Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVENSKA svän3ska2 (numera bl. i ssgrna AV-, FÖR-SVENSKA), v. -ade. vbalsbst. -ANDE (i ssgn FÖR-SVENSKANDE), -NING (i ssgrna AV-, FÖR-SVENSKNING); -ARE (i ssgn FÖR-SVENSKARE).
Ordformer
(swensch- 1633 (: förswenschatt, p. pf. n.). svensk- (su-, sw-) 1543 (: Swenskade, ipf.) osv. svänsk- (sw-) 1637 (: förswänska, inf.)—1791 (: försvänskad, p. pf.))
Etymologi
[avledn. av SVENSK, adj.]
1) göra (ngn l. ngt) svensk(t); i ssgn FÖR-SVENSKA.
2) med avs. på text o. d.: översätta till svenska, försvenska (se d. o. 1); numera bl. i ssgn FÖR-SVENSKA. SthmMag. 1781, s. 275 (1543). Mornæus om Christna Religionens wisshet, swenskad af Sylvio. Schück SvFörlBokhH 1: 155 (i handl. fr. 1695).
3) i fråga om att frånta svenska språket l. text på svenska (en del av) dess svenska karaktär; i ssgn AV-SVENSKA (Den språkliga avsvenskningen. DN 29 ⁄ 1 1967, s. 4. Samtidigt och nödtvunget har det offentliga språket avsvenskats och späckats med främmande glosor. Därs.).

 

Spalt S 15031 band 32, 1999

Webbansvarig