Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VINK, sbst.2, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(äv. w-)
Etymologi
[sannol. elliptiskt för l. utlöst ur VINK-ARM]
(†) (ställning med) arm (se ARM, sbst. III 4 n) för upphängning av ngt (i sht kokkittel); äv. allmännare, ss. senare led i ssgn ORO-VINK: vinkarm. Kokningen sker i en stor kettil på en vink, hvarmed kettilen vändes til och ifrån elden. VetAH 1754, s. 95. Möller (1807).

 

Spalt V 1229 band 37, 2017

Webbansvarig