Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VIFTA vif3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. VIFT, sbst.2, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(vefta 18071860 (: påfogelsveftor). vift 18941942. vifta 1852 osv. wefft 1672)
Etymologi
[till VIFTA, v.]
(i sht i skildring av ä. förh.) om (av sammanbundna fjädrar l. träspjälor o. d. tillverkat) redskap gm vars viftande luften sätts i rörelse (i syfte att ge svalka l. jaga bort insekter l. hålla eld vid liv o. d.); jfr FLÄKTA, sbst., SOL-FJÄDER 1. Een Wefft af Påfogelfiädrar. Karlson EBraheHem 94 (i handl. fr. 1672). (En bagarsven) på gatan lyfter sin plåt på glöd / och svänger sin sotiga vifta. Heidenstam Vallf. 111 (1888). De som bär maskerna är alltid män, men en kvinna följer ibland dansarna och svalkar dem med en vifta. Kulturen 1994, s. 77. — jfr ELD-, FJÄDER-, FLUG-, PÅFÅGEL-VIFTA.

 

Spalt V 962 band 37, 2017

Webbansvarig