Publicerad 2006   Lämna synpunkter
TORVA tor3va2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(torfue (-ffwe) 1599c. 1635. torva (tå-, -ffua, -ffwa, -fva, -fwa) 1538 osv. törffuor, pl. 1561 (: iordetörffuor))
Etymologi
[fsv. torva, törffua; avledn. av TORV, sbst.1]
1) om del l. stycke av torv (se TORV, sbst.1 1); förr särsk. om sådant stycke använt ss. mått; äv. om grässvål (se särsk. b). VarRerV 43 (1538). Tog sin häst reed in på dhe dödes griffter, så att torfvorne flögo i wädret. VDP 1680, s. 199. Man måste .. laga att man får torfwor (av björnmossa), som äro nog stora (att sova på), ty 2:ne låta intet gierna sättia sig ihop älr tillsamans. Linné Bref I. 1: 339 (1733). Utom aflops diken, behöfwes aldrig något djupare, än twå torfwor, derest icke åkren ligger alt för lågt, eller käll-ådror der under finnas. Diket bör på bottnen altid wara en torfwa eller 10 tum. Alm(Gbg) 1758, s. 35. Torfvan .. är öfver 1/2 tum lång, alldeles brun med en brytning i grönt på nedra delen. BotN 1853, s. 146. Han levde i sin värld av mager jord, sega torvor, sanka marker, hungrig boskap. Martinson BakSvenskv. 88 (1944). Grästorvjord beredes på så sätt, att 5–8 cm. tjocka torvor gräves upp i en fuktig gräsmatta .. och lägges med grässidan nedåt. Ekbrant VVRumsväxt. 19 (1955). Tog sedan en torva jord och doppade den i vatten. Erkelius SåsomEld 309 (1989). — jfr BECK-, GRÄS-, JORD-, MULL-, REN-, ROT-TORVA. — särsk.
a) (i vitter stil) mer l. mindre bildl. i sådana uttr. som ligga under (gröna) torvan, ligga begravd (under gräset), vara begraven (jfr GRÖN, adj. 2 d α γ’). Clewberg SorgTLovUlr. 37 (1783). På blommig torfvas grund, på enslig tiljas, / Bland idel natt jag nattlig irra skall. Atterbom 2: 192 (1827). Menniskorna lågo der under sina torfvor, så tysta och beskedliga som om de aldrig varit i lifvet. Strindberg RödaR 236 (1879). Det hade varit bättre, om hon legat under den gröna torfvan. Topelius Sommarsjö 2: 145 (1900). Ack, vore även jag med er där nere / Inunder torvan här! Wulff Leopardi 51 (1913).
b) i fråga om åkerbruk (l. skogsbruk); särsk. (i sht förr) i uttr. vända sin torva, vända sin jord, plöja; äv. i fråga om (skogs)plantering i uttr. omvänd torva, om utskuren torva med grässidan vänd nedåt. Ähr .. (jordmånen) tiärff och sandig .. så bliffwer man (när man plöjer) wid tårffwan och achtar sig att intet komma diupare. Rosenhane Oec. 62 (1662). Till att ersätta kårtheten var längs under fjölen (på plogen) fastspikad en staf el. stake om 2 alnars längd .. och som han geck ett godt stycke längre ut än fjölen; så fullbordade han fullkoml. torfvornas vändning och åtläggning. Barchæus LandthHall. 29 (1773). (Männen) lefde ensligt i en By / och vände sina torfvor sjelfva. LBÄ 9–10: 5 (1798). Hackan blef det första årder. Det behöfdes blott att vända skaftet .. för att väcka tanken på ett redskap för torfvans uppbrytande medelst dragkraft. Möller Jordbr. 124 (1881). Den jord, som af plogen vältras upp, kallas torfva. Sundén AllmogelVg. 7 (1903). (Vid) plantering i s.k. ”omvänd torva” uppstickes med spade i markytan en fyrkantig ruta .. varefter den löstagna jordtorvan vändes om så att grässvålen kommer nedåt. SvSkog. 608 (1928). — jfr PLOG-TORVA.
2) i utvidgad anv. av 1, om mark betraktad ss. egendom, ägolott, täppa o. d., särsk. i förb. med egen; särsk. dels (numera bl. mera tillf.) i uttr. bunden vid torvan, om sådan ägolott som man (av fattigdom) inte kunnat lämna, dels i sådana ordspr. som torva gifter skorva l. lorva, se SKORVA, sbst. 1 a, resp. LORVA, sbst. Kärleken till den egna torvan. Iag (är) älländigh .. medan iag icke äger een staaka eller torfwa i mitt FädernesLandh, hwarken genom arf, kööp eller gåfwo. Stiernhielm (SVS) III. 1: 163 (1653). Denna tårfwan har intet heller warit otacksam; utan rikeligen födt mig i mina dagar. Modée FruR 41 (1738). När de ändteligen kommo fram, funno de ej tak öfver hufvud, ej odlad torfva. Castrén Res. 1: 35 (1838). På Själland .. gick det så långt, att landbönderne blefvo bundne vid torfvan och betraktades såsom herremannens egendom. Odhner Lb. 98 (1869). Hvar och en ville hafva en torfva, om än så liten, hvilken han kunde kalla för sin. VLS 91 (1885). Han blev visst inte någon torvans träl, med blicken stadigt riktad på plogfåran. Böök HistHall. 149 (1934). Kanske har flyktingen jagats bort från den egna torvan och bygden. DN 11 ⁄ 11 1992, s. B1. — jfr FÄDERNE-, FÖDELSE-, JORD-TORVA.
3) (numera mindre br.) om del l. stycke av torv (se TORV, sbst.1 2). (Då torven) nu blir någorlunda torr, reses torfvorna up på kant emot hvarandra två och två. Kalm VgBah. 117 (1746). Det huvudsakligaste bränslet (i Falsterbo) var ljungtorv, som .. skars med s. k. ”torvjärn” i rätt stora .. stycken. Så ”ryktades” torven d. v. s. två torvor ställdes upp mot varandra på sned, och när den blivit torr, lades den i stack. FrSkånStäd. 154 (1932). På några ställen höll man fortfarande på att vända och stapla torvorna. Andersson Snöljus 117 (1979).

 

Spalt T 2153 band 35, 2006

Webbansvarig