| Publicerad 2004 | Lämna synpunkter |
TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
1) (numera bl. mera tillf.) till II 1. särsk.
a) ss. vbalsbst. -ning: inflyttning; äv. konkretare. At jag .. ei ser mig i stånd wärkställa min ordentel(ig)a tilflyttning, för än i slutet af nästa Maji månad. VDAkt. 1783, nr 93; möjl. till b. Af denna Tabell ses .. att Hernösands, Åbo och Borgå stift ökats genom tillflyttningar. VetAH 1799, s. 240. En tillflyttning (konstateras) .. särskilt i närmare staden liggande kommuner, och där en industri kunnat uppdrivas. Rig 1950, s. 85.
b) (†) tr., med avs. på bostad o. d.: flytta till; gm inflyttning ta i besittning. PH 2: 1370 (1739). Genom någon orsak .. lärer hafva inträffat, att .. (prästboställena) icke på flera år tillflyttades af Comministrarne. Rääf Ydre 4: 74 (1865).
(II 1, 5) -FLÖDA. (numera bl. mera tillf.) flöda tillstädes; äv. mer l. mindre bildl. (äv. tr.: flöda (ngn) till handa, ymnigt tillflyta (ngn)). Uti Stora Mårdskins-Schachtet är .. wordet på Fallets upfordring arbetadt, så mycket det tilflödande Wattnet .. har tillåtit. HC11H 12: 81 (1697). De skatter, som .. skulle på denna väg (dvs. gm spel på nummerlotteriet) tillflöda. Atterbom Minnest. 2: 262 (1842). Det är som om den ingivelse som tillflödade poeten utifrån-ovanifrån inte mötte tillräckligt starkt motstånd inom hans eget jag. BonnierLM 1954, s. 383. —
(II 1) -FLÖDE. tillstädes kommande flöde; särsk. konkret, om tillströmmande l. tillrinnande vätska, särsk. vatten (särsk. om vattendrag som rinner fram till o. ut i (större) vattensamling); äv. mer l. mindre bildl.; jfr -dräkt 1, -fall 1, -flott, -lopp. Udsjen Darja och Sir-Darja äro Arals öfriga tillflöden. Palmblad HbGeogr. 1: 16 (1826). Genom åtsnörandet af underbenet hämmas tillflödet af friskt (arterielt) blod. Idun 1890, s. 453. Banque de France har försökt sig på ett nytt medel för att söka hindra det kraftiga tillflödet av utländskt kapital. TT 1927, Allm. s. 194. Knappt en kilometer från Dannemora gruvor .. hade av tillflödet från mossar och småsjöar bildats en å. Fatab. 1947, s. 124. jfr blod-, ljus-tillflöde. —
(II 5) -FOGA, sbst. (†) vad som skäligen l. med fog o. d. tillkommer ngn. Then höga wijsdom, hwilken .. Gwdh öffwer Menniskligh tilfogha vthi hans .. bröst insatte. Svart Ähr. 51 (1560). —
-FOGA, förr äv. -FÖGA, v., -an (†, RA I. 4: 451 (1598), KKD 3: 219 (1711)), -else (†, G1R 4: 361 (1527), Linc. B 4 a (1640)), -ning (numera mindre br., G1R 4: 56 (1527), Möller (1807)); -are (numera mindre br., Linc. B 4 a (1640)). [fsv. tilfogha, tilföghia; jfr mlt. tōvōgen]
1) (†) till II 1, refl.: förfoga sig (ngnstädes hän), bege sig; jfr foga, v. 17. RA I. 4: 280 (1598).
2) (numera mindre br.) till II 1 a: gm sammanfogning anbringa l. fästa (ngt invid ngt annat); förr äv.: sammanfoga, förena (särsk. mer l. mindre bildl.). Chesnecopherus Skäl C 3 b (i handl. fr. 1587). Är thet .. (makarnas) velie, / kan inghen åt skelia, / huem gudh thel fogha well. Visb. 1: 116 (c. 1640). Cannelin (1939).
3) till II 5: bereda l. skaffa (ngn ngt); vanl. (o. numera bl.) med avs. på skada l. oförrätt l. nederlag o. d.: åsamka, förorsaka; förr äv. dels särsk. med avs. på ngt konkret: tillställa o. d. (äv. allmännare: ge (se särsk. b)), dels pregnant (se c), dels utan indir. obj. l. med detta ersatt av prep.-förb. inledd av på; jfr foga, v. 12, foga till 2 o. -driva 1, -skynda, v. 2. Tillfoga ngn ett sår. Hon tillfogade honom flera förolämpningar. Fienden har tillfogat oss ett svårt nederlag, svåra förluster. Hwar wij kwnne tiig nogon del tilföghe til berningh. G1R 4: 106 (1527). Therföre är til befruchtendes, att the Danske .. som allenest sökie effther orsak, ther igenom the kunne tilfoghe Sverigis rike skadhe, skulle (osv.). RA I. 2: 271 (1568). Thomas Hendrichsson .. beklagade sigh vthöfwer dett dråp, som på hans son af Hendrich Classon tilfogatt är. BtÅboH I. 2: 117 (1625). Högwördigste Herr Doctorens och Biskoppens, meig den 17:de sidstledne Iulii, tillfogade Bref. VDAkt. 1702, nr 177. Som ursägt för det beswär jag härmed tillfogar. VLBibl. Brev 4 ⁄ 4 1819. Eljest hade vi nog åter tillfogat oss en blamage. Hamilton Dagb. 1: 114 (1913). Jakten skall ske så att djuren inte tillfogas onödigt lidande. Rosén Allemansr. 139 (1976). särsk. (†)
a) om Gud; särsk. ss. vbalsbst. (jfr c) med gen.-attribut betecknande Gud: tillskyndan; jfr b. J forhop ath betther skal bliffua vthaff gudhz tilfögelse. G1R 4: 361 (1527). Thenn alz(mäk)t(ig)e gud haffwer milleligann tilföget oss och wore wenner seger. G1R 10: 283 (1535). 3Saml. 88: 156 (1653).
b) med personobj.; äv. (o. i sht) i anv. som motsvarar a (särsk. med avs. på maka l. make). (Gud vill att) huar och enn .. skall .. wara tillfredz med the arffuingger gud honum till fögatt haffuer. G1R 6: 159 (1529). Att Fegræus tillfogar honom någon aff sijne tjänare, som beledhsagar honom till Markaryd. RP 7: 256 (1638). Ty skal mannen .. / .. när sina hustro blifwa, Then Gudh honom tilfogar. Ps. 1695, 326: 3.
c) mer l. mindre pregnant, ss. vbalsbst. (jfr a): åsamkande av skada o. d. Fridh och förswar för alles wåldsamme tillfogande och oförrätt. PrivSvStäd. 5: 353 (1620). Frälssa Hans Kongl. Maij:tt ifrån sin fiendes wijdare tillfogan och stora olägenheet. KKD 3: 219 (1711).
4) (†) till II 8 b α: tillpassa (ngt), anpassa; jfr foga, v. 8, foga till 1. Linc. A 6 a (1640). JWollimhaus Ind. (1652).
5) (†) till II 8 b β: sätta l. ställa samman (ngt); jfr foga, v. 4 b. Emädhan den plan som E. Kongl. Hög:t iagh för dhetta öfwer Götheborgh vnderdånigst tilfogadt, inthet mehr än sielfwa stadhen och fästningen hafwer kunnat författa. HSH 35: 276 (1652).
6) (†) till II 8 c, refl.: falla sig, hända sig; jfr foga, v. 15, o. -bära 3. IErici Colerus 1: 286 (c. 1645). När sig så tilfogar, / tu sitter öf(fwe)r bordh, / ackta eÿ så noga, / alle förflogne ordh. Visb. 3: 182 (1651).
7) till II 11 a α α’ : tillägga (ngt ytterligare utöver ngt förefintligt (o. i sig ss. helhet uppfattat)); särsk. (o. numera i sht) med avs. på yttrande l. text(avsnitt) o. d. (som utgör kortare l. avrundande tillägg); i sht förr äv. med avs. på substans o. d.: tillsätta; förr äv. med avs. på person, särsk. dels refl.: ansluta sig (jfr -sälla), dels äv. med avs. på den som erhåller ett tillskott: ansluta sig till, utöka; jfr -flicka, -öka 3. Schroderus Sleid. 198 (1610). Dese förtalde personer hafva sig samangaddat och några flere sigh tillfogat. VDAkt. 1693, nr 101. Husesyn af H(er)r HäradsHöfdingen Bex och wederbörande Nämbdemän tilfogade med Befalnings- eller Ländsman. VDAkt. 1731, nr 202. Saltsyran får .. ej tillfogas förr än allt vätesuperoxidöfverskott genom uppvärmningen aflägsnats. TT 1899, K. s. 93. I femte stycket tillfogas ett nytt moment. SFS 1908, nr 176, s. 5. Han underlät inte att tillfoga: ”Vilket vida övergår ert förstånd!” Östergren Ankare 20 (1988). —
-FORDRA. (†)
1) till II 1: gm framställd uppmaning l. begäran o. d. förmå (ngn) att komma tillstädes; tillkalla; jfr fordra till. RA I. 4: 367 (1598).
3) till II 8 b α: hjälpa fram l. befordra (ngn). När han fattig Person .. kan bliffua tilfordrat och fullmächtig giord. Schück VittA 1: 164 (i handl. fr. 1637).
4) till II 10: (ut)kräva l. begära (ngt) (särsk. abs.); i pass. äv. närmande sig l. övergående i dep.: erfordras, behövas; jfr -kräva 2. Det (är) ondt tillfordra åf henne, som Gud bättre! intet haar. MennanderBr. 1: 9 (1730). Här tilfordras mycken förfarenhet. Richardson Krigsv. 2: 94 (1741). Biberg 3: 410 (c. 1823).
Spalt T 1222 band 34, 2004