Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVIDA svi3da2, r. l. f.; best. -an.
Etymologi
[ombildning av SVEDA, sbst.1, med anslutning till vokalismen i SVIDA, v.2]
(numera bl. mera tillf.) sveda (se SVEDA, sbst.1). (Han har) blifwit så aldeles utmattat, at han nu, utan stor mödo och swida, ei mera förmår stå eller gå. 2Saml. 1: 153 (i handl. fr. 1742). Med de nya långskaftade skodonen .. minskades skavsårens svida. Moberg FörrädL 103 (1967).

 

Spalt S 15108 band 32, 1999

Webbansvarig