Publicerad 1913   Lämna synpunkter
BLIDA bli3da2 (bli`da Weste), sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -ar Spegel Guds verk 261 (1685)).
Etymologi
[fsv. blidha, liksom d. blide af mnt. blide, motsv. isl. blíða, holl. blijde, mht. blîde, af mlat. blida, enl. Falk o. Torp af gr. (*βαλίς) *βαλίδα af βάλλειν, kasta; jfr BALLIST]
benämning på medeltida belägringsmaskiner (af olika konstruktioner) medelst hvilka stenar (o. järnstycken m. m.) slungades mot de belägrade. The satte wp blijdor, påå alla sijdor, / bådhe skerm och skragha. Visb. 1: 87 (1541). Hwad the (dvs. romarna) stötte kull med Bokkar, Skott och Bljdar / Samt annat Storme-Tyg som bruktes forna Tjder; / Thet botade han (dvs. Arkimedes) strax. Spegel Guds verk 261 (1685). Man brukade (vid belägringar under medeltiden) Stenkastare eller Blidor, hvarmed så väl Folket som Hvalf och Murar mycket skadades. Lagerbring 1 Hist. 2: 726 (1773). Bruket af blidor .. synes hafva kommit till Norden i början af 1100-talet, samtidigt med den från utlandet lånade befästningskonsten. Hildebrand Medelt. 2: 830 (1898).
Ssgr: A: BLID-ARM3~2. En stackars gumma, som af okunnighet satt sig at hvila på en sådan machine (dvs. en blida), lossade oförvarandes med sin käpp tåget, hvarmed Blid-armen var häftad, så at hon i en handvänning blef kastad i vädret in uti staden. J. Röding i 1 VittAH 1: 203 (1755). —
-KAST~2. [fsv. blidho kast]. De forntida uppgifterna, att man med blidkast kunde ’bryta borg’. Hildebrand Medelt. 2: 834 (1898). —
-MÄSTARE~200. (blido- Hildebrand Medelt. 2: 831 (1898; s. 833: blid-)) [fsv. blidhomästare] Den, som hade till yrke att bygga och sköta blidor, kallades blidomästare. Hildebrand Medelt. 2: 831 (1898). Lundegård Dr. Marg. 2: 122 (1906). —
-STEN~2. [fsv. blidho sten] sten som slungas ur en blida. VittAMB 1877, s. 445.
B: BLIDO-MÄSTARE, se A.

 

Spalt B 3165 band 4, 1913

Webbansvarig