Publicerad 1993   Lämna synpunkter
STUM stum4, adj.2 -mme, -mma; -mmare. adv. -T.
Ordformer
(stomma, pl. 1766. stum (-mm) 1528 osv.)
Anm. För modern språkkänsla torde huvuddelen av de här anförda språkproven föras till STUM, adj.1, l. anslutas (mer l. mindre omedvetet) till detta adj.
Etymologi
[fsv. stom- (i ssgn stom sinnadher, trögtänkt; se STUM-SINNIG); av (fsv. motsvarighet till) STUMP, adj., med -p-bortfall som börjat i n. sg. o. ss. adv. — Jfr STUMMA, v.2, STUMNA, v.2]
1) om egg l. udd l. eggverktyg l. stickvapen o. d. med tanke på eggen osv. l. om sågtand l. såg med tanke på sågtänderna: oskarp l. trubbig l. slö; rundad (resp. med rundad egg l. udd l. tänder); motsatt: skarp; numera företrädesvis (hovslag.) om nitbrodd; jfr STUMP, adj. 2. LMil. 3: 221 (1693; om värjudd). (Efter smultningen, alternativt kalkningen, av hudarna) blifva håren och epidermis aflägsnade under behandling på en sluttande bom med ett stumt verktyg. TT 1896, K. s. 75. När värktygen bli stumma eller slöa, måste de skärpas. Landsm. XVIII. 1: 21 (1912). Filning eller skärpning företages så snart sågen blir stum. HantvB I. 2: 107 (1934). SoldIHäst. 1942, s. 16 (om nitbrodd).
2) som saknar spänst(ighet) l. elasticitet l. fjädring l. böjlighet, stel l. osmidig l. oböjlig l. hård l. oelastisk l. oeftergivlig l. slö; äv.: som handlar l. reagerar utan nyansering l. känsla för det lämpliga l. riktiga o. d., okänslig; stundom äv.: som saknar känsel, känsellös (se d. o. 4 a); äv. ss. adv.; jfr STUMP, adj. 3. Ett betonggolv känns stumt att gå på. Löparens steg blev stumma (löparen blev stum i benen) mot slutet av loppet. Han sprang utan fjädring i stegen, alldeles stumt. (Den late) förmår icke röra sig för sin lättja, hans kropp blir stum, hans fötter blifwa ömma om han skall gå något litet. Murbeck CatArb. 1: 457 (c. 1750). (En felaktig hand hos en ryttare) benämnes oskicklig, orättfärdig, grof och stum. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 66 (1836). Selklamparna voro fästa vid ryggträdet med en träaxel och voro därför stumma och orörliga. Stolt Minn. 37 (1879). (De avsågade fingrarna) hängde där som blodiga trasor, när han skulle titta efter vad det kunde vara som gjorde handen så stum. Koch Timmerd. 242 (1913). Stela, mindre böjliga kotor kallas ”stumma”. Hästen 69 (1938). (Ett visst plastmaterial) är icke elastiskt som gummi utan stumt. Varulex. Beklädn. 206 (1945). (Kusken) var redan före start något missbelåten med den stumma banan (för travtävlingen). SvD 8/10 1973, s. 16. Det är de stumma byggnaderna som följer markrörelserna som lär vara illa ute (vid jordskalv i Japan). DN 21/10 1984, s. 14. — särsk. i fråga om linjers (se LINJE 1 a ζ) finhet; i ssgn STUM-FIN.
3) i överförd l. utvidgad l. bildl. anv. av (1 o.) 2.
a) (†) om matematiskt tal: som man icke kan ta roten ur, som är primtal (se d. o. 1). Swedenborg Reg. 95 (1718).
b) (†) om bomb: som (gm utebliven explosion vid nedslaget) inte fungerar l. fungerat, blindgångare. KKD 11: 241 (1704).
c) (†) svår l. omöjlig att använda l. otillräcklig (för sitt syfte). Föruthan Arithmetica, är Geometria aldeles ofulkommen och stumm. AJGothus ThesArithm. A 3 a (1621).
d) (†) om värk: dov (se DOV, adj. 3) l. molande o. d.; äv. om känsla av smärta. Hos några inställa sig små rysningar och äckel; hos somliga någon stum värk öfver veka ryggen. VetAH 1771, s. 16. Vid .. (invärtes) sjukdomar .. har den sjuke vanligen en stum känsla af smärta i den lidande delen. VetHLäk. IV. 1: 7 (1796). Schulthess (1885).
e) (†) om ljud (l. om ngt som frambringar ljud): dov (se DOV, adj. 11 b, c). (En kvart efter att blixtarna i fjärran upphört) hördes 3 gånger et stumt dånande. SvMerc. 1: 633 (1756). (Om kokor av späcklera släpps till marken) behålla de sig antingen oskadde, eller springa allenast små stycken deraf, med en stum klang, såsom af tegelstenar. SamlRönLandtbr. 1: 163 (1775). Standaret vecklas in i dag / Vid Pukarns gråt och stumma slag. Bellman (BellmS) 10: 107 (1788).
f) (†) i intellektuellt avseende trög l. slö, dum l. obegåvad; jfr STUMP, adj. 1 b. Hvad .. folkets framsteg i katekesen och svenska språket beträffar, ”gratulerade sig prästerskapet däröfver, att ungdomen förkofrar sig däruti vackert, undantagandes några få, som äro mycket stumma att lära”. KyrkohÅ 1910, s. 163 (1689). Nordencrantz Arc. 288 (1730).
g) trög l. ovillig att efterkomma befallningar l. påbud l. lagar o. d. G1R 5: 2 (1528).
h) [jfr f] (†) liktydigt med: outvecklad l. primitiv (se PRIMITIV, adj. 2). (De som fara till Amerika) Med sig föra å Christliga Tro, den dyrbara wahra; / Lära de stummare folck högstråduga Skaparen dyrcka. Runius (SVS) 2: 13 (1699, 1724).
i) som saknar liv l. rörelse l. omväxling; livlös, slö, död, tung o. d.; dels (om färg): matt, glanslös, dels övergående i bet.: likgiltig, intetsägande. Rokokokabinettet hade en möbel i hvitt och guld i väl stumma former och utan den schwung i modelleringen, som 1700-talets Stockholmssnickare gåfvo dessa möbler. MeddSlöjdF 1891, s. 96. Skalliga förstadshus med stumma brandgavlar kommo till mötes .. Tåget gled in på perrongen. Asplund Stud. 118 (1912). Det metalliskt glänsande, ljust guldbruna hår, som hon ägt .. har .. icke Troili lyckats så väl återge; det har i stället blivit s. a. s. stummare brunt. Kjellin Troili 2: 78 (1917). Många presentationer och intervjuer i TV blir förvånansvärt ”stumma” — vad hjälper snillrika kameravinklar! SvD(A) 4/2 1964, s. 11. — särsk.
α) (i vitter stil) i fråga om lukt- l. synintryck. Jag når en ort där stum är hvarje ljusglimt. Bring Dante 24 (1913). Vi minns soluppvärmd mossas lukt och den skuggade mossans. Och soltorra stenlavars urgamla och stumma lukt av runsten. Martinson Utsikt 80 (1963).
β) (i fackspr.) om smak hos vin: som saknar liv l. spänst, livlös l. död o. d. GbgP 1/4 1990, s. 29.
j) [efter motsv. anv. av lat. brutus, eg.: tung, stel, orörlig, dum o. d.] (i skildring av antika föreställningar) som (härrör från jorden o. därför) är utan (verklig) betydelse. Ehrenheim Phys. 2: 34 (1822; om jordiska fenomen).
4) (i sht i fackspr.) i fråga om hopfogning av arbetsstycken: som kännetecknas av att rätvinkligt mot övriga delar gjorda ändar l. kanter anbringas dikt mot varandra (utan sneddning l. spont l. överlappning o. d.) l. att en ände av ngt anbringas dikt mot en yta l. dyl.; i sht ss. adv., betecknande att ändar osv. hopfogas på sådant sätt; jfr STUMP, adj. 6. Rör och ringar kunna ock hopsvetsas stumt. Almroth Karmarsch 209 (1838). (Spontning) ger wisserligen en tätare och waraktigare förening än en blott stum sammanlimning, men (osv.). Stöckel o. Hertel 36 (1858). Den s. k. stumma fogen är svagast. 2UB 6: 97 (1904). De stumt hoplagda remändarna. 2NF 22: 1346 (1915). Det visade sig att det östra mindre valvet varit murat i förband med väggen medan det större västra legat stumt emot. Kulturen 1971, s. 158. — särsk. i utvidgad anv. (föga br.) om färg: som vid påstrykning lägger sig utanpå materialet (utan att tränga in i det); särsk. ss. adv. NordBoktrK 1915, s. 114.
5) (i fackspr.) ss. adv., i uttr. sluta stumt, betecknande dels att mur l. gång o. d. slutar tvärt (utan fortsättning), dels att mur ansluter till annan mur med stötfog. RisebergaB 56 (1931). (Mittaxeln i Sjöö trädgård) slutar .. stumt i det bortersta partiets lövmassor. SvTrädgK 2: 69 (1931). Korets murar sluter stumt mot långhusets östgavel. ÅboHistMusÅrsskr. 1972—73, s. 49.
Ssgr: (2 slutet) STUM-FIN. [av t. stumpffein] boktr. om linje (se d. o. 1 a ζ): som har en finhet liggande mellan fin o. kvartsfet (eg.: som har den finhet som åstadkoms av en trubbig penna); jfr stump-fin. HantvB I. 5: 178 (1937).
(4) -FOG. (i sht i fackspr.) stum fog (se fog, sbst.2 1 a); jfr -lask, -skarv. SMS 665 (1944). särsk. i speciellare anv., i fråga om gjutning av betong. Stumfog .. (dvs.) gjutfog i beläggningsbetong som medger viss vinkeländring mellan fogytorna i angränsande fack. TNCPubl. 46: 114 (1971).
(4) -LASK. sjöt. o. skeppsb. jfr lask 3 o. -fog, -skarv. Nilsson Skeppsb. 151 (1932).
(3 f) -SINNIG. [fsv. stom sinnadher; jfr mlt. stumpsinnich, t. stumpfsinnig] (†) dum l. stupid. Till inthet ting lee, hörer them stumsinnigom till. Hambræus Erasmus A 8 a (1620).
(4) -SKARV. (i sht i fackspr.) stum skarv (se skarv, sbst.3 2); jfr -fog, -lask. TNCPubl. 39: 101 (1968).
(2) -STEG. (numera bl. tillf.) stumt steg. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 65 (1836).
(4) -SVETS. metall. svetsskarv åstadkommen medelst stumsvetsning; äv.: stumsvetsning. SvUppslB (1935). JernkA 1968, s. 178.
Ssg (Anm. Ssgn kan äv. hänföras till -svetsa): stumsvets-maskin. metall. svetsmaskin med vilken stumsvetsar åstadkoms, stumsvetsningsmaskin. SvTeknUppslB 1: 579 (1937).
(4) -SVETSA. metall. svetsa (ngt) medelst stumsvetsning. TT 1942, V. s. 139. Ssg, se -svets ssg. —
(4) -SVETSARE. [till -svetsa] metall. svetsare som sysslar med stumsvetsning. YrkesförtArbFörmedl. 54 (1952).
(4) -SVETSNING. metall. svetsning varvid arbetsstyckena läggs kant mot kant l. ände mot ände. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 621.
Ssg: stumsvetsnings-maskin. metall. stumsvetsmaskin. Verkstäd. 1937, s. 33.
(4) -SÖM-MASKIN. metall. maskin för stumsömsvetsning. SvIndLex. 1: 316 (1948).
(4) -SÖMSVETSNING~020. metall. sömsvetsning där arbetsstyckenas kanter l. ändar hålls mot varandra o. erhåller elström från var sin rullformig elektrod. SvetsteknHb. 1: 290 (1947).
(4) -TÄT. (i fackspr.) tätgjord medelst stumfog; äv. i överförd anv., om ngts utförande o. d. SvTeknFHb. 53: 10 (1938; om utförande). Därs. 11 (om hölje till släpkontakt).
Avledn.: STUMHET, sbst.2, r. l. f.
1) (numera föga br.) till 2: osmidighet l. stelhet l. oböjlighet; slöhet. Du (dvs. Nordan) Kroppen giör helt snäller, / förtar all Stummhet, när du uti Wäggen smäller. Warnmark Epigr. H 2 b (1688). Krypningarne, krampdragen och stumheten i lederna. Öller SvarVetA 5 (1806).
2) konstvet. till 3 i, i fråga om färg: livlöshet l. klanglöshet o. d. Färgens stumhet och det dilettantiska behandlingssättet äro denna tid gemensamma för dem båda (dvs. H. Lilljebjörn o. U. Troili). Kjellin Troili 1: 100 (1917).

 

Spalt S 13265 band 31, 1993

Webbansvarig