| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
SUDD sud4, sbst.2, r. l. m.; best. -en (äv. att hänföra till sg. sudde (se nedan)); pl. -ar (äv. att hänföra till sg. sudde (se nedan) SkeppsgR 1543, s. 55 a osv.) ((†) -er, äv. att hänföra till sg. sudde (se nedan), ArkliR 1562, nr 17); förr äv. SUDDE, r. l. m.; best. -en (se ovan); pl. -ar l. -er (se ovan); l. SUDDER, r. l. m.; anträffat bl. i sg. obest.
1) motsv. SUDDA, v. 1—3, om (hopvecklad l. hoprullad l. hopvikt) lapp (se LAPP, sbst.2 1, 2) l. trasa l. hopvirad l. sammanflätad lapp av halm(strån) l. hår o. d. avsedd för suddande; stundom liktydigt med: borste l. viska; äv. utan tanke på suddande: (med vätska o. d. indränkt) tuss l. tott l. test o. d. Jttem viij Augusti skars Fucka bon(n)etth(et) syndh(e)r til suddar, och til Lappar .. thy th(et) war alth Maalättidh. SkeppsgR 1543, s. 55 a. Fogdarne ditskaffade spanmål och andra matvaror .. valmar (dvs. vadmal) till suddar, saltvelskt kläde. Hallenberg Hist. 3: 12 (1793). En Sudd .. vill säga en strutformigt men hårdt sammanrullad remsa tryckpapper, eller .. en dylik rulle af tiockt men mjukt sämskskinn, insatt i en penna, och anbringad, lik en pensel, på ett penselskaft. Scheutz Ritk. 149 (1832). Pyssian. (dvs.) En af gammalt förslitet Lingods gjord sudd. Ström MinnB 6 (c. 1865). Suddar voro smärre och större kulor af gråpapper .. inblötta i tungans fördjupning .. (vilka) kastades .. i kamratens öga, panna, näsa eller läppar. Hellberg Samtida 1: 22 (1870). BonnierSvOrdb. (1980). — jfr BOMULLS-, HALM-, HÅR-, LINNE-, PAPPERS-, TJÄR-, TRASSEL-, TYG-, VADD-, YLLE-SUDD. — särsk.
a) motsv. SUDDA, v. 1, om sudd använd att (fukta l.) smörja l. smeta l. kleta ned (ytan av) ngt med. IErici Colerus 2: 87 (c. 1645). Betslösningen påföres rätt flödigt med pensel, svamp eller sudd. HantvB I. 1: 174 (1934). — jfr BECK-, RAK-, SKEPPS-, SKUR-, TJÄR-SUDD. — särsk. (†) i delvis utvidgad anv., om boktryckarboll. Lind 291 (1749). jfr BOKTRYCKAR-, SMÖRJE-SUDD.
b) (numera bl. i skildring av ä. förh.) motsv. SUDDA, v. 3, om grov, i pregnant anv. äv. dålig, målarpensel. Stiernhielm Parn. 1: 7 (1651, 1668). (Vi måste bruka) sudden på duken innan wi få gripa til de fina penslar. Dalin Arg. 1: 71 (1733, 1754). Sudd .. (dvs.) Grof och dålig målarborste. Sundén (1891). 2UB 10: 328 (1907).
c) motsv. SUDDA, v. 2, om sudd, använd ss. hjälpmedel vid avtorkning l. rengöring l. polering o. d. Palmfelt Vitt. 370 (c. 1740). Sudden var vit av krita. SvHandordb. (1966). — jfr BOMULLS-, POLER-, SKEPPS-, SKUR-, TORK-, TRASSEL-SUDD m. fl.
d) med omedelbart efterföljande bestämning angivande det material av vilket en sudd består; stundom äv. med bestämning betecknande vätska o. d., angivande ngt med vilket en sudd är indränkt. Får jag inte lägga en sudd vademecum, jod, opium, salicylsyra, stryknin dit (bredvid tanden) eller ska jag telefonera efter doktorn? Engström 1Bok 105 (1905). En sudd rävhår. En liten röd tuss. Wassing Dödgr. 10 (1958).
e) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; jfr a slutet. Thomander TankLöj. 32 (1825; om usel poetisk skrift). En liten sudd till pipskägg i gropen ovanför hakan. Dahlbäck Åb. 93 (1914).
2) [specialanv. av 1] (numera mindre br.) om sudd (i bet. 1) använd ss. napp, i vilken socker l. uppblött föda knutits in (o. gjort sudden blöt l. genomdränkt), tröst. (Om spädbarnsskrik) tror man, att det härrör af hunger och börjar snart ge barnet en sudd med uppblött bröd eller mannamos uti. Alm(Sthm) 1822, s. 39. Sudd (dvs.) Mjuk föda, inknuten i en linnelapp, att låta det späda barnet suga i sig. Cederschiöld Ordl. (c. 1847). Sudden .. instoppas i munnen på barnet, som får ligga och suga på den. Uhrström Hemläk. 597 (1881). En tröstare eller ”sudd”, d. v. s. en liten kaka, som uppblötts med brännvin, socker och moderns saliv, vilket lagts i en tunn linnelapp. Kulturen 1957, s. 141. SvHandordb. (1966). — jfr SOCKER-, TRÖST-SUDD.
(1 b) -SKAFT. (numera bl. i skildring av ä. förh.) skaft på l. till sudd. Rudbeckius MemPubl. 6 a (1635).
1) som liknar l. erinrar om sudd. (Jägaren) drog den våta och suddiga räfven upp på stranden. Lindholm Sibbo 1: 111 (1890).
2) om mark: (mer l. mindre ymnigt) försedd med grästuvor l. gräsrötter (erinrande om suddar). Stundom inträffar efter gammal seg gräsvall, att åkern efter förbruket blir tofvig eller suddig. Arrhenius Jordbr. 2: 134 (1860).
Spalt S 14418 band 32, 1997