Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVICKLA svik3la2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(svick- (-w-, -kk-) 1734 osv. svik- (-w-) c. 1755—1768)
Etymologi
[jfr ä. d. svikle; avledn. av SVICKEL. — Jfr SVICKLA, v., SVICKLIG]
1) (förr) svickel (se d. o. 2); jfr KIL, sbst.2 II 3 b, särsk. 3 b α, β. Swickla på en strumpa. Serenius G 4 b (1734). Svickla .. (dvs.) Kil i snörlif, skjortor o. d. Heinrich (1814). Svickla .. (dvs.) Kilformigt stickadt ställe nedtill vid hälen på en strumpa. Dalin (1854). Sedan (strump)kragen är färdig stickas rätt och slätt, men den första maskan på den sticka, der uppläggningsänden sitter, stickas afvig, för att bättre kunna få hoptagningen .. på sin rätta plats. Kallas afvigrand eller svickla och stickas antingen med en eller två maskor. Langlet Husm. 944 (1892). Hvita ull-långstrumpor, sirade med svicklor i skilda mönster. Fatab. 1908, s. 209. SAOL (1973). — jfr SILKES-, STRUMP-SVICKLA.
2) (†) svickel (se d. o. 3). Svickla .. är en tresidig muryta emellan två sammanstötande bågar eller kappor. Brunius GotlK 3: 359 (1866). I en af svicklorna — de trekantiga ljusöppningarne mellan bågarne i rosverket — i det sydöstra fönstret (i Nicolaikyrkan i Örebro) påträffades ett par bitar rödt glas. MeddNerFmF 1: 15 (1896).

 

Spalt S 15106 band 32, 1999

Webbansvarig