Publicerad 1997   Lämna synpunkter
SUBJUNKTION sub1juŋkʃω4n, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. -junc-)
Etymologi
[liksom ä. t. subjunction, eng. subjunction, handlingen att underordna ett uttalande o. d., av senlat. subjunctio (gen. -ōnis), av sub, under (se SUB-), o. junctio, vbalsbst. till jungere, förena (se KONJUNGERA)]
förening, bifogande, anknytning; numera i sht (språkv.): underordnande konjunktion. Andersson (1845). Den .. nyskapade termen subjunktioner. Noreen VS 5: 143 (1906). Cannelin (1921).
Ssg (språkv.): SUBJUNKTIONS-BISATS. bisats inledd av subjunktion. Rörliga bisatser är temporala, kausala etc. subjunktionsbisatser. Thorell SvGr. 239 (1973).

 

Spalt S 14347 band 32, 1997

Webbansvarig