Publicerad 1997   Lämna synpunkter
STÄA stä3a2, v.1, äv. (numera mindre br.) STÄJA stäj3a2 l. STEJA stej3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(stej- 1946. stä- 1866 osv. stäj- 1912—1951)
Etymologi
[avledn. av STÄ, interj.]
jäg. gm att (upprepade gånger) säga l. ropa ”stä”, locka l. kalla på drivande jakthund, företrädesvis för att visa den på (färskt spår av) uppstött villebråd o. förmå den att börja (spåra o.) förfölja detta; äv. med obj. (se a, b); äv. med bestämning styrd av prep. (jfr a) betecknande drivande jakthund: säga l. ropa ”stä” till hunden; ss. vbalsbst. -ande, stundom äv. -ning, äv. övergående i konkretare anv., om enskild akt l. omgång av stäande (i ovan angiven bet.), stärop. Hahr HbJäg. 361 (1866). Piqueren stäade, snart var drefvet i full gång. THästv. 1870, s. 84. Han (fick) slutligen syn på haren och stäade på hundarna. Nordlund Jäg. 64 (1914); möjl. särsk. förb. Skottet åtföljdes av stäjningar. Möllersvärd UpplJaktst. 54 (1917). När man stöter en hare, hittar ett avhopp i snön eller har skjutit villebrådet — allt saker, som hunden är intresserad av — stäar man och hunden lär sig fort att komma på detta rop. Jakten 76 (1951). — särsk.
a) i uttr. stäa hund på ngt, gm att säga l. ropa ”stä”, visa hund på (spår av) ngt villebråd. Balck Idr. 1: 259 (1886: på räfven). Berndtson Jäg. 161 (1926: på spåret).
b) med refl. obj. o. predikativ, i uttr. stäa sig hes, säga l. ropa ”stä” tills l. så att man blir hes. (Skytten) som nästan stäat sig hes. Knöppel SvRidd. 209 (1912).
Särsk. förb. (jäg.): STÄA IN10 4. gm att stäa kalla in (jakthund). Jakten 76 (1951).
STÄA PÅ10 4. gm att upprepade ggr l. ihärdigt o. energiskt säga osv. ”stä” locka osv. på (jakthund); äv. utan obj. TIdr. 1882, s. 19 (utan obj.). Hundarna stäas på och vi vänta att drevet skall gå. Upsala 1923, julnr s. 11. jfr påstäa.

 

Spalt S 13914 band 32, 1997

Webbansvarig