| Publicerad 1991 | Lämna synpunkter |
STRIDIG stri3dig2, adj.2; adv. -T.
(numera föga br.)
1) om man (se MAN, sbst.1 1, 2): strid (se STRID, adj. 1 slutet); äv. ss. adv. Det ljusa håret reste sig i en stridig lejonman uppåt, när han talade. Lundegård Tannh. 1: 11 (1895). Stridigt från mankarne / fladdra svarta manar. Holmström LantlSyn. 25 (1936).
2) om strömmande vatten: strid (se STRID, adj. 2 a); äv. dels ss. adv., dels i utvidgad anv.: våldsam, häftig (jfr STRID, adj. 4), dels bildl., motsv. STRID, adj. 2 a β. (Fvn.) Ofstridur, (lat.) Severus, (sv.) Stridig, sträng. Verelius 188 (1681). Neptun såm hafwetz wåg, åg stridigt brusand böllier / Har i ditt wåld. LejonkDr. 246 (1687). Block MotalaStr. 58 (1708; om rörelse i blandning av olika kemikalier). Så snart vattnet begynner röra sig i stridiga strömmar .. flyr fisken, söker djupet och (osv.). VetAH 1801, s. 249. Adlerbeth Æn. 198 (1804; om våg). Ibland den stora framtidsströmmen / är grumlig, stridig, full av grund. Lindqvist RysslSång II. 2: 173 (1934).
Spalt S 12671 band 31, 1991