PETTER 1.
b) (i formen Pål) i benämningar på vissa lekar. Tjena Påhl och Göran. SvForns. 3: 447 (1842; från Dalarna). Tigga i Påls Påse. Wigström Folkd. 1: 310 (1880; från Skåne).
Ssg: PÅLS-MÄSSA, se d. o.

 

Spalt P 2812 band 21, 1955

Webbansvarig