Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLENA kle3na2, v.2 -ade; äv. -er, -te, -t, -t (pr. ind. sg. -ar Nordenflycht QT 1745, s. 167, osv. — imper. -a Broocman Hush. 6: 3 (1736) osv. — ipf. -ade IllSvH 2: 281 (1876) osv. -te Hasselquist Resa 69 (1750), Bondeson Anna 10 (1883). — p. pf. -ad FrSkog. 18 (1892) osv. -t Odel Sincl. 27 (1739), Hedenstierna StutaP 10 (1899). — sup. -at SvH 1: 11 (1903) osv.); i vissa trakter, bygdemålsfärgat, samt (i bet. 1 b β, c α. i fråga om lerslagning av s. k. klinhus) i fackspr., i sht etnogr. äv. KLINA kli3na2, v. -er, -te, -t, -t; äv. -ade (ipf. -te TurÅ 1912, s. 6, Östergren (1930). — p. pf. -t TurÅ 1911, s. 10, Campbell SkånBygd. 40 (1928); -ad TT 1902, Ark. s. 81, Stenberger ÖlJärn. 145 (1933). — sup. -at Werner Korsvirk. 12 (1924)). vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(klen- 1579 osv. kli(j)n- 1740 (: klijnegille), 1863 (: kline-gille)—1933)
Etymologi
[sv. dial. klena, motsv. ä. d. klene, nor. dial. kleina; i avljudsförh. till sv. dial. (Skåne) klina, motsv. d. kline, nor. dial. klina, isl. klína; jfr fht. klenan; av germ. klain- resp. klīn- o. klĭn-, motsv. gr. γλίνη, lim, fslav. glina, lera, fir. glenim, klibbar fast; avledn. av en rot gloi- (glei-, gli-), som föreligger i KLEMA, KLEN, KLI, KLIBBA, v., KLISTER, sbst.1 m. fl.]
1) (numera bl. ngt vard.; se dock b β, c α) smörja l. stryka (ngt tjockflytande l. klibbigt l. smörjigt ämne på ngt), smeta, smörja.
a) (i allm. klen-) med obj. betecknande det klibbiga osv. ämne som strykes på ngt. Spegel (1712). Tag .. ett fat, klena smör på båttnen (osv.). Broocman Hush. 6: 3 (1736). Männen satte (vid husbygget i byalaget) stavar, på vilka leran fästes, pigorna klinte den på väggarna (osv.). Nilsson FestdVard. 64 (1925). — särsk. (mindre br.) refl., om klibbigt ämne o. d.: klibba fast. Nordenflycht QT 1745, s. 167 (i bild). Sedan .. (märgeln) efter rägnet fallit sönder, så klenar han sig omkring sädes-plantorna och styrker dem därmed. Barchæus LandthHall. 23 (1773). (Jorden) klenar sig vid fingrarna, vid fötterna (osv.). Lagerkvist Osynl. 12 (1923).
b) (i allm. klen-; se dock nedan under β) med obj. betecknande föremål varpå ngn stryker ngt klibbigt l. smörjigt osv. ämne: bestryka, stryka, smörja, insmörja (med ngt). Jag (skall) låta giöra henne skalloter / och klena hufvudet med tjära. Björner Vols. 115 (1737). Den (bi-)kupa, som skall trummas, gifves genom flustret ett par pustar rök, hvarpå den försigtigt lossas från bottnen, om den är klenad. Lewerén Bisköts. 48 (1900). — särsk.
α) övergående i bet.: framställa l. tillvärka (ngt) gm att klena l. smörja. Bäckström Hed. 103 (1875). I lera klenade .. bilder af en elg och ett elghufvud. PT 1910, nr 178 A, s. 3. ArkNorrlHembygdsf. 1924—25, s. 88.
β) [anv. i fackmässigt spr. av formen klina, motsv. sv. dial. (Skåne) klina, beror på att de s. k. klinhusen huvudsakligen förekommit i Skåne] (i fråga om lerslagning av s. k. klinhus i allm. (i sht etnogr.) klin-) (i sht i fackspr.) slå l. stryka lera på (vägg o. d.), bestryka (vägg o. d.) med lera, särsk. (i sht etnogr.) i fråga om användande av lera vid byggande av s. k. klinhus; lerslå (vägg i s. k. klinhus). Linné Sk. 118 (1751). (Husen i Köpenhamn på 1300-talet voro) de fleste af korsverk, och til en del med klenta lerväggar (som uthusen i Skånska städerne). SvMerc. 12: 213 (1764). En ”muremästare”, som dagen derpå skulle se på och ”klena” gummans halft nedfallna spis. Knorring Torp. 1: 157 (1843). Stenberger ÖlJärn. 145 (1933).
c) ss. vbalsbst. -ing i konkret anv.
α) [se under b β] (klin-) (i fackspr., särsk. etnogr.) om lera som användes l. användts vid lerslagning av s. k. klinhus (jfr b β). Fornv. 1929, s. 4. SvKulturb. 9—10: 33 (1931). — jfr LER-KLINING.
β) (klen-) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = KLEN-GÅS. VarRerV 17 b (1579). Carlsson Dagsv. 45 (1927).
2) (klen-) (medelst klibbigt ämne o. d.) smörja l. klistra (ngt) fast (vid ngt annat); särsk. oeg. Några äldre män med auktoritet .. frågade Sandén i rätt allvarsam ton, om han hade reda på, hvilket spektakel som var klenadt på hans husknut. SD(L) 1904, nr 124, s. 2 (i fråga om en skylt).
Särsk. förb. (ngt vard.): KLENA FAST10 4. till 1 a, 2. Swedberg Ordab. (c. 1730). Lagerlöf i 3SAH 26: 23 (1914). —
KLENA IGEN10 04. till 1 b: täta (hål o. d.) med ngt klibbigt ämne. Månsson Åderlåt. 59 (1642). Berlin Lsb. 123 (1852). —
KLENA IHOP10 04, äv. HOP4. till 1 b α. När man .. ville, att guden skulle göra tackorna fruktsamma, klenade man hop små lamm av lera. SvFolkH I. 1: 79 (1914). särsk. oeg. Sådant tal som att han (dvs. byggmästaren) måhända klenat ihop huset liksom på spekulation är upprörande. DN(A) 1932, nr 233, s. 9. —
KLENA IN10 4. till 1 b: insmörja, smörja in. Att varje morgon klina in ansikte och bröst med grå lera. Granvik Centralafr. 298 (1927). —
KLENA NED10 4 l. NER4. till 1 b: nedsmutsa (ngt), eg. medelst ngt klibbigt ämne, smörja ned; äv. refl. Kolmodin QvSp. 1: 238 (1732). Strindberg RödaR 239 (1879; refl.). Auerbach (1909; refl.). —
KLENA PÅ10 4. till 1 a, b. Lindfors (1815). Han gör en duktig repa i .. (fläskflottet) med tumnageln, klenar på en limpskiva. Sjödin StHjärt. 243 (1911). jfr PÅKLENA. —
KLENA TILL10 4. till 1 b: täta (ett hål o. d.) med ngt klibbigt ämne. Swedberg Ordab. (c. 1730). Dalin (1852). jfr TILLKLENA. —
KLENA UT10 4. till 1 a: breda ut (ngt mjukt l. klibbigt ämne på ngt o. d.). Klena ut plåster på en lapp. Tholander Ordl. (c. 1875). —
KLENA ÅT. (†) till 1 a, 2: klena fast. Sahlstedt (1773). Dähnert (1784). —
KLENA ÖVER 10 40. till 1 b. Klena öfver et hål med ler. Widegren (1788). Lundell (1893).
Ssgr (i allm. till 1 b β): A: KLEN- l. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, samt i fackspr., i sht etnogr.) KLIN-FYLLNING. (klin-) (i fackspr., i sht etnogr.) i fråga om klinhus o. andra byggnader av primitivt slag; jfr FYLLNING 1 c. Det av stolpar och klinfyllning uppförda rundhuset. Rig 1920, s. 86. —
(1 a) -GÅS. (klen-) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) smörgås, särsk. om sådan bestående av en tjock skiva bröd, tjockt bestruken med smör jämte torkad o. riven ost. Lagerlöf Berl. 2: 243 (1891). Keyland Allmogekost 1: 64 (1919; i fråga om förh. i Mangskog i Värmland). FoF 1925, 3: 15. —
-HUS. (klen- 1873—1933. klin- 1898—1933. kline- 1886—1924) (i fackspr., i sht etnogr.) byggnad vars väggar huvudsakligen bestå av lera som smetats över en klenare stomme; dels om mera primitiv byggnad i vilken väggarna utgöras av stolpar förenade medelst flätvärk med påsmetad lera, dels om korsvirkeshus i vilket de av väggtimren bildade ramarna utfyllas av spjälor l. flätvärk med däremellan inslagen lera. De ännu i dag (i) Skåne begagnade så kallade ”klenhusen”. Samtiden 1873, s. 762. S. k. klinehus (ler och korsvirke). Karlin Konstsl. 5 (1886). Stenberger ÖlJärn. 162 (1933).
Ssgr (i fackspr.): klenhus- l. klinhus-länga, r. l. f. Fornv. 1917, s. 110.
-teknik. Fatab. 1926, s. 211. —
-SKED. (klin-) (förr) redskap användt vid jämnande av väggarna i klinhus. TT 1902, Ark. s. 82. —
-VÄGG. (klin- 1929. kline- 1876—1933) (i fackspr., i sht etnogr.) vägg uppförd av mellan spjälor l. flätvärk inslagen lera. Korsvirkshus med ”klineväggar”. Bruzelius AllmogL 22 (1876). Fatab. 1933, s. 165. —
-VÄRK, n. (klen- 1926. klin- 1920—1929) (i fackspr.) om byggnadskonstruktion med klinväggar; äv. om vid uppförande av klinväggar använd lera (jämte spjälor l. flätvärk). Rig 1920, s. 85. Siwertz Abess. 218 (1926). Fornv. 1929, s. 5.
B (†): KLENA-GILLE, se C.
C (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): KLENE- l. KLINE-GILLE. (klena- 1833—1846. klene- 1891—1912. kline- 1740—1931) (förr) benämning på ett slags bjudning l. gille vartill deltagarna samlades för att hjälpa till med lerslagning av nyuppfört hus. CAulin (1740) hos Fürst Stobæus 72. Lönqvist Bara 14 (1775). SvKulturb. 7—8: 188 (1931). —
-HUS, -VÄGG, se A.
Avledn.: KLENIG, adj. (mindre br.) till 1 a: smörjig. JernkA 1905, s. 629.

 

Spalt K 1186 band 14, 1936

Webbansvarig