Publicerad 2004   Lämna synpunkter
TILDE til3de2, sbst.2, n. (TNCPubl. 83: 21 (1986) osv.) l. r. (PrismFrämOrd (1984)).
Etymologi
[jfr t., fr., eng. tilde; span. tilde, metates av katal. titlla, av lat. titulus, titel (se TITEL)]
1) språkv. om kort o. vågformat streck placerat över bokstav ss. diakritiskt tecken betecknande palatalisering av n i spansk ortografi l. nasalering av vokal i vissa språks ortografi. NF (1891). I portugisiska visar ett tilde som är placerat över en vokal att denna är nasalerad. TNCPubl. 83: 21 (1986). Spanien höll på att mista sin vinge över n, i till exempel España, vilken kallas tilde. DN 21 ⁄ 6 1991, s. B2.
2) (i fackspr.) om fristående vågformat streck ss. utelämnings- l. upprepningstecken (för uppslagsform i språkprov i ordböcker l. för filnamn i webbadress o. d.). Som alternativ till bindestreck används i en del ordböcker tilde (~) som representant för uppslagsformen: learn ~ed ~ed etc. TNCPubl. 85: 69 (1987). Det lilla tecknet tilde (~), hittar du om du trycker ner alt och ¨ samtidigt på mac. Expressen 14 ⁄ 6 2000, s. 4.

 

Spalt T 1109 band 34, 2004

Webbansvarig