Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVÅNG svåŋ4, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SVANG svaŋ4, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(svang (sw-) 1686—1889. svång (sw-, -o-) 1620 osv. -er 1664—1769)
Etymologi
[fsv. svanger, tunn, smal, utsvulten, mager, sv. dial. svång(er), svang, smal, fin, nätt, infallen, tom, hungrig; jfr fd. swangh, swongh (d. svang, tom, utan kärna), fvn. svangr, tunn, slank, nor. svang; till SVINGA, v.2 — Jfr SVANG, sbst.1, SVÅNG, sbst.2, SVÅNGREM]
A. utsvulten, hungrig; insjunken o. d.
1) (vard.) hungrig, (ut)svulten; stundom med inbegrepp av medtagenhet, särsk. i mer l. mindre pleonastisk förb. med svulten; om mage: insjunken, äv.: tom (o. sugande). Wår swånge Magha oss tå mätta löste / Medh en torr Spikebogh och Fläske böste. Schroderus JMCr. 147 (1620). Giff migh itt styck iagh är rätt swång. Forsius Fosz 23 (1621). Hästen .. (var) spårhuggen, blodig på högra sidan .. swånger och swulten. UUKonsP 7: 34 (1664). I Dag hon så äter att Buken haar Språng, / I Morgon hon swälter att Buken blijr swång. Törnevall E 4 a (1694). Då .. (arrendatorn) kommer til godzet swånger och resen, blijr han innan några åhr feet, full och rijk. UHiärne 2Anl. 316 (1706). Då det var vid middagstiden, satte han sig strax till bords, och han var då alldeles svong, så han tog ordentligt för sig af rätterna. Bergström Grundtvig Folks. 148 (1879). Svång och svulten stapplade han de sista stegen mot hemmet. Östergren (1951). Magarna var svånga, tomma, de knorrade och ropade på någonting fastare än vatten. SDS 11 ⁄ 2 1988, s. 14.
2) (†) om sädeskorn: som är utan (fullmatad) kärna (o. därigm av dålig kvalitet), mager, tom; äv. om ax, säd o. d. Hvete fick iagh nogodt, men fick feel i axen och blef swangt. VDAkt. 1686, nr 25. Jag (fick) vid aftröskningen några tunnor svångt Bråkorn, men aderton tunnor Landhafre. VetAH 1749, s. 189. I allmänhet är rågen skrynklig och svång. VL 1894, nr 193, s. 4.
3) (numera föga br.) i mer l. mindre överförd l. bildl. anv. av 1 o. 2; särsk.: som är tom. (Syran) uthi Jorden hungrog och swång fräter många ämnen och genom thesz anfrätande åthskillige Bergarter oc Mineralier förorsaker. UHiärne Suurbr. 11 (1680). Landsm. XVIII. 8: 41 (1860; om penningpung). — särsk.
a) (†) om måltid: (alltför) lätt, mager. (Sv.) Swång aftonward, (eng.) Small supper. Serenius (1741). ÖoL (1852).
b) om upplysning o. d.: föga innehållsrik, tom på väsentligheter; äv. om person (med tanke på känslotillstånd): tom. (Det) gifves .. ett slags nykter och svång upplysning, som hatar fantasien, emedan den är rik, och hon sjelf fattig. Livijn 2: 115 (1831, 1852). Om .. (han) någon gång känner sig svång och öfvergifven .. så (osv.). Idun 1901, s. 440.
B. slank; smal; trång.
4) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om person, äv. djur: smärt, smal om livet, slank; ofta med bibet.: smidig; äv. i uttr. svång om l. kring livet. Lind (1738). (Sv.) Swång (gracilis) (eng.) Slender. Serenius (1741). Renen är snödjur; vintern tycks vara dess bästa tid; då är han vig, svang av renlav. ArkNorrlHembygdsf. 1922, s. 16 (c. 1830). Far, svång kring lifvet med stubbigt, rödgult hår och näsa, som (osv.). Agrell NorrlG 23 (1899). De unga skojerskorna .. lekfulla som halfårs kissor, svånga och svängrörliga som ormsnärlor! Högberg Vred. 2: 250 (1906). Ur vagnen steg en svartmuskig man, smidig och nätt i sina rörelser samt svång om lifvet som en geting i tidens karolinska krigardräkt. Därs. 289. — särsk. (†) i överförd l. bildl. anv., dels om klädesplagg: trång, dels om maskindel: urgröpt. (Sv.) Swång (trång) klädning, (t.) ein knappes Kleid. Lind (1749). Ullens gång upptager icke hela bredden på machinen .. hwaraf följer, att der ullen mäst går, machinen och mäst nötes, nemligen på midten; hwaraf machinen slutligen måste blifwa swång och urholkad. Carlström Spinnm. 44 (1832).
Avledn.: SVÅNGHET, r. l. f. [jfr d. svanghed] egenskapen l. förhållandet att vara svång; särsk. (†)
1) till 1: tomhet o. sugande känsla av hunger. När hon är frisk, dricker hon .. minst 2 ämbar watten i dygnet .. Hennes törst ger sig tilkänna med en swanghet i magen, liksom då man är hungrig. SP 1792, nr 87, s. 3.
2) till 3, om förhållandet att ngt är tomt, tomhet; äv. (motsv. 3 a) om mager måltid. (Sömnen) kommer .. hoos somliga af blodlösa och ådrornas swånghet. Lindestolpe SuurbrFr. 38 (1718). Jag ingen droppa öl och ingen skorpbit smakat, / Af fruktan för ditt lif .. / Men nu, nu tyckes mig en liten svånghet njuta. CIHallman 58 (1775).
SVÅNGNA, v.
1) (†) till 1: vara (tom o.) hungrig. Schultze Ordb. 5273 (c. 1755).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till (1 o.) 4: bli mindre till omfånget, smalna. Een Watusichtig skal (efter brunnsdrickande) förundra sig och spörja / Hwj Magen swångnar så. Spegel GW 114 (1685). Jag mäter midjevidden och finner att jag svångnar en cm varje dag utan att dra åt måttbandet så värst mycket. GbgP 1955, nr 176, s. 10.

 

Spalt S 15245 band 32, 1999

Webbansvarig