| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STYGGELSE styg3else2, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) (utom i slutet numera föga br.) motsv. STYGGA, v. II 1: av konkreta sinnesintryck beroende mer l. mindre stark l. häftig motvilja l. avsky l. fasa l. vämjelse l. äckel o. d.; särsk. med bestämning styrd av prep. för l. till (förr äv. med gen.-bestämning), angivande föremålet för motviljan osv.; jfr aversion 2. Vthi hela landena skal törne och tistel wara, så at man icke komma kan til all the bergh som man pläghar vpgraffua medh hacko, för tistlars och törnes styggelse skul. Jes. 7: 25 (Bib. 1541; Vulg.: terror spinarum et veprium). Hon fick .. en sådan styggelse til maat och til alt det som kunde gifwa henne någon styrckia. Gezelius AReichenbach E 4 b (1668). Sådanne rätter, som man tillförende hafft en styggelse före att röra wid, smakade oss nu så wehl som den skiönaste masipan. RPetré (c. 1710) i KKD 1: 179. Hastande dock sin flykt, de (dvs. harpyorna) högt mot fästet sig svinga, / Från halfslukade rof och spår, som styggelse väcka. Adlerbeth Æn. 62 (1804). — jfr VEDER-STYGGELSE. — särsk. (fullt br.) i konkretare anv., om föremål för motvilja l. avsky l. fasa l. vämjelse l. äckel o. d., vederstygglighet l. otäckhet l. vämjelighet o. d. Agrell Maroco 1: 44 (1789, 1796; i ordlekande anspelning på 3 b). Tegnér i 3SAH 6: 320 (1891; om fontang). Unga herremän brukade desse stora och vida fransyska byxor, som var en styggelse för ögonen. Moberg Rid 89 (1941).
2) (utom i b numera föga br.) motsv. STYGGA, v. II 2: allmän, mer l. mindre stark l. häftig känsla av motvilja l. avsky l. vämjelse l. äckel (blandad med oro l. rädsla l. skräck); särsk. med bestämning styrd av prep. mot l. för l. till, förr äv. vid, angivande föremålet för motviljan osv.; jfr AVERSION 2. G1R 4: 175 (1527: wijd). (Lat.) Abhorret a nuptijs .. (Sv.) Han förskreckes för bröllopet, eller haffuer en styggelse ther til. Linc. (1640; under abhorreo). Hans trumpna opförande emot mig, gaf mig til slut en sådan styggelse för hans wäsende, at jag ej kunde tåla honom. Säfström Banquer. Nn 1 b (1754). (Kommerserådet) talte om Bourbonerna och restaurationen med hänförelse, om republiken och Napoleon med styggelse. Ahnfelt StudM 1: 120 (1857). — jfr VEDER-STYGGELSE. — särsk.
a) (†) i uttr. vara i styggelse, vara föremål för motvilja l. avsky l. vämjelse l. äckel. Detta tänkesätt (dvs. jakobinismen) är nu med rätta i styggelse. JGOxenstierna (1793) hos Lamm Oxenst. 333.
b) (fullt br.) i konkretare anv., om föremål för motvilja l. avsky l. vämjelse l. äckel, otäckhet l. vedervärdighet o. d.; äv. skämts. l. förbleknat; i sht i uttr. vara en styggelse för ngn, vara föremål för ngns motvilja osv. Schroderus Albert. 1: 69 (1638). (Gruvan) var ett förfärligt svalg, fullt af fasa och styggelse. Linnerhielm 1Br. 8 (1787, 1797). Gå ut och gå är för mig en styggelse. Fröding Brev 37 (1884). Att skära biff och raka sig och slakta svin med en slö kniv är en styggelse. Bergman SDanbit. 56 (c. 1925). Arbetet(R) 9/4 1984, s. 3.
3) [eg. specialanv. av 2] (utom i slutet numera föga br.) motsv. STYGGA, v. II 2, i fråga om religiösa l. moraliska förh., starkt fördömande: känsla av (ytterligt) stark (skräckblandad) motvilja l. avsky l. vämjelse o. d.; känsla av stark skam l. blygsel; särsk. med bestämning styrd av prep. för l. till, förr äv. vid l. åt, angivande föremålet för motviljan osv. Psalt. 106: 40 (öv. 1536: widh). Till Stöldh och Tiufwerij draga dhe (dvs. samerna) en styggelse. Landsm. XVII. 3: 49 (1672). O at jag finge doch spörja, thet horkarlen och horkonan hade endteligen fattat en styggelse til sin horolefnad! Swedberg BetSvOlycko 73 (1710). KalmDP 1760, s. 20 (: åt). Man ser med sann styggelse följderna af bränvinsförtäringens missbruk. LBÄ 29—31: 171 (1799). När den Helige Ande får framgång i hjertat .. så upwäcker han styggelse för de förra stallbröderna i synden. Schartau Pred. 31 (1820). Heikel Filol. 12 (1894). — jfr VEDER-STYGGELSE. — särsk. (fullt br.) i konkretare anv., om föremål för motvilja l. avsky l. vämjelse o. d., skändlighet l. vämjelighet l. skam. Upp. 17: 4 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Ibland Hedningar hafwer Mutotaghande blifwit hållet för en styggelse, och hardt straffat wordet. Forsius Fosz 174 (1621). Lord Byron .. sade att ouppfostrade ungar var en styggelse. Combüchen Byron 321 (1988). särsk.
a) i ordspr. l. ordspråksliknande talesätt. En sjöman till häst är en styggelse för vår Herre. Topelius Fält. 4: 509 (1864). Holm Ordspr. 288 (1964).
b) [efter lat. abominatio desolationis, gr. βδέλυγμα] i uttr. förödelsens styggelse, förr äv. den förödande styggelsen, i bibeln benämning på det åt Jupiter ägnade altare som konung Antiochos Epifanes år 168 f. Kr. lät uppsätta ovanpå Herrens altare i Jerusalems tempel; numera företrädesvis mer l. mindre skämts. l. förbleknat, särsk. om (stor) förödelse l. förstörelse o. d. Th(e)nn förödhande styggilsen. Mat. 24: 15 (NT 1526). Konung Antiochus (lät) settia förödhelsens styggelse på Gudz Altare. 1Mack. 1: 54 (Bib. 1541; äv. i Apokr. 1921). Finland har drabbats av förödelsens och mordets styggelser. FFS 1918, nr 79, s. 1. jfr FÖR-STYGGELSE.
c) i fråga om synd o. ogudaktighet, särsk. dels hedendom l. trolldom, dels lastbarhet l. sexuell perversion. Upp. 17: 5 (NT 1526; Bib. 1917: styggelser, pl.). Trolldom, signerij och annan styggelse. KOF II. 2: 87 (c. 1655). ConsAcAboP 12: 470 (1730; om tidelag). Sedan Hedniske styggelsen blef förkastad, blef ock thet afgudiska wäsendet, som ther wid brukades, aflagdt. Nehrman PrCiv. 57 (1751). Det i syndens styggelser nedsjunkna Israel. 3Saml. 15: 12 (1934). Lindström Österhus 289 (1952; i pl., om övernaturliga hemsökelser).
-VERK. [öv. av fsv. firnarvärk] rättshist. till 3 c, i fråga om medeltida förh.: sammanfattande, om brott bestående i l. innefattande homosexuellt umgänge l. könsumgänge i förbjudna led, blodskam l. sodomi. Grimberg SvFolk. 1: 256 (1913). Äga fader och son samma kvinna .. det är styggelseverk. SvLandskapsl. 5: 99 (1946).
Spalt S 13417 band 31, 1993