Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IROKES ir1oke4s l. i1r-, l. -å- l. -ω-, m.||ig.; best. -en; pl. -er; förr äv. IROKESARE, m.||ig.; pl. =.
Ordformer
(irokes 1791 osv. iroques 1890. irokesare 1865)
Etymologi
[jfr t. irokese, eng. o. fr. iroquois; av algonkinindianska irinakhoiw, pl., huggormar (EncRelEth. (1914)). — Jfr IROKVER]
1) benämning på individ tillhörande ett av ursprungligen fem (sedermera sex) stammar bestående indianförbund vars medlemmar förr voro utbredda över stora delar av östra Nordamerika o. vars ättlingar ännu leva kvar i reservationer i staten New York o. i Kanada. Thorild 3: 149 (1791). (Till de amerikanska folkstammarna höra:) Tscherokeser, Chippeways, Irokeser, Huroner. Retzius EtnolSkr. 54 (1844). Ymer 1923, s. 323.
2) [jfr motsv. anv. i fr.] (numera knappast br.) i bildl. anv.: vilde, barbar; jfr HOTTENTOTT slutet. Karlarne äro Barbarer och Irokeser och Nyaseeländare och jag hatar hela könet. Altén Misst. 35 (1797). Sen har det varit mordbrännare, stråtröfvare och Iroqueser, som härjat för härjas skull. Strindberg SvÖ 3: 372 (1890; i fråga om 30-åriga kriget efter G. II A:s död).
Ssg (till 1): IROKES-INDIAN. = IROKES 1. DN(B) 1933, nr 35, s. 10.
Avledn.: IROKESISK, adj.
1) till 1. Irokesiska .. språkgruppen. 3NF 10: 741 (1929).
2) [jfr fr. iroquois, adj., i motsv. anv.] (†) till 2: grym, barbarisk. Efter sådane Irokesiske bedrifter. 2VittAH 4: 29 (1788, 1795; om ogärningar mot befolkningen i Livland o. Estland).

 

Spalt I 1152 band 13, 1933

Webbansvarig