Publicerad 2006   Lämna synpunkter
TOSKANARE toska3nar2e, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en; pl. =; l. TOSKAN tos1ka4n, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en; pl. -er (äv. att hänföra till sg. toskaner); förr äv. TOSKANER, m. ⁄ ⁄ ig.; pl. = (se ovan).
Ordformer
(thoscaner, sg. 1635. toskan 1878 osv. toskaner, pl. (th-, -sc-) 1635 osv. toskanare (-sc-) 1852 osv.)
Etymologi
[fsv. tuskan, person från Etrurien; jfr t. toskaner; till TOSCANA, region i Italien, av it. la toscana, substantiverad fem.-form av lat. tuscanus, etruskisk, avledn. av lat. tuscus, etruskisk (jfr tusci, pl., etrusker), sannol. av ett etruskiskt ord motsv. umbr. turskum, n., etruskiskt, gr. τυρσηνοί, pl., etrusker, möjl. besläktat med det etruskiska ord som föreligger i lat. etrusci, pl., etrusker. — Jfr TOSKANSK]
invånare i l. person från Toscana. Schroderus Os. 2: 568 (1635). Hvar och en katholsk toscanare kan öppna en skola, utan att behöfva att förut förete bevis på sin duglighet. SvT 1852, nr 165, s. 3. Toskanaren är den främste vårdaren af Italiens ädla språkskatt. PT 1905, nr 76 A, s. 3. Även under 1500-talets första decennier sprida toskanarne Lionardo och Michelangelo glans över det florentinska konstlivet. Grimberg VärldH 7: 572 (1936). Idén var att välja ut 50–70 folkgrupper. Basker, sardinier och samer är självklara, kanske också toskaner och kelter. DN 9 ⁄ 11 1997, s. D16.

 

Spalt T 2160 band 35, 2006

Webbansvarig