Publicerad 1993   Lämna synpunkter
STYVA, v.2 -de; -t, -d. vbalsbst. -ARE (se avledn.)
Ordformer
(-f(f)-, -(f)fv-, -(f)fw-)
Etymologi
[fsv. styva, sv. dial. styva; motsv. d. dial. sty(v)e, topphugga, fvn. stýfa, nor. dial. styva, topphugga, hugga av vid roten, mlt. stūven, avstubba o. d.; avledn. av STUV, sbst.1]
(†)
1) med avs. på person l. kroppsdel hos person: skära av; stympa. LPetri Kr. 109 (1559). (Sv.) Styffwa. (T.) Verstümlen. (Lat.) Mutilare. Schroderus Dict. 254 (c. 1635). (David) et prof til honom (dvs. Saul) bar / Af theras (dvs. de oomskurna filisteernas) manlighet, som styfd af honom war. Kolmodin QvSp. 1: 376 (1732). Fryxell Ber. 2: 161 (1826). jfr SKAM-STYVA.
2) i sht med avs. på (hus)djur: stympa l. skära av (del av) öra l. svans (vanligen i syfte att märka djuret), skära l. klippa märken (i öronen); äv. allmännare: stympa l. avskära (ngt, särsk. svans). ManhaftLöjtn. 46 (1666). Taltes om Olof Olofson .. som har öfwergifwet Academiens hemman, är skyldig .. p(ennin)g(a)r .. Pantes af honom koerne och fåren, effter dhe förr äre styfde och kände under Academien. UUKonsP 9: 114 (1671). Hästen .. Styfd på wänstra örat. GenMRulla 6/10 1711. Styfder i öronen. Spegel 496 (1712). Beskyldt Lars för det han skulle styft des Swijn. NVedboDomb. Vårt. 1738, § 56. Styfwa (stympa) öron eller rumpa på en häst eller hund. Lind (1749). (Galten) war .. intet styfd el(le)r klipt på någotthera Örat. VRP 1/8 1765.
Avledn.: STYVARE, sbst.2, m. (†) man som stympar o. hugger av; endast i ssgn plåt-styvare.

 

Spalt S 13576 band 31, 1993

Webbansvarig