Publicerad 2002   Lämna synpunkter
SÖMN söm4n, r. l. m.; best. -en (Apg. 20: 9 (NT 1526) osv.) ((†) -an Bureus Suml. 59 (c. 1610)); pl. (†) -ar (Dalin Vitt. I. 3: 21 (1734)) l. -er (VetAH 1746, s. 260). Anm. I sg. obest. förekommer numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, den gamla dativformen sömne, i förb. i sömne, särsk. i uttr. prata l. gå i sömne (jfr 1 d β slutet).
Ordformer
(som- i ssgr 1681 (: Somlösa). sombn- i ssgr 1684 (: sombnlöse)1715 (: Sombnhuus). somn 1586 (: somnequal)1755. sompn 15261752. söm c. 1705 (: till söms)1723 (: til söms). söm- i ssgr 1678 (: sömssbläder)1915 (: Sömskuddar). sömbn 1683 (: Sömbntorn)1699 (: Sömbnrot). sömn 1526 osv. sömp 1561 (: till sömps). sömpn 15261769)
Etymologi
[fsv. sömn, symn, sv. dial. sömn, svämn, svämm; jfr fd. søfn, syfn (d. søvn), nor. bm. søvn, fnor. søfn (nor. nn. søvn), motsv. fvn. svefn, sömn, dröm, fnor. svefn (nor. dial. svevn), fsax. sweƀan, dröm, feng. swefn, sömn, dröm; rotbesläktat med find. svapnaḥ, sömn, dröm, lat. somnus (jfr SOMNAMBUL), gr. ὕπνος (jfr HYPNOTISK), fir. súan, fkyrkoslav. sunu, sömn, dröm, lit. sãpnas, dröm, lat. sopor, djup sömn, gr. ὕπαρ, sann dröm; till roten i SOVA; uppkomsten av ö-vokalismen i sv. (o. dan.) är oklar; möjl. går formen med ö tillbaka på ett icke belagt sövne (jfr fvn. svefni, n., sömnighet, samlag; jfr äv. fgutn. symni, n.). — Jfr SÖMNIG]
1) om för människa o. högre djur nödvändigt o. regelbundet inträdande vilotillstånd med (slutna ögon o.) sinnesintryckens (huvudsakliga) upphörande, lugnare andning o. dämpad hjärtverksamhet, ofta förbundet med dröm; tillståndet att sova, sovande tillstånd. Det blev dåligt med sömnen. Brist på sömn. Sömn kan ingen vara utan. Jag klarar mig inte med mindre än åtta timmars sömn varje natt. The meente ath han hadhe talat om likamligh sömn. Joh. 11: 13 (NT 1526). Sömn, och Ruus, och Leekar, och Löye, / Föra dig inte där in (i paradiset): Men ijdkesamt arbet och omak. Stiernhielm Herc. 305 (1658, 1668). Närmaste orsaken til sömnen tyckes ligga uti en hindrad rörelse af nervsaften uti hjernan. Sönnerberg Loder 407 (1799). Sömnen är .. icke en sådan hwila, hwaruti själens hela lif och medwetande upphörer, utan fastmer en hwila, som består deruti, att själen skiljes från hela den omgifwande werlden, men går in uti sitt eget innersta, fördjupande sig der i stilla åskådning. Bring Högm. 389 (1862). Sömn uppträder antydd hos insekter och fiskar, i mera bestämd utformning hos kräldjur och fåglar, mest typisk hos däggdjuren. PsykPedUppslB 1791 (1945). Sömnen är något aktivt av största betydelse för många skeenden i organismen. NordMed. 1971, s. 499. Barn som får för lite sömn växer långsammare. SDS 28 ⁄ 6 1987, s. 26. — jfr HALV-, IDE-SÖMN m. fl. — särsk.
a) i oeg. anv., om sömnen ss. ngt levande, mer l. mindre tydligt personifierat. Drömmen sömnens broor. Holmström (SVS) 1: 166 (c. 1690). Niding, vill du mörda sömnen? vill du värnlös gubbe slå? Tegnér (TegnS) 4: 118 (1820). Och droppande sin saft / Den söta sömnen flyger, / Och i mitt sinne smyger / Förgätenhet och kraft. Hedborn Minne 296 (1835). Allt det, som fyllde hennes hjärta och drev sömnen från hennes läger. Beskow AgnFolkvL 115 (1933).
b) om längtan l. behov att sova, sömnighet. Petrus och the medh hono(m) woro förtwngades aff sömpn. Luk. 9: 32 (NT 1526). (Lat.) Somniculosus .. (sv.) Sömpnig, full aff sömpn. Linc. Aaaa 4 a (1640). Var det sömnen och tröttheten, som tyngde gubben och gjorde honom vilsen i huvudet? Koch AntHav. 6 (1909, 1918). (Sv.) Kämpa med sömnen .. (t.) ganz verschlafen sein. Auerbach (1915). Min lärare väckte mig klockan 4 på morgonen, ruskade sömnen ur kroppen på mig och slog in versen med en käpp. Johnson DrömRosEld 47 (1949).
c) om förmåga att sova (gott); särsk. i uttr. god sömn. Opium, Mandragora, Bolmefrö, Nattskat, ther aff kan man göra Pilluler til sömpn. BOlavi 129 b (1578). Dricker man coffe för när på afftonen, mister man derigenom sömnen många timmar in på natten. Linné Diet. 2: 120 (c. 1750). Redan fruktan för sömnlöshet kan förjaga sömnen. Thunberg Livsförrättn. 462 (1925). God sömn, människans högsta gåva näst döden. Martinson Kvinn. 186 (1933).
d) konkretare, om enskild omgång sömn. Här kom(m)er ingen sömn: ty hiertat slår och dänger: / Jagh twingas som en matk, jagh kröker migh och slänger. Ps. 1695, 332: 5. Ingen sof, så sannt han tycktes sofva; / Men han väntade de andras sömn blott. Runeberg (SVS) 1: 176 (1831). Härvid uppvaknade jag och såg mig om, och min sömn hade varit ljuvlig. Jer. 31: 26 (Bib. 1917). Ej främling mer då sömnen är förbi, / är mannen som en man gav nattlogi. Gullberg Terzin. 27 (1958). — jfr EFTERMIDDAGS-, KVÄLLS-, MIDDAGS-, MORGON-, NATT-, SKÖNHETS-SÖMN m. fl. — särsk.
α) i vissa uttr. — särsk.
α’) ta l. få en sömn; äv. (o. numera nästan bl. i Finl.) få sömn; förr äv. få sömn i sina ögon. Soff än nu litet, tagh ther än nu en sömpn före. Ordspr. 6: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: slumra ännu litet). At ock en hwarken dagh eller natt fåår sömpn j sijn öghon. Pred. 8: 16 (Därs.). The talade medh honom så lenge thå, / At han en lithen sömpn monde fåå. Hund E14 436 (1605). Then natt iag ingen sömn i mina ögon fick. Kolmodin QvSp. 1: 28 (c. 1710, 1732). Han har ingen sömn fått på två dygn. Dalin (1854). Får du inte sömn? Har du redan länge varit vaken? Hertzberg Canth Lifsb. 2: 3 (1886). Den som .. varit med om att dra fram en lemlästad eller livlös mopedist undan en långtradare, han har svårt att få sömn den påföljande natten. Vasabl. 12 ⁄ 4 1981, s. 6.
β’) störa (l. hindra, i sht förr äv. förstöra) ngns sömn. (Sv.) Förstöra ens sömn, (eng.) To break one’s rest .. To break one’s sleep. Widegren (1788). (Sv.) Störa ell. hindra någons sömn, (t.) Jemandes Schlaf stören .. (fr.) interrompre, troubler le sommeil de qn .. (eng.) to disturb or interrupt one’s sleep, to awake one out of his sleep. ÖoL (1852).
γ’) sova den rättfärdiges sömn, se RÄTTFÄRDIG 1 a.
δ’) i uttr. av typen söt sömn, se SÖT, adj. 4 a.
ε’) djup (se DJUP, adj. 12 a), äv. tung sömn, förr äv. svår l. hård (se d. o. 4 b) sömn; motsatt lätt sömn. (En yngling) war förtyngd aff swår sömpn. Apg. 20: 9 (NT 1526). Tå lät Herren Gudh falla en tung sömpn på menniskiona. 1Mos. 2: 21 (Bib. 1541). Then en dåra lärer .. gör rett såsom när man wecker en man aff hårdom sömpn. Syr. 22: 7 (Därs.). Dwala, och Dwalm, är ett medel emellan Lijfwet, och Döden, där Menniskian ligger såsom i en diup Sömn, vtan känsl, och Sinn-lös. Stiernhielm Vt. (1658, 1668). Lätt sömn. ÖoL (1852). Ser hon ett fartyg vid horisonten, faller en tung sömn över henne och byn försvinner under vågorna. Ruin VälMött 24 (1938). Denna djupa sömn (som infaller någon timme efter insomnandet) är drömlös. DN 18 ⁄ 2 1968, Bil. s. 8.
ζ’) stilla l. lugn; motsatt orolig sömn. (Den sjuke gossen) kom i en stilla Sömn, at han roligen hwilade. Lagerström Bunyan 2: 99 (1727). Lugn, orolig sömn. SvHandordb. (1966).
η’) i sådana uttr. som gnugga sömnen ur, förr äv. utur ögonen, ha sömnen i ögonen. Drick til dager är lius och sömnen rinner i ögon. Stiernhielm Herc. 246 (1648, 1668). Knapt får jag väckas upp, ur ögat sömnen gnugga, / Re’n sväfvar kring min säng den såta vännens skugga. VittArbSamhSthm 1: 65 (1759). Martin hade ännu sömnen i ögonen och drömmens virrvarr i hufvudet och kunde icke komma sig för att stiga upp. Söderberg MBirck 7 (1901). Huset har brunnit, sa jag till min kamrat som likt en drucken kom gående och gnuggade sömnen ur ögonen. Lo-Johansson Förf. 18 (1957).
β) i sömnen, i sht förr äv. i sömn (jfr δ), för att beteckna att ngn befinner sig i (fortsatt) sovande tillstånd, under pågående sömn. När han thetta tänkte, sy, så oppenbaradhes honom j sompnen herrans engel. Mat. 1: 20 (NT 1526; Bib. 1917: drömmen). En hanakamb brendt till pulwer är godh för them som pissa i sömpnen. Forsius Phys. 281 (1611). Den gamla staden låg (en månljus natt) i sömn. Snoilsky 2: 233 (1881). Farmor .. slår armarna kring knäna och böjer sig framåt i sömn. Bergman Patr. 35 (1928). Sigfrid drog tunga, långsamma andetag i sömnen. Moberg DinStund 39 (1963). — särsk. i uttr. l. tala l. prata o. d. i sömnen, förr äv. sömn. (Lot) skulle sofwa vt: thet tient’ ei mannen gamla, / Så fiåkot gå i sömn, och vti mörckret famla. Kolmodin QvSp. 1: 29 (c. 1710, 1732). Hästen gick i sömnen, gubben sof på kärran. Runeberg (SVS) V. 3: 69 (1860). (Snarkar) gör hon inte, men hon talar i sömnen. Strindberg Julie 15 (1888). Hon sade att han hade pratat i sömnen. Rådström Mån. 125 (1989).
γ) i fråga om upphörande av sömn, särsk. i uttr. av typen väcka ngn l. vakna (upp) ur i sht förr äv. av sömnen. Lazarus wåår wen soffwer, men iach gåår ath weckia honom vp aff sömnen. Joh. 11: 11 (NT 1526). När Joseph waknadhe vp aff sompnen (osv.). Mat. 1: 24 (Därs.). Ett (lejons) rytande som skrämde barn ur sömn. Hallström Than. 35 (1900). (Lejonet) röt, så att halfva staden vaknade ur sin sömn. Därs. 52. (Lejonet) Katja vaknade .. aldrig ur sin sömn utan dog. DN(A) 11 ⁄ 8 1964, s. 5.
δ) i fråga om inträdande i sömn l. försök att somna l. bringa ngn i sömn, särsk. i uttr. i sömn (jfr β). Vagga ett barn i sömn. När .. (många kristna) hafwa samblat någet aff thesse Jordiske ting, Ära, Rijkedom, Myndigheet tå wele the siunga sin Siäl i sömn medh thesse Dårens ord, war gladh tu hafwer mycket godt förwarat til mång Åhr. Spegel Oliw. A 1 b (1675). Ryttarne .. stanna vid häktet, i hvilket de förstå att skaffa sig inträde, sedan fångvaktaren sjunkit i sömn. Lysander Faust 131 (1875). Vår tids sömnmedel försänker de sjuka helt omärkligt i sömn. Uppvaknandet .. kan allt emellanåt ske blixtsnabbt. Arv 1954, s. 33. — särsk.
α’) i uttr. falla i sömn. Vtaff titt straffande Jacobs gud, faller j sömpn både hest och wagn. Psalt. 76: 7 (öv. 1536). Der effter sachtade sigh Hostan (hos den sjuka) medh Swettande til Klockan 1. då hon Roo förnam och i Sömpn föll, in til dagh. Kempe Graanen 92 (1675). Björnen åt med god aptit av honungen och föll strax i sömn. SvD 22 ⁄ 7 1973, s. 20.
β’) i uttr. till sömns, i sht förr äv. till sömn. Vagga ett barn till sömns. Svart G1 87 (1561). Gästebudz Folcket hade begifwit sigh til Sömns. Girs G1 20 (c. 1630). The må, som Sodoms barn, tå lägga sig til sömn, / Och wakna innan kort vti en annan dröm. Kolmodin QvSp. 1: 29 (c. 1710, 1732). Vid den tid man gick till sömns. Emanuelsson Polyb. 1: 374 (1833). Friden, som till sömn dig kysst. Sätherberg Blom. 1: Musikbil. 2 (1841). Jag grät mig till sömns. Asplund LivSmultr. 46 (1945). Svettvåt och flämtande hade han vaknat och kom icke till sömns mer den natten. Lindström Österhus 24 (1952).
e) oeg., om sömnliknande tillstånd hos högre djur, dvala; särsk. ss. senare led i ssgn VINTER-SÖMN.
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. om overksamt tillstånd som liknas vid sömn. Lären er vården af träden .. och att vilda frukter förmildra! Lemnen i gagnlös sömn ej jorden! Adlerbeth Buc. 72 (1807). Under vintern sofver naturen sin långa sömn. Wikner Vitt. 226 (1883). Ur den flertusenåriga sömnen ha .. faraonerna i vår tid .. omildt blifvit ryckta. Hahr ArkitH 5 (1902). Det gamla järnbruket sov sin sista sömn. Hammenhög FallSehl. 69 (1939). — jfr SJÄLA-SÖMN. — särsk.
a) i fråga om döden. Dödens sömn. Är thenne lekamelige dödhen .. en ingong til ewinnerliga saligheet, och kallas j scrifftenne en sömpn. OPetri Hb. F 2 a (1529). En Sömpn migh Döden blifwer. Arvidi 197 (1651). Och när en dag jag somnar denna sömnen / Så djup, så lång, så ljuf för en olycklig, / Skall ingen tvungen tår min aska gäcka. Kellgren (SVS) 2: 317 (1790). Der vreden rasat nyss nu rådde friden / Man stred ej mer, man sof der djupt och tungt, / Man sof den sömn, som mer ej störs i tiden. Runeberg (SVS) V. 3: 37 (1860). — jfr DÖDS-SÖMN. — särsk. i uttr. den sista l. eviga sömnen, i sht förr äv. den långa sömnen. Ach! at ock ingen Dröm är vthi then ewige Sömnen! Stiernhielm Herc. 81 (1648, 1668). Emädan .. (svenskarna) så lijckeligen antreffade .. (danskarna) om natten där de lågo och suffuo, lemnade de dem alla i dän långa sömnen. Ekeblad Bref 2: 44 (1658; rättat efter hskr.). Sin ungdomsbrud Vendela tilläts .. (O. Rudbeck) behålla vid sin sida, ända till den sista sömnens ankomst. Atterbom Minnest. 1: 238 (1847). Under kullen sova Edvard Mauritz Swartz och hans maka Clementine den sista sömnen. BBergman i 3SAH XLVII. 1: 44 (1936).
b) (numera mindre br.) om tillståndet l. egenskapen l. förhållandet att vara sorglös l. likgiltig i förhållandet till Gud; särsk. i uttr. syndens sömn; jfr SÄKERHET 1 slutet. Hoos osz Menniskior föllier Sömpn och Säkerheet på wåre begångne Synder. Rudbeckius KonReg. 190 (1615). O Syndig Man, som säker äst og trygger, / i Syndsens Sömpn og Dödsens Dwala ligger. Lucidor (SVS) 499 (c. 1674). At Gud så olikt hugger til (genom döden), / Sker derför, at Han från osz wil / De säkra sömnar böja. Dalin Vitt. I. 3: 21 (1734). Den Helige Ande .. wäcker .. menniskan ur syndens sömn. Norbeck Theol. 126 (1845). Rudin 1Evigh. 1: 14 (1870, 1878). — jfr SAMVETS-, SYNDA-, SÄKERHETS-SÖMN.
c) i fråga om sådant tillstånd hos växter som erinrar om sömn; utom ss. förled i ssgr numera föga br. Somlige örter hafva under sin sömn om nätterna annan ställning än om dagen. VetAH 1773, s. 76. Somnus, sömn, (dvs.) blommornas hopdragning vissa tider på dygnet eller vid fuktig väderlek. Hartman Bot. 141 (1843). Linné (redogjorde) för vissa egendomliga företeelser hos vexterna, som kanske närmast framkallas under ljusets inflytande. Han sammanförde dem under benämningen vexternes sömn, ehuru han sjelf anmärker, att benämningen är mindre passande. Agardh LinnéArt. 114 (1885). Gertz o. Palmgren LbBiolBot. 25 (1943). — jfr PLANT-, VINTER-SÖMN.
Ssgr (i allm. till 1): A: SÖMN-APNÉ ~apne2, r. [senare leden är apné, efter nylat. apnoea, av gr. ἄπνοια, andningsstillestånd, bildat av (se o-) o. πνοιἠ, andning, till πνεῖν, andas, rotbesläktat med fnysa] med. upphörande av andning, andningsstillestånd, under sömn. Sömnapné kallas ett sjukdomstillstånd som innebär andningsuppehåll under sömnen: man snarkar hårt, får ej luft, vaknar upp för att dra några andetag och somnar om utan att vara medveten om uppvaknandet. DN 6 ⁄ 2 1985, s. 7.
-BEFORDRANDE, p. adj. som befordrar (se befordra 4 a β) sömn. (Det är farligt att bruka) Sömnbefordrande medel wid inflammation i bröstet och lungorne. Fischerström 3: 42 (1781).
-BEHOV. behov av sömn. Narkissos var förtrollad af sin egen spegelbild. Hungern, sömnbehofvet förmådde icke lösslita honom från dess åsyn. Rydberg Ath. 105 (1859). Det större sömnbehofvet kvarstår under hela uppväxttiden. LärovKomBet. 188485, III. 1: 402.
-BESVÄR. besvär l. svårighet att få tillräckligt med (god) sömn. DN(B) 4 ⁄ 12 1958, s. 3. Stockholmaren hade sömnbesvär och tog tabletter härför. SvD(A) 14 ⁄ 10 1967, s. 28.
-BETUNGAD, p. adj. (numera föga br.) jfr betunga, v. 2 o. -betyngd. Stiernstolpe ESkr. 137 (c. 1820).
-BETYNGD, p. adj. (numera föga br.) betyngd (se betynga 2) av (för mycket) sömn; jfr -betungad. Sömnbetyngda wingar. Hagberg Shaksp. 4: 338 (1848).
-BLIND. (numera bl. mera tillf.) blind (se d. o. 1 b β) efter att just ha vaknat ur sömn; jfr -drucken, -svullen. (En yngling) kryper grymtande och sömnblind fram ur halmen. Cederschiöld Väntan 81 (1915).
-BRINGANDE, p. adj. som bringar sömn, sömngivande. Cavallin (1876).
-BRIST. brist på sömn. Det som jagade mig till badorten var reumatisk värk .. jämte sömnbrist. EBäckström (1883) i SnoilskyVänn. 2: 211.
-CENTRUM. (enl. ä. läkarvetenskaplig uppfattning) om område i centrala nervsystemet som tänktes utgöra centrum för reglering av sömn. I fackmännens krets .. (lutar man) åt den uppfattningen, att det hos människan och de högre djuren finnes ett särskilt sömncentrum eller sömnorgan, ehuru det naturligtvis stöter på stora svårigheter att med bestämdhet ange detta organs lokalisation. Lidforss Kås. 3: 124 (1913). Sömncentrum påvisades av Mauthner 1900 med ledning av hjärnförändringar vid sömnsjuka. PsykPedUppslB 1791 (1945). Vet vi över huvud taget någonting alls om ett sömncentrum? SvLäkT 1955, s. 1419.
-DJUP. jfr djup, sbst. 13 b. SvRödK 1933, s. 94. Forskarna vill .. inte längre tala om olika sömndjup. SvD(A) 28 ⁄ 5 1967, s. 17.
-DRICK. (†) sömndryck. Schultze Ordb. 4717 (c. 1755). Insöfd af en sömndrick .. tror Gylfes dotter sig vara Gudinnan Frigga. Gustaf III 2: 314 (1783). JournLTh. 1811, s. 570.
-DROPPAR, pl. (numera föga br.) droppar (se droppe 2) som intages för att ge sömn. Tholander Ordl. (1872). Det står en liten flaska med sömndroppar bredvid mig. Ack om de voro tio gånger starkare, så fick jag sova. Strindberg TjqvS 4: 15 (1875).
-DRUCKEN, p. adj. [jfr d. søvndrukken, t. schlaftrunken] drucken (se d. o. 1 b) l. omtöcknad efter att nyligen ha vaknat ur sömn; äv. i överförd anv., om ngt som är uttryck för sådan egenskap l. sådant tillstånd; jfr -blind, -full, -yr. Med halfsluten blick, i sömndrucken frid / du förgäter din moder i älskarens famn. VRydberg (1863) hos Warburg Rydbg 1: 463. Nils .. såg blott med sömndruckna ögon på modern och förstod intet. Geijerstam TufvMod. 285 (1902). Ännu tämligen sömndruckna, stela i kroppen och håglösa satt mina ulaner och dinglade i sadlarna. Hultenberg Zweig HjärtOro 46 (1939).
Avledn.: sömndruckenhet, r. l. f. WoL 1330 (1889). Då Grusinskaja försökte vakna, var huvudet inlindat i sömndruckenhet som i tjocka schalar. Marcus-Fall Baum MännHot. 148 (1930). Sömndruckenhet är det tillstånd som stundom uppkommer då en person plötsligt väcks ur djup sömn, utan att dock fullständigt vakna. PsykPedUppslB 362 (1943).
-DRYCK. (sömn- 1734 osv. sömne- 15901686) [jfr t. schlaftrank] (numera i sht i vitter stil) dryck avsedd att ge sömn; jfr -drick. PPGothus Und. Q 6 a (1590). När gasen är släckt och sängen bäddad får gubben en spillkum romtoddy till sömndryck. Strindberg Giftas 1: 136 (1884). Sagornas vanligaste medel att framkalla sömn är .. sömndryck och sömntorn eller sömnnål. Sydow Folksag. 100 (1941).
-DRÖPPEL. (†) om dröppel som (förr antogs ha) uppkommit under sömn o. utan sexuellt umgänge. Tholander Ordl. (1872).
-DVALA. (numera mindre br.) tillstånd mellan sömn o. vaka; dvala förorsakad av sömn. Stygga drömmar, som slungas in i sömndwalan af djupa krafter, som werka efter lagar, hwilka menniskan icke har i sitt wåld. LfF 1875, s. 321. Kistena .. skakade .. sömndvalan ur kroppen, det var tid att rusta till julottan. Nilsson HistFärs 72 (1940).
-FORSKNING. (vetenskaplig) forskning rörande sömn. SvD(A) 25 ⁄ 11 1964, s. 25.
-FULL. (sömn- 1818 osv. sömne- 1641) [fsv. sömpnsfulder] (numera bl. tillf.) sömndrucken. Sedhan waknadhe han vp, och tumlade Sompnefull och Drucken vth genom Huuset. Lindner Tijdhfördr. 25 (1641). Ynglingen gned sina sömnfulla ögon. Stiernstolpe DQ 2: 395 (1818).
-GIVANDE, p. adj. som ger l. framkallar sömn, sövande; jfr -bringande, -görande. Lind 1: 1343 (1749). Balletterna .. äro .. sig altid lika, det vil säga obetydlige och sömngifvande. Kellgren (SVS) 4: 215 (1781). (Flugblomster) äger en stillande, sömngifwande kraft. Linderholm 2: 53 (1803). Gubben Eklunds sömngivande söndagspredikningar. Krusenstjerna Pahlen 3: 29 (1931). Nio procent av alla förvärvsarbetande i Sverige .. äter lugnande eller sömngivande medel. Arbetarskydd 1989, nr 6, s. 9.
-GUD. relig. gud som råder över sömnen. Morpheus blef hos Hedningarne hållen för sömn Guden. Ehrenadler Tel. 127 (1723).
-GÅENDE, n. sömngång. Wretlind Läk. 9—10: 236 (1902).
-GÅNG. om förhållandet l. tillståndet att gå i sömnen; äv. bildl.; jfr -gående, -vandring o. somnambulism. (Lat.) Coma Ambulatorium. Somnambulismus .. (sv.) Sömngång. Haartman SciagrMorb. 310 (1781). (Peer Gynts) lif blir tomt och förtorkadt, endast ett skenlif, en sömngång, en intig dröm. Larsson Stud. 19 (1891, 1899). I Tyskland anses hästskon speciellt skydda för sömngång. Tallqvist MånMyt 74 (1947).
-GÅNGARAKTIG. [avledn. av -gångare] som liknar l. erinrar om (en) sömngångare(s). Med sömngångaraktig säkerhet. Vetterlund StDikt. 71 (1894, 1901). Sömngångaraktigt oberörd hon sade: / ”Du är ej den jag söker(”). Österling Fackl. 33 (1913). Man har med sömngångaraktig säkerhet lyckats hitta den mest idiotiska plats att bygga hus på. SvD 22 ⁄ 1 1991, s. 11.
Avledn.: sömngångaraktighet, r. om förhållandet att vara sömngångaraktig; äv. konkretare, om det sömngångaraktiga (hos ngn l. ngt). (Människornas kollektiva dumhet) rår egentligen ingen för; vi ge alla vårt bidrag därtill. Den är själva den nedärvda naturbundenheten och sömngångaraktigheten. Larsson Världskris. 17 (1920).
-GÅNGARE. person som går i sömnen; jfr -vandrare o. somnambul I. Nyström (1794). Sten började gå som en sömngångare, nedsjunken, begravd i vad han såg. Asplund Stud. 13 (1912). Ann-Charlotte gick med en sömngångares säkerhet genaste vägen till platsen. Siwertz JoDr. 302 (1928). Sömngångare som går ut och balanserar på balkongräcken är mest anekdoter. SDS 28 ⁄ 6 1987, s. 26.
Ssgr: sömngångar-, äv. sömngångare-blick. jfr blick, sbst.1 3. Öberg Makt. 2: 133 (1906). På en affisch bjöd Donna Summer ut sina retuscherade pattar med tom, glänsande sömngångarblick. Andersson Snöljus 191 (1979).
-lik. lik (en) sömngångare(s). Sömngångar-like, lyda vi vår drift. Atterbom 2: 125 (1827). En ensam vandrare gick vägen fram / sömngångarlikt i sina tankar fången. Zilliacus Solur. 59 (1926).
-tillstånd. tillstånd som utmärker sömngångare. 3NF 5: 572 (1926).
-GÅNGERI. [avledn. av -gång] om handlingen l. verksamheten att gå i sömnen, särsk. om ofta upprepad sömngång; äv. bildl. (Sömnen frambringar) till och med sömngångeri. SC 1: 708 (1820). Vaknar han ur sitt sömngångeri, då växer hans hat mot kvinnan. Strindberg BlåBok 266 (1907). Sömngångeri kan vara svårt att göra något åt. SDS 28 ⁄ 6 1987, s. 26.
-GÅNGERSKA. [till -gång l. -gångare] kvinnlig sömngångare. Sömngångerskan. Hjortsberg Scribe o. Delavigne (1837; titel). Som en sömngångerska, med vidöppen och likväl frånvarande blick gick hon öfver gården till sitt rum. Heidenstam End. 278 (1889).
-GÖRANDE, p. adj. (numera mindre br.) sömngivande. (Lat.) Soporatus .. (sv.) Förmängd medh dödeligh och sömpngörande krafft. Linc. Aaaa 4 b (1640). Schultze Ordb. 1574 (c. 1755).
-HUS. (sömn- 1558 osv. sömne- 15921726) [fsv. symnhus; jfr fd. o. dan. søvnhus, fvn. svefnhús] (numera bl., mindre br., i skildring av ä. förh.) (byggnad med) sovrum, sovkammare; särsk. om (byggnad med) sovrum l. sovsal i kloster; jfr -härbärge, -kammare. The Christnas Lägrestädher .. haffua fått thet nampnet Cœmiterium, thet är, sömpn hws. Falck Und. 201 b (1558). Bönderne (skall) opbyggie nödtorftelige hwsz .. Nembligen Stugur, Ladu .. Sompnehwsz, Stall och Fäähwsz. SUFinlH 2: 330 (1607). Huadh sömpnhuset wedkommer, som ähr dhet siunde huset, blef inthz slut giordt. VDAkt. 1669, nr 118. Sompnhuus wille Församblingen den lille Framkammaren eller Booke-Camaren wed stugun, schulle rächnas Före. Därs. 1681, nr 30. Priorissan ringde i sömnhusets klocka. Lundegård DrMarg. 2: 170 (1906). Västgötalagens yngre kodex och Smålandslagen förutsätta endast fyra hus .. medan de övriga landskapslagarna öka ut detta minimum med andra .. såsom biskopshärbärge, sömnhus, visthus och hästhus. Cederlöf FinlPrästEkon. 31 (1934).
-HÄRBÄRGE~020. (sömn- 1696 osv. sömne- 1720) [fsv. symnhärbärghe] (numera bl., mindre br., i skildring av ä. förh.) byggnad med sovrum. VDAkt. 1696, nr 82. Det bekostade Sömnhärbärget, som är beläget wäster på gården, och består af .. (två) Kamrar, Portskiul och en Sal. Därs. 1721, Syneprot. F III 7. Vid de allmänna stråkvägarna skulle taverner — en senare tids gästgivargårdar — upprättas; till dessa hörde stuga, sömnhärbärge och stallrum. TurÅ 1930, s. 197.
-KAMMARE. (sömn- 16001880. sömne- 1621) [fsv. sompnkammar] (†) sängkammare, (mindre) sovrum; äv. mer l. mindre bildl., om grav, vilorum. Chytræi Person, som nu hwijlas vthi sin Sömpnkammar. PJGothus Bacmeister A 3 b (1600). Wij haffue warit hans S. Lijk fölghachtigh til thes Sömpne-Cammar och Hwilorum. Leuchowius OPedersson A 4 a (1621). Hildebrand Medelt. 1: 158 (1880; i skildring av ä. förh.).
-KORN. (†) korn avsett att ge sömn; äv. bildl.; anträffat bl. i pl. Först sent framsläppte .. (sommarminnena) Morpheus att inströ några sömnkorn öfver mina uppjagade sinnen. Törneros (SVS) 1: 270 (1825). För min glömska af de små hvita sömnkornen i går afton beder jag mycket om ursäkt och sänder härmed några af dessa till ett par försök. Bremer Brev 3: 571 (1853).
-KRYDDA. (sömn- 1750. sömne- 1732) (†) medicin l. drog avsedd att ge sömn, sömnmedel; äv. bildl.; anträffat bl. i pl.; jfr krydda, sbst. 5. Han söfdes in så godt, / Som had’ han wallmogfrö och sömnekrydder fått. Kolmodin QvSp. 1: 303 (1732). Orrelius Diurr. 82: 4 (1750; bildl.).
-KUR. (förr) kur (se kur, sbst.3 1) bestående av (mer l. mindre lång) sömn. Hammenhög Torken 83 (1951).
-KÄNSLA. känsla av sömn. Öberg Makt. 1: 80 (1906). Släden (med rallaren) gled framåt .. genom allt det vita .. Till sist tyckte han att det blev en varm, ullig filt han hade på sig, och den tanken gav honom sömnkänslan åter. Didring Malm 1: 49 (1914).
-KÄR. (numera bl. tillf.) som är förtjust i sömn l. i att sova. Stat up, du din late sömn-käre Lymmel. Kling Spect. S 1 a (1735).
-LABORATORIUM. laboratorium för sömnforskning. Doc. David Ingvar i Lund insamlar nu sömnmaterial från normala människor, som får sova på sömnlaboratoriet några nätter. Sömn och dröm undersöks genom nattliga registreringar av hjärnverksamheten. SvD 13 ⁄ 7 1970, s. 10.
-LATVÄRG. (†) om grötliknande, sömngivande läkemedel. ApotT 1698, s. 22. PH 6: 4745 (1757).
-LIK. sömnliknande. På kuskbocken satt en fet, rödkindad pojke, försänkt i ett tillstånd af sömnlik dvala. Backman Dickens Pickw. 1: 61 (1871).
-LIKNANDE, p. adj. som liknar sömn. Han höll just på att försjunka i en sömnliknande dvala. Öberg Storstr. 13 (1910).
-LUST l. (numera bl. mera tillf.) -LUSTA. lust till l. starkt behov av sömn. En blytung sömnlust ligger öfwer mig. Hagberg Shaksp. 9: 234 (1850). Sjukan yttrade sig medelst svettning och sömnlusta. Strindberg HMin. 2: 255 (1905).
-LYSTEN. (numera föga br.) lysten efter att sova, som känner sömnlust. Hallarna, den sista stationen i gryningen för så många trötta och ändå icke sömnlystna sällskap. Österling Männ. 63 (1910).
(1, 2 (c)) -LÄGE. jfr -ställning. Lindman NordFl. 3: 163 (1903).
-LÖS. (sömn- c. 1635 osv. sömne- c. 17001821) som under längre del av dygnet (till följd av sjukdom l. oro l. bekymmer l. buller o. d.) inte kan få någon sömn. Schroderus Dict. 175 (c. 1635). Om någon är Sömpnlös .. Lägg grönt Bolmegräs vnder Örnegåttet; Smör Footsålorna med thet feta aff Rottor. IErici Colerus 1: 378 (c. 1645). Sömnlös har han med tårar / Många frostiga nätter täljt. Adlerbeth HorOd. 103 (1817). Vred hon sig sömnlös på sitt läger i längtan efter en man? Söderberg MBirck 155 (1901). Varje natt en hel vecka hade Hulda legat sömnlös och grubblat och snyftat i smyg, men gubben han bara snarkade utan en aning om vad han ställt till (med sina ord). Martinson KärlekKr. 36 (1947). särsk. i överförd anv., om ngt som utmärks av förhållandet att ngn är sömnlös, särsk. i uttr. sömnlös natt o. d. De sömnlöse Nätterne, som intet äro mindre grymme än de bedröfwelige Drömmar. Ehrenadler Tel. 741 (1723). I nattens tystnad, när de mörka föreställningarna sväfva omkring mitt sömnlösa läger (osv.). Tegnér (WB) 10: 42 (c. 1830). Ett litet skrikigt svagt barn, som ställde till så att både far och mor fick många sömnlösa nätter med ängslan och oro, när sjukdom gjorde sin påhälsning. Järnvägsminn. 161 (1952).
Avledn.: sömnlöshet, r. l. f. tillståndet l. förhållandet att vara sömnlös; jfr sömn-lösa. Verelius 248 (1681). Att taga in opium och att repetera multiplikationstabellen fram- och baklänges äro, som hvar man vet, beprövade medel mot sömnlöshet. Ydun 1870, s. 56. Sömnlöshet är en vanlig åkomma nu för tiden. DN(A) 27 ⁄ 9 1964, s. 28.
-LÖSA. (sömn- 15611852. sömne- 17261727) [fsv. symnlösa] (†) avsaknad av sömn, sömnlöshet. Then menniskia som icke weet magahooff, haffuer altijd qwaal aff sömpnlöso, maghawerk och bwkreff. LPetri Sir. 31: 20 (1561). Han bekenner sigh wara suagh i hufwudet af sompnlösa. 3SthmTb. 13: 175 (1623). I synnerhet besvärades Han af sömnlösa och en vattenaktig andetäppa. Mennander ÅmVetA 1765, s. 30. (Sv.) Sömnlösa .. (t.) Schlaflosigkeit .. krankhaftes Wachen. ÖoL (1852).
-MEDEL. medel (se medel, sbst. 13 b α) avsett att ge sömn l. avhjälpa sömnlöshet; jfr -drick, -droppar, -dryck, -korn, -krydda, -latvärg, -piller, -pulver, -salva, -tablett. Björkman (1889). Timmarna gå .. Inga sömnmedel räcker. Hellström Malmros 218 (1931). Ett lätt sömnmedel till natten och frisk luft i sovrummet. Det är viktigt. Aronson Medalj. 138 (1935). Särskilt farligt kan det vara att ta alkohol tillsammans med t ex lugnande medel och sömnmedel. PatFass 199091, s. 29.
Ssg: sömnmedels-förgiftning. SvD(A) 11 ⁄ 1 1927, s. 3.
-NYPON. (†) = -torn 1. VetAH 1752, s. 68.
-NÅL. (†) om nål vars stick framkallar sömn; jfr -torn 3. Tsarevnan .. stack .. en sömnnål i Finists nattdräkt. Agrell SlavMyt. 119 (1929). Sydow Folksag. 100 (1941; om ä. förh.).
-PERIOD. AnderssonBrevväxl. 2: 352 (1852).
-PILLER. jfr -medel, -tablett. Bremer Brev 3: 344 (1854).
-PREDIKANT. (numera föga br.) predikant som predikar i extatiskt sömnliknande l. somnambult tillstånd; äv. om predikant som predikar på ett för åhörarna sömngivande sätt; jfr prediko-sjuka. Voipio Folkpred. 15 (1928). LD 4 ⁄ 10 1958, s. 5.
-PROBLEM. problem l. svårighet att falla i rofylld sömn; jfr -svårighet. NordMed. 1941, s. 1395.
-PULVER. (förr) pulver (se d. o. 2 (a)) avsett att ge sömn l. avhjälpa sömnlöshet; äv. bildl.; jfr -medel. Mitt sömnpulfver Carl Forsell (var) här från 5 till 10. Forsell Sällsk. 131 (1845). Hon tog två sömnpulfver och bad en bön för sin bror innan hon somnade. Martinson KärlekKr. 77 (1947).
-ROT. (sömn- 16381749. sömne- 16501734 (: Sœmne-Rotsblomma)) (†) om (rot av) växten Mandragora officinarum Lin., alruna; jfr -ört. Franckenius Spec. D 1 b (1638). (Lat.) Mandragoræ .. (sv.) Alarune, Sömburot .. (t.) Alraunwurtzel. ApotT 1698, s. 64. Lind 1: 116 (1749).
Ssg: sömnrots-blomma. = sömn-rot. PUgla PræfNæsg. 40 (1734).
-RUBBNING. (i sht i fackspr.) rubbning (se d. o. 2 c) av förmågan att falla i l. fullfölja god o. regelbunden sömn. Kinberg LagSinnessj. 94 (1926). En undersökning av sömnrubbningar hos späda och små barn. DN(A) 1 ⁄ 2 1965, s. 16.
(1, 2 (c)) -RÖRELSE. särsk. (bot.) till 2 c: rörelse hos växt beroende på lägre temperatur l. minskat ljus, särsk. i samband med nattens inträdande, intagande av sömnställning. Lundström Warming 52 (1882). Mestadels är det blommorna och bladen som utföra .. sömnrörelser. Lundegårdh VäxtKrigsstig. 119 (1917).
-SALVA. (sömn- 1578 osv. sömne- 16971727) (förr) salva avsedd att ge (god) sömn; jfr -medel. At then siwke må få sömpn, Tå skal man bruke sömpn salwer. BOlavi 8 b (1578). Sömbne-Salva till att smöria Tinningarna der med. Roberg Beynon 124 (1697).
-SJUK. [jfr t. schlafsüchtig o. -sjuka] som lider av sömnsjuka (se -sjuka a, b); i sht förr äv. i allmännare anv.: sömnig; trög, slö; äv. substantiverat. Schroderus Dict. 173 (c. 1635). Pläga .. Hästeskiötare beställa sigh Sporekringlor af Jernkedior .. ther medh the lätteligen the istadige och somnsiuke Hästar förmå komma vtur Rummet til sprungs för sigh. Hildebrand MagNat. 125 (1650). Uppräknandet af namn och siffror gör mig alltid sömnsjuk. Elkan Hall 190 (1899). Sömnsjuka (personer), som vistas i andra trakter, äro .. icke smittförande. 2NF 30: 109 (1919).
-SJUKA. (sömn- 1538 osv. sömns- c. 1580) [jfr t. schlafsucht] (utom i a o. b numera föga br.) om sjukligt tillstånd kännetecknat av onormalt stort sömnbehov; äv. i allmännare anv.: stark sömnighet l. sömnigt beteende; jfr -sjuk, -sot. VarRerV 16 (1538). En wisz Herres Son, 16 år gammal faller in uti en Sömn-siuka, med stark feber .. (tre dagar senare) syntes .. tekn til Kåppor .. Den siuka begynte då straxt at komma sig litet före, se upp med ögonen och tala. VetAH 1740, s. 377. Vår Bisp har i dessa dar varit opasslig: en anstöt af den sömnsjuka som för några år sedan besvärade honom, har åter infunnit sig. Porthan BrCalonius 582 (1799). Registratorns sömnsjuka tilltog med åren, så att det kunde inträffa, att han stelnade till .. till och med mitt under ett samtal, ifall det var av föga eldande natur. Hallström Händ. 79 (1927). särsk.
a) (fullt br.) med. om hjärnhinneinflammation (särsk. i tropikerna) framkallad av blodparasiter som överförs av tsetseflugan. Det har länge varit kändt, att negrerna på Västafrikas kust ledo af en slags långsam men dödsbringande sjukdom, som till följd af det dvalliknande tillstånd, i hvilket patienten slutligen faller, kalllats sömnsjukan. FoFl. 1906, s. 263. Vissa sjukdomar i tropikerna kunna öfverföras endast genom stick af bestämda insekter. Hit hör sömnsjukan .. som öfverföres af en fluga. 2NF 34: 431 (1922).
b) (om ä. förh.) om sannol. av virus orsakad hjärninflammation som grasserade i Europa mellan 1915 o. 1930; särsk. i uttr. epidemisk l. europeisk sömnsjuka. Hygiea 1921, s. 213. En infektionssjukdom, vilken på senare år nått en betydande spridning och vid vilken sjukdomshärden är belägen i hjärnan .. är den epidemiska sömnsjukan. Wigert PsykSj. 2: 146 (1925). Aldrig har väl sömnsjukans utbredning nått en sådan omfattning och intensitet som under åren efter världskriget. Den spred sig över hela världen. Bergmark Nervsj. 106 (1931). Europeisk sömnsjuka .. (dvs.) encephalitis lethargica .. Känd mellan 1915 och 1930 och sedan borta av okänd anledning. Lindskog 534 (1997).
Ssg: sömnsjuke-fluga. (numera bl. tillf.) till -sjuka a, om olika arter av tsetseflugor av släktet Glossina Wiedemann, som överför sömnsjuka. Några sömnsjukeflugor börja svärma kring oss när vi närma oss ån. Rosen Kap 117 (1912).
-SOT. (†) sjukdom karakteriserad av onormalt stort sömnbehov; särsk. om sådan sjukdom hos häst; jfr sot, sbst.2 1, o. -sjuka. Phrygius MRosengren A 3 a (1608). Sömpnsotten .. i thenna blifwer Hästenom förtagen all naturlig Rörelse, uthan sofwer föruthan ända, och hwarken äter eller dricker. IErici Colerus 2: 237 (c. 1645). Fördömda sömnsot, som hittils fjättrat mina krafter, inskränkt, och omspärrat mina utsigter. Rutström Schiller Röfvarb. 20 (1799).
(1, 2 (c)) -STÄLLNING. vid sömn intagen ställning; särsk. (bot.) till 2 c, om nattställning; jfr -läge, -rörelse. Jag släckte ljuset, lade kudden till rätta, tilltryckte ögonen, och tog den vanliga sömnställningen. CFDahlgren 5: 247 (1832). Sömnställningen framkallas (hos åtskilliga växter) .. genom en förökning av spänningen mellan de antagonistiska väfnaderna. Lundström Warming 167 (1882). (Sländorna) förvarades under natten i en låda, där de intogo sömnställning och hängde på lockets undersida med bakkroppen snett nedåtriktad. FoFl. 1927, s. 247. På natten intaga småbladen en karakteristisk sömnställning, de äro nämligen då alla uppåtriktade. VäxtLiv 3: 49 (1936).
-STÖRNING. (i sht i fackspr.) tillståndet l. förhållandet att ha störd l. orolig sömn. NordMed. 1940, s. 1474. Nedsatt arbetsförmåga på grund av sömnstörningar. SvD(A) 9 ⁄ 4 1961, s. 15.
-SUR. (numera mindre br.) sur efter att just ha vaknat ur sömn; äv. i överförd anv.; jfr -blind. ”Det har ju varit ett förfärande oväsen här utomkring?” anmärkte Jim något tvärt ur sin sömnsura tystnad. Högberg Jim 180 (1909). Gråt inte, kära, lilla, älskade barn! Jag var sömnsur .. jag mente ingenting ondt med det jag sa. Nordström Landsortsb. 73 (1911).
-SVULLEN, p. adj. svullen efter att just ha vaknat ur sömn; äv. om kroppsdel o. d., särsk. ögon; jfr -blind. Ändtligen fick han fram hennes sömnsvullna ansikte ur kuddarna. Öberg Makt. 2: 20 (1906). Karla kom upp, yrvaken och arg, sömnsvullen i ögonen. Martinson Nässl. 213 (1935). Hans ögon var sömnsvullna. Sundman Skytt. 190 (1960).
-SVÅRIGHET~002, äv. ~200. sömnproblem; i sht i pl. Efterhängsna sömnsvårigheter och plötsliga svettningar mitt i natten. Evander Månd. 30 (1974).
-TABLETT. jfr -medel, -piller. Martinson BakSvenskv. 161 (1944). Klådan kan .. vara följden av .. överdrivet bruk av mediciner, särskilt sömntabletter och nervmediciner. VLäkarb. 310 (1982).
-TALARE. (numera bl. tillf.) person som talar i sömnen; förr äv. om person som talar i hypnotiserat tillstånd l. i trance; jfr somnambul I. (Ni har sagt) at magnetiska influencen hos Edre Sömntalare åstadkommer uppehåll uti själens verksamhet. Kellgren (SVS) 5: 163 (1788). (Hur kan man tro att Gud) sittat i skymundan alt sedan på 1200 talet .. tills nu då Sömtalarne förkunna honom efter (magnetisören) Mesmers recept. CAEhrensvärd Brev 1: 204 (1790). (Sv.) sömntalare .. (eng.) sleep-talker. Björkman (1889).
-TID. åt sömn avsedd tid (av natten). Den i många fall otillräckliga sömntiden sammanhänger säkerligen med en utbredd ovana vid för sent sänggående. SvLäkT 1935, s. 1294.
-TILLSTÅND~02 l. ~20. sömn; äv. om sömnliknande tillstånd. Johanna föll .. i en långvarig slummer; och den utsatta tiden, som sömn-tillståndet fick räcka, var redan öfverskriden. Sparre Findl. 1: 112 (1835). Svensson FrödingDiktn. 46 (1916; om sömn).
-TORN. [jfr d. søvntorn, fvn. svefnþorn]
1) gallbildning på rosen- l. nyponbuske, förr använd ss. medel mot sömnlöshet, bedeguar; jfr -nypon, -törne 1 o. rosen-kung, rosen-svamp. Wollimhaus Ind. (1652). Somliga lägga under Hufwudet eller Örne-gåttet de så kallade Sömn-tornen. Haartman Sjukd. 251 (1759). På de kala nyponbuskarna finner man ofta egendomliga gallbildningar. På kvistarna sitter liksom tussar av mossa eller rödaktigt hår, som brukar kallas sömntorn. Skogsäg. 1960, s. 348.
2) (†) [eg. utvidgad anv. av 1] sömntornstekel; äv. om denna insekts larv(er). Weste (1807). ÖoL (1852).
3) (i vitter stil, numera föga br.) om törntagg l. nål o. d. vars stick framkallar sömn; särsk. dels bildl., dels (mytol.) i fråga om fornnordiska förh.; särsk. i uttr. av typen sticka ngn med en sömntorn; jfr -nål, -törne 2. En sömntorn verlden stungit har. Atterbom SDikt. 1: 167 (1808, 1837). Han .. wann .. Rolfs förlåtelse, stack honom derefter, under det han sof, med en sömntorn. SvLitTidn. 1819, sp. 135. Be honom (dvs. den falske andeskådaren) väcka den nation som hans sömntorn fått att somna in så djupt. Strindberg TalNat. 102 (1910).
Ssg (till -torn 1): sömntorn-stekel. entomol. insekten Diplolepis rosae Lin., rosengallstekel, vars larver förorsakar sömntorn (i bet. 1). Dahlbom Insekt. 264 (1837).
-TUNG. tung l. dåsig av (brist på l. längtan efter) sömn, sömnig; äv. mer l. mindre bildl. Adelaide (omfamnade) sina små systrar, som ömt och sömntungt hängde sig vid hennes hals. Bremer Pres. 13 (1834). Mörk hvilar ängen, mörk sofver skogen, / mörk spänner natthimlen sömntung sitt hvalf. Ekelöf Öd. 18 (1911). Ännu litet sömntung, undrade han varför han hade vaknat så sent. Lagerlöf AnnaSv. 277 (1928). särsk. i överförd anv.; särsk. dels om ngt som gör en sömntung, dels om ngt som är uttryck för l. tecken på att man är sömntung, särsk. om ögon; jfr -tyngd, p. adj. Kring Ninfa sömntungt döfvande luften är. Wirsén Fur. 263 (1896). Detta varma, matt gula, sömntunga vin. Hirn Hearn Exot. 1: 123 (1901). Sömntungt är ögat och domnad handen. Larsson Vandr. 17 (1909).
-TUT. (numera föga br.) sömntuta (se d. o. 1). Prytz OS D 3 b (1620). Ryck upp dej, din sömntut. Upsala 30 ⁄ 9 1925, s. 7.
-TUTA. [jfr -tut]
1) (vard.) person som sover l. tycker om att sova (djupt o.) länge (på morgonen) l. ofta är sömnig; jfr -tut o. sov-tuta. VDAkt. 1788, nr 546. Inte blir det väl mycket kvar åt de där båda sömntutorna. Hva är det för folk, som inte ids äta frukost klockan åtta? Stadsherrar, kan jag tro? Bergman HNådT 64 (1910). Se så, sömntuta, stig upp! PT 1913, nr 243 A, s. 3. Barnen sover ännu. Den lille är en riktig sömntuta. Martinson OsynlÄlsk. 339 (1943).
2) [anledningen till benämningen torde vara att växten sluter sig l. intar sömnställning på eftermiddagen l. att växten ”sovit” under foderbladen som är sammanvuxna till en spetsig hätta som skjuts upp av de utväxande kronbladen o. därvid faller av] växten Eschscholtzia californica Cham.; i pl. (bot.) äv. om släktet. Holzhausen AnnVäxt. 79 (1933). SvBotT 1997, s. 294 (i pl., om släktet E. Cham.).
-TYNGD, r. (numera bl. mera tillf.) känslan att vara sömntyngd (se -tyngd, p. adj.), sömnighet; äv. mer l. mindre bildl. Bremer GVerld. 6: 108 (1862). En sömntyngd smyger sig på lemmarna. Strindberg Inf. 96 (1897). Rädd att spilla en droppe av sömntyngden, vacklade han .. in till sin bädd och sjönk omkull. Siwertz JoDr. 388 (1928).
-TYNGD, p. adj. (numera mindre br.) tyngd av sömn, sömntung. JGOxenstierna 4: 391 (1815). (Han) kände .. sig skoftals så sömntyngd, att han var rädd att snafva öfver egen lie. Allardt Byber. 3: 157 (1890). Jag sträckte ut mig på halmen med sömntyngda ögon, trött av den långa dagsmarschen. Mörne LyrBer. 250 (1939).
-TÖRNE. (numera föga br.)
1) sömntorn (se -torn 1). Scheutz NatH 188 (1843). LmUppslB 376 (1923).
2) = -torn 3. Atterbom Minn. 93 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Sigrdriva fällde Hjalmgunnar i striden, men Oden stack henne med sömntörne till hämnd därför. Brate Edda 163 (1913). Hon stryker barnet över tinningen med ett svart förtorkat sömntörne. Lundgren Majnyckl. 29 (1931).
-VANA. sovvana; i sht i pl. Lundegårdh VäxtKrigsstig. 121 (1917). Värst var dock pojkens sömnvanor; kvällspigg och morgontrött. SOU 1976, 71: 129.
-VANDRARE. sömngångare; särsk. bildl.; jfr natt-vandrare slutet. GT 1788, nr 11, s. 2. För sömnvandrarn genom lifvets natt / Sjöng sinnligheten en förrädisk vaggsång. Runeberg (SVS) 1: 166 (1830).
-VANDRERSKA. [jfr -vandrare] (numera mera tillf.) jfr -vandrare. O, vänd i tid, sömnvandrerska, tillbaka / Från afgrundsdjupet, på hvars rand du leker! Stagnelius (SVS) 2: 404 (1821).
-VANDRING. sömngång, somnambulism. Möller (1790, 1807).
-YR. (sömn- 18421953. sömns- 1891) (numera mindre br.) sömndrucken, yrvaken. Ej till ett sömnyrt sinne fäster jag (Klytaimnestra) min tro. Palmblad Aisch. 68 (1842). (Fjölner) var sömnyr och stupdrucken. Säve Yngl. 13 (1854). Anna-Lisa, som sömnyr satte sig upp i halmen. Fitinghoff BarnFrostm. 39 (1907). 3NF 7: 518 (1927).
-YRA. (numera föga br.) jfr -yr. Eurén Kotzebue Cora 37 (1794). Frasse lyckades kämpa sig upp ur sömnyrans första skräck. Koch GudVV 2: 212 (1916).
-YRSEL, förr äv. -YRSLA o. -ÖRSEL. (numera mindre br.) yrvakenhet. Wallenberg (SVS) 1: 219 (1764). Somliga irrade upp som i sömnyrsel, med skälvande kroppar (när husbonden kom). Kämpe Träl. 40 (1907). Cannelin (1921).
-ÖGD. (numera mindre br.) som har sömn i ögonen (se sömn 1 d α η’). Kolmodin QvSp. 2: 194 (1750). Hon var morgonsur och ännu sömnögd. Thunberg HemBorg 43 (1934).
-ÖRT. (†) växt med sömngivande verkan; förr särsk. dels om växten Hyoscyamus niger Lin., bolmört, dels om alruna (jfr -rot). Franckenius Spec. C 2 a (1659). (Eng.) Mandrake, (sv.) sömn-ört, alarune, Mandragora. Serenius Kkkk 1 a (1757).
B (†): SÖMNE-BOLMÖRT. växten Hyoscyamus albus Lin., vit bolmört. (Lat.) Hyoscyamus albus rotundifolius .. (sv.) Somne bolmört. ORudbeck HortBot. 56 (1685).
-DRYCK, -FULL, -HUS, -HÄRBÄRGE, -KAMMARE, -KRYDDA, -LÖS, -LÖSA, -ROT, se A.
-RUM. om ställe l. plats att sova på; särsk. bildl. At wij vpståndelsen til ähro och bekennelse, hålle wåra Kyrkegårdar reenligha, såsom Christeligh sömne rum. PErici Musæus 2: 273 b (1582).
-SALVA, se A.
C (†): SÖMNS-SJUKA, -YR, se A.
Avledn. (till 1): SÖMNAKTIG, adj. adv. SÖMNAKTELIGA (†, Linc. Aaaa 4 a (1640), Hamb. (1700)), SÖMNAKTIGT (Serenius P 4 b (1734) osv.). [jfr d. søvnagtig; formen sömnakteliga till l. ombildning av sömnaktig (med anslutning till andra adv. på -akt(e)liga] om person (l. djur): som är böjd l. benägen för l. har alltför lätt att falla i sömn; äv.: trög, slö (se slö, adj.1 2); äv. substantiverat; ss. adv. äv.: på ett om sömn erinrande sätt, sömnigt. BOlavi 18 b (1578). Phlegma .. dömer man hoos the Kalla och Fuchtighe aff Complexion, Gambla, Lata, Fråszare, Drinckare, Sompnachtighe. Palmchron SundhSp. 301 (1642). Så skal och een Moder hafwa sijne vthwärtes Åthäfwor i Acht, at hon icke är sömnachtigh, trögh och fåfäng: Vthan frisk, wakande och behändigh til alt mögeligit Arbete. Schroderus Modersch. C 8 a (1642). At många Barn, som ligga hos sina sömnaktiga Mödrar eller ammor medan de ännu dia, blifwa ömkeligen förqwäfde och om lifwet bragte, är en bekant så wäl som ganska beklagelig sak. PH 6: 3867 (1755). Han är altför sömnaktig i sin tjenst, i sina göromål. Weste FörslSAOB (c. 1817). Mycken sömn gör en trög, lat och sömnaktig. Berlin Lrb. 7 (1852). Han bemödade sig att andas långsamt och sömnaktigt. Thorvall DLycka 230 (1981). särsk. i överförd anv., om ngt som utgår från l. är förbundet med l. på annat sätt har avseende på sömnaktig person; äv. om ngt som gör ngn sömnaktig. (Gudstjänsten) ringes dagen tilförene .. at folket icke uttröttadt, må om morgonen efter, komma til Guds hus, och der en sömnagtig Gudstjenst förrätta. Wallquist EcclSaml. 5—8: 294 (1666). (Greve A. Lejonhufvud) klagade .. öfwer Konungens (dvs. Sigismund) Regemente, kallandes det sömnacktigt och sällsamt. Werwing Hist. 1: 239 (c. 1690). Ett sömnaktigt väder. Weste FörslSAOB (c. 1817). Flere funno .. (Aurivillius föreläsningar) något sömnaktiga. Svanberg RedLefn. 84 (1882).
Avledn.: sömnaktighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara sömnaktig. Phrygius HimLif. 13 (1615). Ungdomen skall afhållas ifrån sjelfswåld och .. (skol)wärket ej förfalla uti sömnagtighet. Nordin Bet. XLIV (1785). Paulus war fiende till all Andelig tröghet, sömnagtighet och kölld; det war lif och anda och eld i hans underwisning och hans handlingssätt. Hagberg Pred. 2: 372 (1822). Jag har under de sista veckorna .. lidit af sömnaktighet, dåsighet och — läslust. Rydberg Brev 2: 232 (1877). Ty drinkare och frossare bliva fattiga, och sömnaktighet giver trasiga kläder. Ordspr. 23: 21 (Bib. 1917).

 

Spalt S 16550 band 33, 2002

Webbansvarig