Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VIATICUM via4tikum, n.; best. -et; pl. =, äv. (med lat. böjn.) viatica (Hildebrand KyrklK 108 (1875) osv.) ((†) viaticer StrRäkensk. Klagomålsreg. c. 1555).
Ordformer
(viaticum (w-, -th-, -k-) 1543 osv. wiatien 1545)
Etymologi
[liksom t. viatikum, eng. viaticum av lat. viaticum, n. sg. av viaticus, adj., som har att göra med väg l. resa, till via, väg, resa (se VIA, prep.). — Jfr VIATICERA]
1) († utom i slutet) vägkost l. respenning. UUKonsP 8: 38 (1667). Emedlertijdh förblif:r Lyrell här på ortten qwar, och behöfwer alltså icke något viaticum. UUKonsP 18: 69 (1686). KonvLex. 4: 383 (1866). —särsk. (i fackspr., i sht om katolska förh.) i utvidgad anv., om nattvard som ges (ss. vägkost på färden mot himlen) åt döende; förr äv. om kärl för förvaring av nattvardsbröd vid resa. Ett wiaticum, medh ett Christmakar (dvs. kar för olja till smörjelse) offuan på. HH 1: 18 (1543). Viaticum .. (dvs.) Benämning på nattvarden när den ges åt någon som ligger för döden. Religionslex. (1999).
2) (förr) om det som inbringades vid viaticering. Det var den såkallade sockengången, som .. ännu i Norrland före afgången till universitetet brukas, eller att samla ett så kalladt viaticum. Geijer I. 1: 227 (1845). Kunde det vara en student, som var ute och tog upp viaticum? Nilsson-Tannér GrönDal 157 (1959).

 

Spalt V 863 band 37, 2017

Webbansvarig