Publicerad 1997   Lämna synpunkter
STÄ stä4, äv. (numera mindre br.) STÄJ stäj4 l. STEJ stej4, förr äv. STEH, interj.
Ordformer
(steh 1872. stej 1919—1946. stä (-äh, -ää) 1831 osv. stähä 1866—1918. stäj 1912)
Etymologi
[av t. steh, imper. av stehen, om fågelhund: stå för (se STÅ, v. I 25 h α) l. ställa (se STÄLLA, v.1, i bet.: få fågel att stå stilla) (jfr Grimm Wb. X. 2: 1509, 1517 (1915)). — Jfr STÄA, v.1]
jäg. ss. (vanl. upprepat) manande (lock)rop varmed jakthund visas på (färskt spår av) uppstött villebråd. Svederus Jagt 151 (1831). Stäh! Stäh! eller Se här! Se här! lock att hunden må inställa sig, då djuret synts eller blifvit anskjutet. Källström Jagt 246 (1850). Det enda man måste lära valpen är att genast infinna sig, då husbonden lockar på honom, med ett ”se här!” eller, för korthetens skull, ”stä!” Högdahl Jaktb. 102 (1913). Då vid stöfvarjakt jägaren uppstöter vildt .. och önskar lägga hundarna på det färska slaget, brukar man medelst ropet ”stä, stähä” locka in hundarna. 2NF 27: 569 (1918). SAOL (1973).
Ssg (jäg.): STÄ-ROP. Lindholm Sibbo 1: 153 (1890).

 

Spalt S 13914 band 32, 1997

Webbansvarig