Publicerad 2010   Lämna synpunkter
ULMIN, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr nor. ulmin, fr. ulmine; av eng. ulmin, bildat av den eng. kemisten T. Thomson till lat. ulmus (se ULM) med den i kemiska namn vanliga ändelsen -in]
(†) om ett ämne som avsöndras från barken hos alm o. vissa andra träd; äv. i utvidgad anv., om ettdera av vissa neutrala ämnen (av olika kemisk sammansättning) som utgör beståndsdel i mull l. sot o. d. Berzelius ÅrsbVetA 1824, s. 207. Lösningen af sot i vatten innehåller, utom salter, 3 ämnen, af hvilka det ena är .. ulmin. Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 280. Thomson .. slöt att detta slemmiga ämne måste vara identiskt i almbark, tallbark och kinabark, och kallade det Ulmin. Berzelius Kemi 5: 786 (1828). Ulminen bildas företrädesvis ur icke qväfvehaltiga växtämnen på sådana ställen, der det fria lufttillträdet är hindradt. JernkA 1865, s. 115. SvUppslB 13: 935 (1949).
Ssg: ULMIN-SYRA. (†) om visst slag av mullsyra; jfr humin-syra. Berzelius ÅrsbVetA 1831, s. 313. Växtdelen behandlas först med salpetersyra och klorsyradt kali, hvarvid kolet öfvergår till ulminsyra. Nathorst VetAÅb. 1912, s. 318.

 

Spalt U 51 band 36, 2010

Webbansvarig