Publicerad 2009   Lämna synpunkter
TUSAN 3san2, äv. (numera bl. i bet. 2) TUSANDE 3san2de, interj. o. sbst., förr äv. TUSENDE, interj. o. sbst.1; ss. sbst. om person m. ⁄ ⁄ ig., om djur l. sak äv. r.; oböjl. ((†) pl. = 3SthmTb. 9: 399 (1617), Hyltén-Cavallius Vär. 2: 272 (1868); tusender G1R 27: 65 (1557)).
Ordformer
(tusa c. 1695. tusan c. 1771 osv. tusand 17031868. tusande 1784 osv. tusen c. 17681912. tusend (-nn-, -dh) 15571801. tusende (tw-, -dh-) 15631833. tusender, pl. 1557. tusind 1588. tussan 1865. tussande 1597. tussend 1596. tussendt 1587. tusunde 1617)
Anm. I äldre språkprov är det svårt l. omöjligt att skilja TUSAN, interj. o. sbst., från TUSEN, räkn. All användning i interjektionella uttr. har förts till uppslagsordet TUSAN.
Etymologi
[fsv. þusand, tusen; jfr d. tusind(e), t. tausend, m.; etymologiskt identiskt med TUSEN, med bevarat a i starktonig ställning; betydelsen har sannol. uppkommit genom ellips av sådana uttr. som tusan djävlar. — Jfr TUSIKEN]
1) (vard.) ss. (mild) svordom, (elliptiskt o.) eufemistiskt för djävulen o. d., i eder l. förbannelser l. bedyranden l. utrop l. frågor o. d. för att uttrycka vrede l. förvåning o. dyl. l. för att ge eftertryck; särsk. i interjektionell anv.; dels ensamt, dels i förb. med andra kraftuttryck l. svordomar för större eftertryck (jfr MILJON c, SJU, räkn. I j α, TUNNA, sbst. 6 a); i ä. språkprov ngn gg med kvardröjande bet. av räkneord (jfr anm. ovan). I thet samme svarede then annan: ”Tu skall få et tusendh etc.” och sprangh så in opå för:de Karll. G1R 27: 65 (1557). (Hon) badh, the skulle taga siit tiufferii och fara för tussande mädh. VadstÄTb. 235 (1597). Alle the tusende tage migh medh lijff och siäll, om iagh icke schall klaga opå digh för konungen. OxBr. 12: 437 (1622). Wänta dig för Atton Tunner Tusend böflar, och raisonnera intet med mig; Utan skrif. Modée FruR 77 (1738). ”Fara hem”, svarade han högt. ”Visst tusan skola vi fara hem, min unge”. Edgren Lifv. 1: 58 (1883). Fy tusan, det är en otrevlig streber och girigbuk den där. Krusenstjerna Pahlen 2: 36 (1930). Det ska bli tusan så intressant att se vad han svarar. Gustaf-Janson SommVind 137 (1970). — särsk.
a) ss. förstärkande ord i förb. med frågeord. Enn bonde .. talede till samme Karll medh sådane ordh: ”Hvadt tusender etc. skader tigh opå min måne.” G1R 27: 65 (1557). Hvad tusan fan vill det säga? Palmstjerna Snapph. 2: 101 (1831). Hur tusan kan du tro det om mig. Gustaf-Janson ÖvOnd. 8 (1957). Vem tusan vill inte ha arbete åt alla, vem vill inte ha allmän trygghet? SvD 14 ⁄ 6 1976, s. 2.
b) i sådana uttr. som ge ngn l. ngt tusan l. ge tusan i ngn l. ngt, se GIVA, v. I 6 g α, ta mig tusan, se TAGA, v. I 4 a ε, ge sig tusan på ngt l. att göra ngt, vara fullkomligt övertygad om ngt resp. bestämma sig för att göra ngt (jfr GIVA, v. II 1 c γ); äv. i uttr. tacka tusan för det, det är alldeles självklart. Hagberg Shaksp. 2: 41 (1847). Nej, tacka tusan för det, när ni har det så bra! Fröding ESkr. 2: 30 (1891). Nu på sommaren hade han ingen tid att läsa, men till hösten hade han gett sig tusan på att skära upp och läsa den. Fridegård Här 78 (1942). Om jag någon kväll lägger mig i badkaret för att ta ett långt skönt bad så kan man ge sig tusan på att telefonen ringer. Expressen 28 ⁄ 6 2005, s. 2.
c) i uttr. i vilka ngt kraftigt förnekas l. tillbakavisas, ofta utan att ngn negation är utsatt; jfr FAN, sbst.1 7, DJÄVUL 10. Låt mig vara i fred; jag .. frågar tusan efter stormakter. SöndN 1863, nr 16, s. 1. Säg till Doktorn att tusan skall ligga här för längre. Jag måste arbeta. Engström Brevbok 117 (1895). Fan, att jag skulle knorva mig på freden i Utrecht. Men det kan ju inte tusan komma ihåg. Asplund Stud. 25 (1912). Risken för att de oljefyllda vattendragen ska svämma över är mycket stor och då vete tusan hur det här slutar. GbgP 27 ⁄ 5 1995, s. 38.
d) i förb. med prep. till, ss. uttr. för häpnad l. förundran o. d., särsk. om ngn l. ngt som kännetecknas av uppseendeväckande prestationsförmåga l. ovanliga egenskaper o. d. Det var tussan till trollsmör att hinna med mycket och många ting! Bremer Brev 4: 472 (1865). Tusan till fråga! VLitt. 1: 281 (1896). Forssman var en tusan till pojke. Siwertz Eld. 218 (1916).
2) (vard.) i adjektivisk l. adverbiell anv., särsk. i sådana (förstärkande) förb. som tusan djävla (äv. sammanskrivet) (jfr DJÄVLA, adj. 2 a (slutet)); i adverbiell anv. särsk.: i högsta grad, oerhört, mycket; äv.: förbannat; särsk. i jämförelser l. i förb. med prep. av l. utav (förr äv. för); äv. i sådana uttr. som tusan så bra l. stor o. d. De nya skorna är tusan så bra. Nej Cythereras raske son / Försmår den torra Ekens grenar, / Och flyr för tusan långt ifrån / Der sina wäggar man hwitmenar. Polyfem II. 42: 2 (1810). ”Det tusandjefla” i konsten. SvLitTidn. 1814, Bih. sp. 37. Vid sex års ålder hade (Runeberg) ”gått med julstjernan” i sin hemstad, och berättade med sin vanliga glada humor, huru han dervid ”fick pengar uta’ tusan”. Strömborg Runebg 1: 28 (1880). De tusan djeflarna (han anser sig ha rätt att svära som militär) ha satt bort sina uniformer. Strindberg NRik. 20 (1882). Generalen inledde underhandlingarna med mig på ett tusan så finurligt sätt. Janson CostaN 17 (1910). Han har varit en tusan-djävla karl i allt vad han företagit sig. GHT 1938, nr 257, s. 10. Vad är det för en tusande jävla drummel som inte ser opp vart han skjuta. Fridegård Här 255 (1942). Det var som tusan muttrade han till slut. Nesser FallG 270 (2003). — särsk. i gen. best., i anv. ss. attribut, för att (motvilligt) uttrycka beröm l. beundran o. d. Nu är Ludvig prest allaredan! Det var en tusans pojke – Gud välsigne honom! Wetterbergh Sign. 63 (1843). Det måste vara en tusans maskin, som har sådana underbara krafter. Reuter Ber. 20 (1900).
3) (vard.) i substantivisk anv., om person som väcker känslor; jfr 1 d, 2 slutet. Nå näcken, din attan tusan! vet du hvad du har gjort, du evinnerliga varelse? Almqvist Amor. 38 (1822, 1839). Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson. Strindberg Hems. 159 (1887). Jag får väl blåsa lif i den tusan, sade Otto och tog fram munspelet. Engström Kryss. 44 (1912). Det var det militära vitsord han fick under sin krigsministertid, att han var ”en tusan att ha reda på sig”. Spångberg StMän 2: 113 (1921). Den tusan har alibi. Svenson Mord 136 (1967).

 

Spalt T 3241 band 35, 2009

Webbansvarig