| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRINA gri3na2, v. -ade (Reenhielm OTryggv. 66 (1691) osv.), i ipf. stundom (numera bl. ngn gg i bet. 6, vard. o. skämts.) gren gre4n (Eldh Myrt. 53 (1725), Fröding Guit. 38 (1891)). ((†) pr. sg. -er Bondepract. C 2 a (1662)). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -ING, (†, i bet. 1 b, 4, 6, Schultze Ordb. 1602 (c. 1755; i bet. 4), Blanche Tafl. 362 (1845; i bet. 4), Schulthess (1885; med hänv. till grin)); -ARE (se avledn.), -ARINNA (†, Thorild 3: 165 (1791; i bet. 6)); jfr GRIN, ävensom GREN.
1) gapa, öppna sig (vidt).
a) (i vissa trakter, vard.) i fråga om (föremål med) springa l. (vid) öppning o. d.: öppna sig (vidt), gapa, spricka upp, icke sluta till; äv. opers. Er klädning grinar (spricker opp i sömmarna). Nordforss (1805). Grinar det .. på någondera sidan (i en fönsterbåge som skall sammansättas), måste den tagas lös (osv.). AHB 116: 24 (1883). Grina i sömmarne. Björkman (1889). Flera av de gamla träden hade blåst omkull och där grinade luckor som i en trasig tandrad. Siwertz Sel. 2: 67 (1920). — jfr (†): Rysligt grinade af purpursår hans bröst. Stagnelius (SVS) 3: 170 (1822).
b) i fråga om djur: (i allm. av ilska l. hotfullt) gapa l. visa tänderna; stundom i uttr. grina med tänderna. (När hunden) Äter myckit Grääs, griner och murrar (osv.). Bondepract. C 2 a (1662). Se hur’ .. (hundens) vida käftar grina! Bellman Gell. 105 (1793). En ännu i döden vildt grinande varg. Rydberg Sing. 3 (1865). Akta dig, hästen är nog ond, han grinar (med tänderna)! Östergren (1925).
c) i uttr. grina som en solvarg, urspr. o. eg.: gapa som en solvarg (som vill uppsluka solen); sedermera dels med anslutning till 4, dels (o. numera uteslutande) med anslutning till 6, för att beteckna ett riktigt uppsluppet skratt. Aldrig geck han förbi någon spegel, at han icke rådfrågade honom, hvad mine han skulle taga, och grinade därvid värre än en sol-varg. Säfström Banquer. U 4 a (1753). Skämtet upptogs av herr Markurell såsom dylika skämt böra upptagas — han grinade som en solvarg. Bergman Mark. 50 (1919).
2) [eg. bildl. anv. av 1 b] (i vitter stil) hotfullt framträda, hota; ofta med bestämning inledd av prep. (e)mot. Äro vi icke i et främmande land, där döden grinar emot oss från hvarje ny planta, hvarje obekant frukt. Eurén Span. 4 (1797). Undergången grinade mot de folk, som med sin rådlöshet erkände, att de ej vågade tänka på försvar. Janson Faran 51 (1909). Karlfeldt FlBell. 127 (1918).
3) [eg. överförd anv. av 1 b] (mindre br.) om tänder: blottas l. vara blottade, lysa fram; äv. i utvidgad anv.: grällt l. bjärt framträda, titta fram; äv. bildl. En Bataviaslaf, som icke visade mig något hvitt mer än två dussin grinande tänder. Wallenberg Gal. 167 (1771; uppl. 1921). Vita stenar .. grinade genom skumrasket såsom jätteben. Törneros Brev 2: 119 (1827; uppl. 1925). (Åsnans huvud) ligger bakåtböjdt, och tänderna grina. Rosenius Himmelstr. 263 (1903). Den nyktra verkligheten grinade i rummets halfskymning. Strindberg NSvÖ 2: 120 (1906). (Gubben) skrattade, så de snussvarta tänderna grinade. TurÅ 1910, s. 254. Varpen .. började grina på bondgubbarnas ryggar, när den skånska solen fått baka på och bleka ur färgen. Sahlin SkånFärg. 96 (1928).
4) (med utvikning av mungiporna o. blottande av tänderna l. uppdragande av överläppen o. d.) förvrida ansiktet, i allm. på grund av smärta l. vämjelse l. stark olust l. missnöje l. harm o. d.; göra en grimas l. grimaser, rynka på näsan, göra en sur min (l. sura miner); stundom (numera i sht i a) i förb. med bestämning inledd av prep. åt, förr äv. över, betecknande den sak (förr äv. den person) som utgör föremål för ”grinandet”; stundom (i sht förr) användt bl. för att beteckna ådagaläggande l. förefintlighet av vämjelse l. missnöje osv. utan tanke på huruvida affekterna yttra sig i grimaser l. icke. Och hoppes, att hon (dvs. ”handelsordningen”) skall framdeles blifve städerne och landed nyttigh, ändoch mången egennyttigh grijnar därvidh. AOxenstierna 2: 192 (1614). RP 5: 69 (1635; med prep. ”över”). Driken grina vi ått, vare seig öl eller vin, om icke glasen äro halffua med såker i. Ekeblad Bref 1: 413 (1655; rättat efter hskr.). (Han) Grinar / Mot solen, / Pinar / Fiolen. Bellman 3: 31 (1790). Jag .. tömde den (dvs. ”halvan”) i botten, i det jag grinade förfärligt. Ödman UngdM 1: 9 (1862, 1881). Sandström NatArb. 2: 186 (1910). — särsk.
a) i förb. med illa (i omedelbar förb. med verbet uppbärande huvudtonen) med mer l. mindre förstärkt bet. Dalin Arg. 1: nr 27, s. 5 (1733). Om någon grinade illa åt en mugg svagdricka. Heidenstam Svensk. 2: 117 (1910). Papuanen grinade illa; denna gång av missnöje. Bergman JoH 104 (1926).
b) (†) i uttr. grina med munnen, förvrida munnen, grimasera, blotta tänderna. Lagerström Bunyan 1: 97 (1727). (Han) grinade något med munnen för att se, huru tandraden kunde slå sig ut. CFDahlgren 5: 259 (c. 1840).
c) bildl. om lik l. dödskalle, med särskild tanke på de vita, blottade tandraderna; ofta med nära anslutning till 6. Den rike magrar der (dvs. i graven), den sköne grinar / med murkna tänder. Tegnér (WB) 8: 18 (1837). (I graven) grinade en skalle honom midt i synen. Blanche Tafl. 21 (1845); jfr 6. En .. buffelskalle, som grinade mot ljuset. Beckman Amer. 1: 81 (1883).
5) (i sht i norra o. mellersta Sv., vard.) förvrida ansiktet vid gråt, gråta, lipa. Schroderus Comenius 890 (1639; t. texten: greinet). Hon gren och gret af Harm. Eldh Myrt. 53 (1725). Barn .. kunna väl grina och gråta för småsaker, men det stora är dem en munter lek. Almqvist Kap. 16 (1838). En pojke, som grinade för en lugg. Ödman UngdM 2: 238 (1881). Rydquist Kar. 32 (1924).
6) (med utvikande av mungiporna o. blottande av tänderna) skratta, gapskratta; utom vard., i sht i södra Sv., bl. mer l. mindre klandrande i fråga om skratt som uttrycker förakt l. hån l. elakhet l. skadeglädje o. d. l. som vittnar om fånighet l. dumhet l. förlägenhet l. bristande hyfsning o. d.: flina, flabba; ofta med bestämning inledd av prep. åt (förr äv. över), betecknande föremålet för ”grinandet”; äv. med obj. (se a); äv. (oftast med prep. åt) i överförd anv.: göra spe l. narr av ngt, begabba l. bespotta ngt. Horn Lefv. 107 (c. 1657). Tienstfolket och Grannar the skratta och grijna. Törnewall A 3 b (1694). Fernander Theatr. Föret. 10 b (1695; med prep. ”över”). Jag (har) sett mig på ålderdomen sparkas af åsnor och sett fånar grina deråt. Leopold (1826) i TegnérPpr 263. Mefistofeles .. grinar öfverlägset och försmädligt åt hvarje framtidsdröm. Rydberg 2: 305 (1867). Då (när havren var god i Nackabyn) svor i mjugg Per Persa, / då gren och flen Jan Ersa. Fröding Guit. 38 (1891). Här fanns poster och slutsummor, som han alltid måste grina belåtet åt. Siwertz Sel. 2: 30 (1920). Kocken grinade brett. Böök ResSv. 46 (1924). — jfr BE-, FÅN-, HÅN-, KALL-, SMÅ-GRINA m. fl. — särsk.
a) i uttr. grina som en solvarg, se 1 c.
b) (vard., föga br.) i uttr. grina i mjugg, (elakt) skratta i mjugg. GFGyllenborg Vitt. 1: 100 (1759, 1795). Nyblom Twain 1: 58 (1873).
c) (vard.) i uttr. grina ngn i synen l. vanl. (midt) upp (l. opp) i synen, öppet (hån)grina åt ngn. Voltaire .. grinade Gud sjelf i synen. Thorild 3: 151 (1791). När man vände sig om, stod barnflickan och grinade en midt upp i synen. Hedenstierna FruW 237 (1890).
d) med innehållsobj.; särsk.: gm grinande uttrycka (hån, bifall o. d.). Grina en compliment. Thorild 3: 164 (1791). SKN 1842, s. 5. Tunnbindaren och badaren grinade bifall. Strindberg SvÖ 2: 340 (1883). (Hon) grinade ibland ett fånigt leende. Sandblad RyFång. 143 (1915). Bergman Chef. 14 (1924).
e) (†) tr., med avs. på person: begrina. (De vrångvisa) må .. belacka, bijta grijna och beliuga mig så mycket dhe kunna. Fernander Theatr. Föret. 11 a (1693). ELindqvist (1843) hos Vasenius Top. 2: 473.
GRINA TILL10 4. grina plötsligt o. hastigt övergående; särsk.
1) till 4: Brenner Dikt. 2: 116 (1717). Du grinar till, / du tycker ej om ljud? Hallström Legenddr. 59 (1908).
2) till 6. Thorild 3: 163 (1791). Ingen af dessa bönder .. grinar till förvånadt eller försmädligt då jag lämnar min sittplats åt en gammal gumma. Nyblom Österut 91 (1908). —
GRINA UPP10 4 l. OPP4. (i vissa trakter, starkt vard.) till 6: visa en glad min, skina upp, börja grina; i sht refl.: bliva uppsluppen o. munter. (Han) grinade .. upp, så att rynkorna kring mun och ögon glittrade i eldskenet. Högberg Frib. 318 (1910). Du behöver inte grina upp dig för det! Frölich Lewis Babb. 113 (1923). —
GRINA UT10 4.
1) (tillf.) till 3: lysa fram, ”titta ut”. Stolen, hvars stoppning grinade ut genom tyget. GHT 1896, nr 128 A, s. 2.
2) till 6.
a) (vard., i sht i södra Sv.) utskratta, hejdlöst (hån)skratta åt. Nordforss (1805). Hvad danskar och tyskar skola grina ut vår läkare-upplysning! Hjelt Medicinalv. 2: 365 (i handl. fr. 1811).
b) (tillf.) (hån)skratta slut. Der ligger Ferney. Dit flydde Voltaire, när han grinat ut i Paris. Strindberg Utop. 245 (1885).
(6) -KVICK. (†) som är kvick att (hån)skratta l. göra spe, spefull; äv. i överförd anv.: som vittnar om l. är uttryck för nämnda egenskap. En grinqvick misstydning. Thorild 4: 108 (1794). Att hållas för en grinqvick Sarcast, det undanbeder jag mig. VexiöBl. 1816, nr 3, s. 2. —
(4, 5, 6) -OLLE, m.||(ig.) (vard.) skämtsam (smeksam) l. föraktlig benämning på person som grinar.
1) till 4; förr äv. om ”blaren” (i ”killespelet”). Weste (1807). Om ni händelsevis får knip i magen .., så grinar ni som riktiga grinollar. Hagberg Shaksp. 1: 141 (1847). Dalin (1852; med hänv. till blaren). Östergren (1925).
2) (i sht i norra o. mellersta Sv.) till 5: ”pipsill”, ”lipsill”, ”gnällspån”. Vyss, vyss, grinollen min! Blanche DödFadd. 4 (1850). Auerbach (1909). Du ä då en rikti grinolle, som lipar för minsta skråma. Östergren (1925).
3) (i sht i södra Sv.) till 6: person som har lätt för att skratta l. som gärna skrattar, ”solvarg”; äv.: gyckelmakare, ytlig grinare. Thorild 3: 206 (1792). Stockgastarna äro nu en gång sådana gyckelmakare, riktiga grinollar. Arkadius Pakkala 19 (1895). Vad grinar den där åt? undrade Jonas. .. Grinollen stannade, hälsade. Bergman Kerrm. 158 (1927). —
(5) -SIBBA, f. (i vissa trakter, vard.) om flicka: ”lipsill”, ”pipsill”. Tholander Ordl. (c. 1870). Wahlenberg UnderlVäg. 80 (1887). Östergren (1925). —
(5) -SILL, f. (†) = SIBBA. En liten flicka, som grät utan förklarlig orsak, kallades (på 1850- och 1860-talet) grinsill. LDahlgren i Dagny 1900, s. 82. —
(6) -SMILA. (enst., †) spefullt småle, hånle? (Grinaren) har sitt namn deraf, att han, nästan alltid, mer eller mindre, Grin-smilar. Thorild 3: 150 (1791). —
(4, 6) -VARG, m.||(ig.) [jfr SOL-VARG] (vard.) jfr -OLLE 1, 3. De bara skrattade, och jag såg de grinvargarne stint i synen. Backman Reuter Bræsig 47 (1872). Fadren min var en grinvarg och slogs ibland. Fröding Eftersk. 2: 214 (1891, 1910). Sparre Fyrmäst. 36 (1920).
GRINERI, n. (†) till 6: gäckeri, spefullt skämt(ande); äv. i pl., om yttringar av spefullt skämt, stundom närmande sig bet.: kvickheter. Thorild 3: 162 (1791). (Dalin) gjorde (gärna) det mysteriösa i Christendomen, till mål för platt grineri. Hammarsköld SvVitt. 1: 248 (1818). Några magra sarkasmer, grofva tvetydigheter och utnötta grinerier inom äktenskapets och det allmänna lifvets landamären. SvLitTidn. 1818, sp. 428. Grineriet, tadlet och smädelsen blefvo de naturligaste vapen för en tidning med Aftonbladets skaplynne. SvT 1852, nr 185, s. 1. —
GRINIG, se d. o.
Spalt G 917 band 10, 1929