Publicerad 2009   Lämna synpunkter
TUSSMÖRKER tus3~mœr2ker1, n.; best. -mörkret.
Ordformer
(tus- (th-) 18471923. tuss- (-sz-) 1733 osv.)
Etymologi
[jfr sv. dial. tusmörker, d. tusmørke, nor. tussmørke; förleden möjl. av ett verb motsv. d. tusse, ruska i, rufsa om (se TUSS, sbst.2), syftande på att man vid skymningstid stökade undan sådant som måste vara klart före mörkrets inbrott; efterleden är MÖRKER]
(numera bl. ngn gg, ålderdomligt) skymningsmörker, halvmörker; stundom äv. om fullständigt mörker. Dalin Arg. 1: 58 (1733, 1754). Mider-afton war kl. 6. wid lag eller i Tuss-mörkret. Dalin Hist. 1: 244 (1747). Om en bonde reste en natt i ”thusmörkret” och märkte med ens, att hästarne började pustande framsläpa wagnen, war det mer än troligt, att han fått den onde i sällskap med sig. Lovén Folkl. 182 (1847). Till hans finaste barndoms-minnen hör stunderna efter arbetet när de vuxna satt i ”tussmörkret” och berättade om hur folk levde förr i tiden. DN 12 ⁄ 12 1994, s. B6.

 

Spalt T 3254 band 35, 2009

Webbansvarig