Publicerad 1993   Lämna synpunkter
STRÅKE strå3ke2, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (i ä. språkprov äv. att hänföra till sg. stråka, Nordenflycht QT 1745, s. 157, osv.) ((†) -er, möjl. att hänföra till sg. stråka, Rudbeck Bref 63 (1670)); förr äv. STRÅKA, sbst.3, r. (l. f.) l. m.; best. -an; pl. -ar l. -er? (se ovan).
Ordformer
(strocka c. 16351639. stroka 1579. stroke 1587 (: Harpestroke)1663 (: fiolstroke). stråk- i ssgr 1802 (: Stråk-Instrumenter, pl.) osv. stråka 16741789. stråkar, pl. 1745 osv. stråke 1674 osv. stråker, pl. 1670)
Etymologi
[jfr sv. dial. struke, stråke, strykhyvel; till det svaga rotstadiet av STRYKA, v. (o. formellt etymologiskt identiskt med STRÅKE, sbst.2, resp. STRÅKA, sbst.2), o. eg.: redskap att stryka med]
I. om redskap för trakterande av stränginstrument.
1) för trakterande av stränginstrument: (böjd) stav l. stång mellan vilkens ändar hartsat tagel är spänt, som vid strykning mot strängarna bringar dessa i vibration; numera företrädesvis om en av trä tillverkad sådan stav som är fjädrande, konkav o. jämförelsevis lång, smal o. lätt, i spetsen nedåtböjd o. i basen försedd med en ss. fäste för taglet o. ss. grepp för spelarens hand tjänande kloss (frosch); förr äv. om plekter; jfr FIOL-BÅGE. (Lat.) Plectrum .. (Sv.) Stroka, som man slåår på strengen med. VarRerV 10 b (1579). Harpestränger strykas medh en Strocka, eller Pengreen (plecht). Schroderus Comenius 776 (1639). Spelman strängarna rör at stråke och stall måste båcka, / Spelar en lustiger Marche, reddantz, Menuett eller Pålska. Strand NeliSuec. 35 (1753). Ge stråken mera kåda; / Confonium tag där / Uti min gröna Låda; / Och Vinet står ju här. Bellman (BellmS) 1: 6 (c. 1769, 1790). Dansen går med ystra språng, / När spelman stråken gnider. Östergren NDikt. 7 (1879). Beträffande stråken lutar den moderna forskningen åt antagandet, att densamma från Indien skulle ha kommit över Persien och av araberna förmedlats till Europa. Jeanson (o. Rabe) 1: 51 (1927). Taube BalladBohusl. 31 (1943). — jfr CELLO-, FIDDEL-, FIOL-, GIG-, HARP-, VIOLIN-STRÅKE. — särsk.
a) i sådana uttr. som föra l. draga stråke, liktydigt med: spela fiol l. annat stråkinstrument. Fader Movitz klinga, / Lät nu qvinten springa; / Friskt Du stråken drar. Bellman (BellmS) 1: 206 (c. 1771, 1790). Från första stund jag (dvs. musikern) förde stråken fick jag höra av .. (hela släkten:) Felix är ett underbarn! Bergman Patr. 56 (1928).
b) närmande sig l. övergående i sådana bet. som: stråkdrag l. stråkföring l. förmåga att traktera stråkinstrument l. stråkmusik. Lät den dumma i oket tråka, / Och den sluga sin hjerna bråka; / Vin och Flickor och Fredmans Stråka / Natten ljuflig gjör. Bellman (BellmS) 1: 216 (c. 1773, 1790). Hans hastighet uti stråken är förundranswärd. GT 1787, nr 31, s. 2. (Violoncellisten N. N.) har verkligen en utmärkt stråke, en utomordentlig eld i sin musik. Konstnärsbrev 1: 29 (1852). Snabba, kraftiga stråkar i allegrettot. SvHandordb. (1966).
c) oeg. l. mer l. mindre bildl. Nordenflycht QT 1745, s. 157. Sakta, sakta en syrsa sin stråke rör. Tegengren SvårVäg. 93 (1929).
2) i sht mus. i utvidgad l. överförd anv. av 1: (musiker som trakterar) stråkinstrument; stundom övergående i bet.: orkesterstämma skriven för stråkinstrument. Jeanson (o. Rabe) 1: 151 (1927). Orkestern räknade således denna gång 21 man, däribland icke mindre än 13 stråkar. Andersson MusSÅbo 67 (1940). Inte alla stämmor finnas bevarade .. Det finns alla blåsare, men av stråkarna saknas tyvärr altviolerna och basarna. GHT 1940, nr 117, s. 3. Han var en stråkens mästare. SvHandordb. (1966).
II. om vissa andra redskap, verktyg o. d.
1) [jfr I 1] (förr) drillbåge; jfr STRÅK-BÅGE. JournManuf. 1: 185 (1825). Den enklaste anordningen för små borrar är drill- eller rull-borren .., bestående af en på borrskaftet fäst rulle .., omkring hvilken lindas ett snöre eller en sträng, anbragt i en drillbåge eller stråke, vid hvars förande fram och åter borren .. roterar omväxlande åt det ena eller andra hållet. 2NF 3: 1216 (1905). Hammarstedt o. Erixon NordMAllmog. 70 (1918). — jfr DRILL-STRÅKE.
2) (†) = BÄLG-STÅNG. Rinman 2: 857 (1789). — jfr BÄLG-STRÅKE.
3) (förr) = STRÅK-HYVEL. Vanliga snickareverktyg .. äro (bl. a.) foghyfvel l. stråke. 4GbgVSH V—VI. 4: 57 (1903). En foghyvel, en s. k. stråke. SvKulturb. 5: 101 (1930).
4) räfs- l. rakliknande redskap; anträffat bl. ss. senare led i ssgn SPÅN-STRÅKE.
III. [jfr I 1] (†) i ä. zoologisk terminologi i fråga om fåglar: sammanfattande beteckning för armbågsbenet o. strålbenet (vilka tillsammans bildar en om en stråke (i bet. I 1) erinrande enhet). Retzius Djurr. 148 (1772). Flygpennor, pennæ, långe och styfve fjädrar, fästade på vingens underarm (stråken kallad hos foglar) och handen .. samt uti stjerten. Marklin Illiger 190 (1818).
Ssgr (i allm. till I 1; jfr stråk, sbst.3 ssgr): A: (I 2) STRÅK-BESÄTTNING. i sht mus. jfr besättning II 6 c. 2NF 38: 532 (1926).
-DRAG. (stråk- 1811 osv. stråke- 18991903) mus. drag (se d. o. I 12 a) med stråke(s tagel) över sträng(ar) på stränginstrument varigm dettas sträng(ar) bringas att ljuda; äv. om ljudet av sådant drag; äv. bildl. JournLTh. 1811, s. 310. Känslorna gå som breda, fylliga stråkdrag. Hansson Kås. 11 (1897). Lamm i 3SAH 50: 242 (1940; bildl.).
(I 2) -ENSEMBLE. i sht mus. ensemble av stråkmusiker. Norlind AMusH 624 (1921).
-FÖRING. mus.
1) förande av stråke över sträng(ar) på stråkinstrument; äv. om sätt att föra stråke osv. Svårligen har man härstädes förut hos någon violinvirtuos funnit .. en regelbundnare stråkföring. AB 11/6 1845, s. 3. Stråkföringens konst. Valentin Musikh. 2: 68 (1901). Stråkföringens suveräna, svepande säkerhet. Siwertz Förtr. 174 (1945).
2) konsten i l. kännedomen om l. behärskningen av stråkföring (i bet. 1). Bauck 1MusH 92 (1862).
-FÖRNING. särsk. (†) = -föring 2. Höijer (1864).
-HARPA. stråkinstrument med avlång (låd- l. fiolformig) resonanskropp, 2—4 strängar samt ett i resonanskroppens förlängning utskjutande parti försett med långsmal(a) öppning(ar) varigm spelarens fingrar gm lätt beröring kan förkorta strängarna. EtnolStHammarstedt 115 (1921).
-HARTS. (stråk- 1851 osv. stråke- 1919) för ingnidning av stråktagel avsett harts, kolofonium. SvTyHlex. (1851).
-HÅLLNING. särsk.: sätt att hålla stråke vid trakterande av stråkinstrument. Andersson Stråkh. 181 (1923).
-INSTRUMENT. mus. (med stall, stränghållare o. resonansbotten med insvängda sidor försett) stränginstrument avsett att trakteras med stråke l. liknande redskap. Mecklin BegTonk. 24 (1802). Boivie NordMMusik. 8 (1911).
(I 2) -KAPELL. i sht mus. jfr kapell, sbst.1 3, o. -orkester. VFl. 1909, s. 69.
(I 2) -KVARTETT. mus.
1) sammanfattande beteckning för grupp av fyra stråkinstrument (från 1700-talets mitt i sht bestående av två fioler, altfiol o. violoncell) för utförande av fyrstämmig musik. Höijer (1864).
2) av fyra musiker (kvartett) bestående stråkensemble, i sht med besättningen två fioler, altfiol o. violoncell. SDS 1894, nr 411, s. 2.
3) komposition, företrädesvis sonat, för stråkkvartett (i bet. 1). Höijer (1864).
4) (mera tillf.) med fyra olika slag av stråkinstrument (1:a o. 2:a fiol, altfiol o. cello) besatt grupp av stämmor i orkester; i uttr. koriskt besatt stråkkvartett, om sådan grupp där varje stämma är besatt med ett flertal instrument. SvTMusF 1938, s. 28.
(I 2) -KVINTETT. mus.
1) sammanfattande beteckning för grupp av fem stråkinstrument, i sht bestående av fiol, altfiol, violoncell i växlande antal, stundom äv. med kontrabas; äv. övergående i bet.: av fem musiker bestående stråkensemble med ovannämnda besättning. SD 1892, nr 325, s. 3. 2SvUppslB 27: 989 (1953; om ensemble).
2) komposition, företrädesvis sonat, för stråkkvintett (i bet. 1). PT 1906, nr 54, s. 3.
3) (numera mera tillf.) med fem olika slag av stråkinstrument (1:a o. 2:a fiol, altfiol, cello o. kontrabas) besatt grupp av stämmor i orkester. SvTMusF 1938, s. 77 (i wienklassicistisk orkester).
(I 2) -KÖR. särsk. (numera knappast br.) stråkorkester. NF 3: 315 (1878). Cannelin (1921).
-LUTA. mus. luta (se luta, sbst.1 1) avsedd att trakteras med stråke. Andersson Stråkh. 13 (1923).
(I 2) -ORKESTER. mus. orkester enbart bestående av (musiker som trakterar) stråkinstrument; företrädesvis om sådan orkester vari instrumenten 1:a o. 2:a fiol, altfiol, violoncell o. kontrabas är flerfaldigt (koriskt) representerade men som vanligen har flertalet instrumentslag dubblerade; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Björkman (1889). Egen Österrikisk Stråk-Orkester, 10 man. NerAlleh. 1896, nr 232, s. 2. Syrsornas stråkorkester. Wilhelm Dvärg. 182 (1922).
-TAG. mus. stråkdrag. Almqvist AmH 2: 247 (1840).
-TAGEL. mus. till stråke hörande l. för stråke avsett tagel. VexjöBl. 27/11 1846, s. 4.
-TEKNIK. mus.
1) teknik i fråga om stråkföring. SAOL (1950).
2) i fråga om stränginstrument: spelteknik bestående i l. innefattande användning av stråke. Andersson Stråkh. 12 (1923).
(I 2) -TRIO. mus.
1) sammanfattande beteckning för ensemble av tre (musiker som trakterar) stråkinstrument, företrädesvis bestående av fiol, altfiol o. violoncell. Upsala(A) 24/2 1925, s. 3.
2) komposition, företrädesvis sonat, för stråktrio (i bet. 1). Norlind MusLex. 72 (1912).
B: STRÅKE-DRAG, -HARTS, se A.
Avledn. (till I 1): STRÅKA, v.3 -ning. göra (upprepade) stråkdrag; äv. liktydigt med: spela på stråkinstrument; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Det kändes, som om någon fingrade i hans bröst, stråkade på strängar i hans hjärta. Ossiannilsson Hav. 206 (1910). Som en fiol, / morgonblåst stråkar och drar. Sjöberg Syntaxuppr. 15 (c. 1926). 85 personer som stråkade och blåste. DN(A) 18/12 1959, s. 18.
STRÅKIST04, m.//ig. mus. stråkmusiker (i sht i orkester). I orkestern ville inte applåderna taga slut och stråkisterna slogo med stråkarna mot notpulterna. GHT 22/10 1956, s. 3. När hörde vi maken till Wolffs behandling av Nielsens lilla stråksvit opus 1 .. Vi ägna dessa stråkister vår djupa beundran. Därs. 1960, nr 79, s. 8.

 

Spalt S 12893 band 31, 1993

Webbansvarig