Publicerad 1915   Lämna synpunkter
DINGO diŋ4ω l. diŋ4gω, äfv. -å, m.||ig.; best. -on, i best. anv. äfv. utan slutartikel (Scheutz Naturh. 25 (1843)); pl. -er (Stuxberg (o. Floderus) Djurv. 2: 535 (1902)) l. -s (Knös Lifv. i Austr. 86 (1875)).
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. dingo, taget från ngn numera utdöd australisk dialekt från Nya Syd-Wales]
benämning på en i Australien (o. på Sumatra) lefvande, vild l. stundom halftam hund(art), Canis dingo Blbch. Ödmann White 93 (1793). Dingo, en hundart, Nya Holländarnes enda husdjur. Palmblad Lärob. i geogr. 242 (1835, 1851). Dingons utseende, färg och hela väsen erinra om räfven, ehuru den förre är mycket större och starkare än Mickel. 1 Brehm 1: 152 (1874). Det enda större rofdjuret (i Australien) är ”dingon” en vild hundart som gjorde stor skada på fårhjordarna; derföre har man nästan utrotat honom med stryknin. G. Hjelmerus i Verdandi 1886, s. 236. En australisk stam, som har dingon (den inhemska hunden) till sitt totem, tjuter och går på alla fyra vid sin totemfest. Nilsson Prim. rel. 45 (1911).
Ssgr: DINGO-DANS30~2. Djurdanser hos naturfolken äro emu-, dingo-, grod-, fjäril- och kängurudanser. Norlind Sv. folklore 20 (1911).
-HUND~2. Fries Årsber. t. VetA 1836, s. 34. Den så kallade dingo-hunden (Canis dingo), af hvilken en varietet anträffas på Sumatra. Reuter Djurgeogr. skildr. 110 (1903).
-VALP~2.

 

Spalt D 1455 band 6, 1915

Webbansvarig