| Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÄLD väl4d, sbst.1, r. l. f. (l. m.) (BraheBrevväxl. II. 1: 110 (1658) osv.), äv. (numera mindre br.) n. (Sahlstedt 405 (1773: oweld), GbgP 10/3 1995, s. 15 (: oväldet)); best. -en (äv. att hänföra till sg. välde, sbst.2) resp. -et; förr äv. VÄLDE, sbst.1, r. l. f. l. m.; best. -en (se ovan).
1) (†) (egen) vilja l. (eget) tycke l. gottfinnande, godtycke. Iagh betyghar för Gudhi .. at tu håller thetta, vthan eghen godhtyckio, och gör intet effter weeld. 1Tim. 5: 21 (Bib. 1541). Wi låte well handle med oss, först thet skier med laagh och icke med will, som nu uppåbjudz: ”Jag will, Jag will, thet skall”. VgFmT II. 6–7: 117 (1587). Englarna .. ingalunda tålte / At Gud war meer än the, begynte therför neka / Sin Lydnos Skyldighet / ifrån sin Troohet weka / Och föllia egen Weeld samt styfwa Högmodz Sinne. Spegel GW 44 (1685). Eij onda saker sig med vpsåt företaga, / At han sin egen weld och andras må behaga. Spegel SalWijsh. 5 (1711). Lind (1749).
2) (†) vänlig inställning l. önskan om ngns l. ngts bästa, välvilja; gunst. Min siäl loffwar och prijsar herran .. ecke för min stora förskyllan eller högha wälle skuldh, vthan ther aff, ath gudh min frelsare haffwer seet til sine tienerinnes ringheet. OPetri 1: 75 (1526). Gud .. / sins andletes liws aff kerlechs wild / offuer oss läte gå och skijna. Ps. 1536, s. C 4 a. Weld löhner last .. (dvs.) Dhen man vnner något gott, dhens feel wil man giärna öfwerskyla. Grubb 848 (1665). — särsk. i konkret anv., om vängåva; jfr VÄLD-GÅVA. Th(e)r åpå gaff poffwell Erichson thenn(em) y wyldh, en blådh Engelsthe Kiortell etth par ny Engelsth hwszer, En rödh Engelsth wllen skiorthe Och recthe the hwer annen Sin han åpå en godh forlickni(n)gh. ArbogaTb. 4: 81 (1551). Och är nogsampt klartt hwadan Twisten här rörer Nembl. dett Cronegården tillförene medh lof och lego hafwer hafft ståendes een lada .. och itt Swijnehus på Skattegårdzens Tompt, och derföre j weldh gifwitt åhrligen itt fj(erding)e Landh åcker. GullbgDomb. 17/10 1648.
3) (ålderdomligt) om välvilja som tar sig uttryck i otillbörligt gynnande av ngn l. ngt; ofta i fråga om juridisk bedömning l. om domares uppsåt o. d., liktydigt med: partiskhet (jfr MANNA-MÅN); särsk. dels i uttr. visa väld (för ngn l. ngt) l. bruka väld, dels i uttr. utan väld; förr särsk. (med oklar avgränsning från 2) i allittererande förb. med vänskap, särsk. ss. del i edsformel; ibland äv. allmännare, närmande sig bet.: oärlighet l. ohederlighet. G1R 5: 11 (1528). At han skipte vth land och lään epter weeld och wenskap, och icke epter som förtient war. OPetri Kr. 176 (c. 1540). Wij lofwe och swärje .. thet wii skole .. dömma alla the Saker som för Rätta komma kunna .. och thet ey låte för Frändsämjo, Rädde, Wenskap, Wilde, eller för någon annan Orsaak skuld. Schmedeman Just. 146 (1615). Jagh hafwer bruckat weld i mit domare Embete, i thy Jagh opå H(ans) N(ådes) begäran .. intet hafwer welat berijda Gräntzerne och afhöra bönderna emellan öfwer Påhlen och Pällepä. Stiernhielm (SVS) III. 1: 98 (c. 1642). Några spår efter inbördes afund eller owilja kunde aldrig upptäckas, ehuru modrens tydliga wäld för hertig Karl Filip lätt kunnat reta äldre brodern. Fryxell Ber. 6: 35 (1833). Brandenburgs och Englands ombud .. hvilka begge visade öppet väld för Polen. Fryxell Ber. 7: 104 (1838). En man, som hatar lögn och väld / Och hycklarmasken sliter / Med arm af järn med blick af eld / Från fromhets jesuiter. NordRevy 1895, s. 177. Enligt den äldre expropriationslagen skulle ledamöterna i expropriationsnämnden inför rätten avlägga ed att utan väld och mannamån efter bästa förstånd och samvete verkställa prövning. Motion i 1 kam. 1931, nr 237, s. 30. — jfr O-VÄLD. — särsk. i fråga om (på förutfattad mening grundat) ställningstagande l. bedömande som avser framställning l. tolkning, närmande sig bet.: subjektivitet. LPetri Kr. 27 (1559). Gif tig .. vtrymme, at vtan weld och widrighet läsa och efftertenckia, hwad af mig anfördt och beskedeliga skrifwit är. Swedberg Schibb. e 2 a (1716). Herr Walter var, – jag denna domen fäller / förutan allt slags väld, – ej mer poet, / än verlden är det mest. Sturzen–Becker 6: 58 (1868). — jfr O-VÄLD.
4) [eg. i specialanv. av 1–3. Ordspråket, som förekommer redan i fsv. (o. där återges som gammalt): swå som six i gamblo ordhquädhe: hwar är sina wilda win (Konungastyrelsen 8), har sannol. urspr. haft innebörden: var och en är de sinas välvillige vän, där sina används substantiviskt i pl. utan best. art. (jfr SIN, pron.2 3 a) och wilda win är en ssg (= VÄLDE-VÄN). Se vidare A. Nordberg i StNordFilol. XXXI–XXXII. 8: 1–135 (1945)] i sht rättshist. i (det i domarreglerna förekommande) ordspr. var och en är sin välds vän, förr äv. sin välds i vän l. i vån (jfr VÄLDE-VÄN), i fråga om förhoppning om att bli behandlad med välvilja, ibland äv. tolkat ss. att var och en är sin egen vän l. gynnare. Hwar ock en är sin weeldes wän. OPetri 4: 304 (c. 1540). Abrahamsson 858 (1726: sin Weeldes i Wän). Hvar och en är sin väldes i vån. Uppström Lag 815 (1886).
5) (†) stark motvilja l. affekt l. vrede. Weld är en ond rådgifware .. (dvs.) Affecter råda sällan rätt. Grubb 848 (1665). Emedan Brunnius mot henne inwände, det hon medelst lägersmåhl är förnedrad worden, hon och nu in för rätten wijsade mächta stor wild och ijfwer mot Brunnius. UUKonsP 21: 331 (1696).
(2) -GÅVA. (†) om gåva som lämnas av välvilja: vängåva (se d. o. b β) vid fastighetsköp o. d.; jfr -mak o. väld 2 slutet. Hade formelte her Erich Flemi(n)g skencht hust(r)v Karine sex alna swart leysk till weldgåffwo, thå hon gaff skötningen på tingit. BtFinlH 6: 76 (1536). HFinlH 6: 325 (1557). —
(2) -MAK. [med avs. på efterleden jfr fsv. mak, nytta, gagn] (†) = -gåva. Om så syndes kunde mer eller mindre gods och ränte än böckerne uttwisse, tå skulle te jemka .. och legge hvarandre gods tiill wältmacke. VgFmT II. 6–7: 110 (1526).
B (†): (3) VÄLDA-MAN. (välda- c. 1540. väldo- 1716) [fsv. vilda maþer] partisk man. Så haffuer och mykit wordet scriffuit (om forna tiders tilldragelser) aff them som partijske och weelda män i sakenne warit haffua. OPetri Kr. 2 (c. 1540). Swedberg Schibb. 399 (1716). —
-VITTNE, -VÄN, se C.
C (†): (2, 3) VÄLDE-VITTNE. (välda- 1540. välde- 1586–1593) [fsv. vildar vitne] om vittne som är välvilligt till endera parten, partiskt vittne. OPetri 4: 309 (1540). Thå här vittne framkomme wore the hans moderbröder och welde wittne, them man inthett kunde gilde. UpplDomb. 8: 46 (1586). TbLödöse 284 (1593). —
(4) -VÄN. (välda- 1561. välde- 1665, 1906) [fsv. vilda vin; jfr väld, sbst.1 4] i sådana uttr. som var och en är sin väldevän, var o. en är sin välds vän (se väld, sbst.1 4). At hwar ock en söker sitt eghit, och är (såsom man säya plägar) sinne weelda wen. LPetri ChrPred. A 5 a (1561). Hwar är sin egen weldewän; Eller sigh sielfwan hullast. Grubb 117 (1665). Bistå henne måste han tills vidare för skams skull, men sin egen väldevän var han dock framför allt. Lundegård DrMarg. 2: 41 (1906).
D (†): VÄLDO-MAN, se B.
Spalt V 2025 band 38, 2019