Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVIMNING svim3niŋ2, r. l. f. (Lind (1749) osv.) ((†) m. Sahlstedt (1773), Dähnert (1784)); best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(swijmn- 1700 (: beswijmning). svimn- (-w-) 1635 (: Beswimning), 1723 osv.)
Etymologi
[vbalsbst. till SVIMMA, v.2, o. SVIMNA]
1) (†) motsv. SVIMMA, v.2 1, SVIMNA 1: svindel, yrsel. Men tå han hade bundit honom wid krubban, kende han ett owanligit kringlöpande och likasom en swimning i sitt hufwud. Münchenberg Scriver Får. 130 (1725). Hur snart kunne icke en swimning komma öfver en, då man gungade på de swiktande stegar. Linné Dal. 149 (1734). Gyllenborg Sprätth. 25 (1737). — särsk. bildl., om förhållandet att ngn förlorar sin sans (se SANS, sbst.2 2) l. måtta l. sitt förnuft o. d. (En fransk skald o. vältalare, A. L. Thomas) bibehåller sig .. altid med jämn kraft öfver den punkt, som medelmåttan alldrig utan svimning och löjlighet öfverstiger. LBÄ 16—17: 183 (1798).
2) motsv. SVIMMA, v.2 2, SVIMNA 2, om förhållandet att ngn svimmar l., konkretare, om (fall av) kortvarig medvetslöshet på grund av alltför dålig hjärngenomblödning. (Sv.) Swimning .. (t.) die Ohnmacht, der Schwindel. Lind (1738); möjl. till 1. (Pulver av bezoarstenen) Brukas äfwen med nytta wid swimningar och wanmägtigheter. Orrelius Diurr. 56: 7 (1750). Att nervswaga personer ofta få känningar af yrsel, till och med swimning äfwen af lindriga stötar på hufwudet. Lovén Anv. 10 (1838). Mycket (nervositet) beror .. på vana och uppfostran, såsom vi se deraf att hysteriska anfall och svimningar nästan alldeles upphört, sedan de icke mera äro på modet. Strindberg Giftas 2: V (1886). (Dansösen M. Taglionis) uppträdande i nunnescenen (i operan Robert) t. o. m. framkallade svimningar i salongen. Personne SvTeat. 8: 222 (1927). Oavbrutet .. dog Ester Jönsdotter liksom bort i momentana svimningar, under vilka hon sade sig i outsäglig fröjd vistas i en vit kyrka. Lindroth i 3SAH LXXIX. 2: 179 (1971). Lindskog o. Zetterberg (1981). — jfr BESVIMNING. — särsk. i vissa numera föga brukliga uttr. med bet.: svimma (särsk. i sådana uttr. som få en svimning, falla i l. uti svimning); äv. bildl. Pygmalion drack ock (av giftdrycken), men en liten stund derefter föll han uti en swimning. Ehrenadler Tel. 297 (1723). Få en swimning. Lind (1749). Men är icke Sir Henry här, som satt sig före, at hafwa swimningar, at dåna, som et Fruntimmer? Riccoboni Catesby 87 (1761). Nu sedan min poëtiska anda af för mycket bemödande fallit uti svimning. ESjöberg (SVS) 2: 116 (1814). Menniskor finnas, som hafva sådan afsky för lukten af vissa saker, att de deraf kunna falla i svimning. Berlin Lsb. 1: 21 (1852).
Ssgr (till 2 utom i ssgn -anda): (1) SVIMNINGS-ANDA. (†) anda av samhällelig yra l. besinningslöshet. EP 1792, nr 18, s. 2.
-ANFALL~02 l. ~20. jfr anfall 3 a o. -attack, -skov; äv. bildl. Roos Skugg. 429 (1891). England, som plötsligt överrumplats av ett finansiellt svimningsanfall. SvD(A) 1931, nr 236, s. 4.
-ATTACK. jfr attack 3 o. -anfall. Tholander Ordl. (1872).
-FÄRDIG. (numera bl. tillf.) svimfärdig. Nyblom Kvinna 325 (1948).
-GRÄNS. bildl.: gräns (se d. o. 2) där man är nära att svimma. TurÅ 1948, s. 276.
-KÄNSLA. känsla (se d. o. 8 a) av att vara nära att svimma, känsla av att vara svimfärdig. Jag totalt slut och lider av blodbrist i hjärnan. Går med ständig svimningskänsla och plågor i magen. Wulff GrönlDagb. 388 (1934).
-SKOV. (numera i sht i vissa trakter) svimningsanfall; jfr skov, sbst.2 4. ASScF 10: 14 (1893). Stenmark FinlSv. (1983).
-TILLSTÅND~02 l. ~20. SvLäkT 1935, s. 145.

 

Spalt S 15137 band 32, 1999

Webbansvarig