Publicerad 1998   Lämna synpunkter
SURINGEN sɯ3riŋen2, sbst. r. l. m. best.
Etymologi
[avledn. av SUR, adj. (i bet. 4) (jfr FASINGEN, HUNDINGEN, KATTSINGEN, TUSINGEN m. fl.)]
(vard., numera föga br.) ss. dämpat kraftuttryck: ”katten”, ”sjutton”, ”tusan”. ”Har du lagt märke till, om inte Pål ligger efter Nora?” ”Nej då, ta mig suringen, han ligger inte efter henne mer än jag!” Carlén PålVärn. 109 (1844).

 

Spalt S 14653 band 32, 1998

Webbansvarig