Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVIVA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(äv. sw-, -f-, -fw-, -w-)
Etymologi
[sv. dial. sviva, sväva, röra sig, vifta, svira; jfr fvn. svífa (med stark böjning), svinga, vrida, nor. svive, svänga, röra sig, feng. swīfan, röra l. vrida sig; i avljudsförh. till SVÄVA. — Jfr SVEV, sbst.1, SVEVA, SVIVEL]
(†)
1) röra sig tyst o. stilla, gå l. vandra tyst o. stilla. Dät Skiäl, som Pännan min om Dödlighet at skriwa / Förpliktat dänna Dag, i hwars Mans Öga står / Intrykt, när Furstars Barn i Sorge Kläder swiwa, / Hwem undrar at hwar Man i hetan Tår sig twår. Dahlstierna (SVS) 22 (1690).
2) sväva; lätt fara. Ty gick iag Hurtigt fram och hennes Läppar smeekte. / Då såg man Kiärleeks Lust på hennes Kiösz-Mund swifwa. / Lijk som man sehr ett Bij twå Roosenblad påklifwa. Dahlstierna (SVS) 243 (c. 1696).
3) uppträda högfärdigt; ss. vbalsbst. -ande, särsk.: högmod. Schultze Ordb. 5278 (c. 1755). (Sv.) Svivande .. (Lat.) Iactatio, superbia. Därs.
4) vibrera. Attractioner inertier och Elasticiteten utgjöra alla tings dallring, gungning, svifning etc. etc. tilltagsenheter och dess brist fegheterne. CAEhrensvärd Brev 2: 29 (1795).
5) vifta, svänga. NVedboDomb. Vårt. 1738, § 6. Tog ett spanskt rör och kom in swifwandes. Därs. Sommart. 1739, § 16.

 

Spalt S 15220 band 32, 1999

Webbansvarig