Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FORTUNA fortɯ3na2, i bet. 1 f., i bet. 2 n. ((†) f. Weste (1807)); i sg. best. o. pl. användas i bet. 2 motsv. former av fortuna-spel.
Etymologi
[av lat. fortuna, lyckan, ödet, slumpen (i mytologien personifierad ss. gudinna), samhällsställning, villkor, förmögenhet, bildat till lat. fors (gen. fortis), samhörigt med fero (se BÄRA); jfr FORTUNE]
1) namn på den romerska lyckogudinnan (ödesgudinnan).
2) benämning på ett slags sällskapsspel, i den vanligaste formen spelat med kulor som spelaren söker anbringa i numrerade hål på ett särskilt därtill inrättat bord l. bräde, fortunaspel. Holmberg (1795; under portique). Det här i Sverige vida vanligare spelet Fortuna. Wilson Spelb. 217 (1888).
Ssgr (till 2): FORTUNA-BORD. bord inrättat för fortunaspel. Dalin (1851). —
-SPEL. [jfr d. fortunaspil] Dalin (1851).

 

Spalt F 1197 band 8, 1925

Webbansvarig