Publicerad 2010   Lämna synpunkter
TÅGA tå3ga2, sbst.2, l. TUGA tɯ3ga2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (InventRasbo 1683 (: Härftugor) osv.) ((†) -ar (äv. att hänföra till sg. tåg l. tåge) BoupptSthm 1675 (: harfwetogar), BoupptRasbo 1754 (: Harftogar)); förr äv. TÅG, sbst.5, f., l. TÅGE, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(tog 1529 (: twäbetes hartoghr). toga (-gh-) 1578, c. 1730 (: slädetogor). togar, pl. 1678 (: harfwetogar)–1754 (: Harftogar). toge- i ssg 1561 (: Toge hakar). tuga 1638 (: skackell tugu) osv. tåg 1699 (: harftåg)–1756 (: Harftåg). tåga 1692 (: harftåga) osv. tåge 1772–1779. tåge- i ssg 1562 (: tågehakar)–1563 (: Tåge hakar). tågen, sg. best. c. 1770 (: skakeltågen). -a, nom. 1708 (: harftuga) osv. -u, nom. 1638 (: skackell tugu)–1915. -u, oblik form 1638)
Etymologi
[sv. dial. tåga, tåg, tuga; jfr nor. dial. toga, tugu; till samma avljudsstadium av ett germ. verb motsv. got. tiuhan, dra, som TÅG, sbst.3]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vidjelänk l. järnögla l. dragkrampa på fordon för fästande av skaklar; förr särsk. i fråga om draglek i förb. med spänna (se SPÄNNA, v.3 I 11 c). Bleff samptyckt, att huilckenn tär tagir harffwa, kroock ellir togha vtann lånna, böthe (osv.). VadstÄTb. 10 (1578). Då gick tugun yterligare sunder då hafuer han tagit sit bällte. och bunit till hoppa i släda tugun. ÅngermDomb. 21 ⁄ 7 1638, fol. 137. ’Att hafva något i tugun eller i skacklerna’ är ett figurligt talesätt att utmärka, det man har en duktig häst. Læstadius 1Journ. 261 (1831). Tugan skulle inte kunna gå upp av sig själv om den smitts på rätt sätt. Ryd Timmerskog. 61 (1980). — jfr SKAKEL-, SLÄD-TUGA o. HARV-TÅG.
Ssg (†): TÅGE-HAKE. tåga? Kedior till Toge hakar. ArkliR 1561, avd. 19. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 117.

 

Spalt T 3534 band 36, 2010

Webbansvarig