| Publicerad 2004 | Lämna synpunkter |
TILLMÄLE til3~mä2le, n.; best. -et; pl. -en (se för övr. MÄLE, sbst.2); förr äv. TILLMÄLA, r. l. f.
1) (†) tilltal; äv.: (välkomst)hälsning o. d., i ssgn TILLMÄLES-DRYCK. Spegel 288 (1712). Lind (1749).
2) (†) beskyllning, anklagelse; (väckande av) åtal; äv. om sak som ngn anklaga(t)s för; särsk. i förb. med verbet göra; jfr 3. Thå ältter Påuel And(er)son them ifrå lagu til mälun. Teitt Klag. 21 (1555; sannol. fel för tilmälum). Denne Nils Erichssonn blef af rätthenn frij kändh för dettha tilmäle. UpplDomb. 5: 198 (c. 1590). Sedan .. tillfrågades studenterne, om the godwillighen bekenna sigh wara skyldighe til thett tillmäle, Dn. Archiepiscopus them tillägger. UUKonsP 2: 110 (1635). Cammereraren och Fischalen .. skola altidh .. svara till dhe tillmähle, som dem af Adelen kunna giöras. RARP 10: 283 (1668). Gifwer han någon skuld, och gitter thet ej bewisa; plichte för olaga tilmäle, som lag säger. MB 53: 2 (Lag 1734). Att bevisa sanningen af sitt tillmäle. De Geer Minn. 1: 233 (1892). jfr: IllSvOrdb. (1964). — särsk. med gen.-attribut som anger vad ngn anklagas för. Schroderus Os. 1: 770 (1635). Att jag skickar en bränd Gratulation, bör ej lända mig till någon vårdslöshets tillmäle. Kellgren (SVS) 6: 7 (1770).
3) förolämpande l. förklenande l. nedsättande benämning på (l. omdöme om) (tilltalad) person; glåpord, okvädinsord, skymford; i sht om syntaktiskt självständig sådan benämning. Norrl. 8: 30 (1686). Om någon miszfirmar sin wederdeloman in för Försäkrings-Rätten .. med .. förklenliga tilmälen eller åthäfwor, ware (osv.). PH 5: 2996 (1750). Att vara gudelig, har .. nära nog blifvit ett föraktligt tillmäle. Wallin 2Pred. 1: 182 (1824). Med ”nutidsungdom” menar förf(attarinnan) icke, som man kunde tro, ett tillmäle – tvärtom, en äretitel. SD(L) 4 ⁄ 5 1905, s. 4. Om någon förtjänat tillmälet dumhuvud eller åsna, så inte var det bönderna i Åsbo. Kulturen 1949, s. 161.
Spalt T 1311 band 34, 2004