Publicerad 1991   Lämna synpunkter
STRATUS stra3tus2, r. l. m.; best. -en; pl. =. Anm. Förr användes äv. den felaktiga lat. pl.-formen strati. LfF 1914, s. 253.
Etymologi
[liksom t. o. fr. stratus av eng. stratus, av lat. stratus (gen. -ūs), utbredning, täcke, till (det avljudsstadium av roten i sternere, utbreda, som föreligger i) stratus, p. pf. av sternere (se STRÅT); ordet tidigast använt ss. term 1803 av den engelske meteorologen L. Howard († 1864). — Jfr STRATO-, ssgsled2, STRATUM]
meteorol. lågt, tunt, jämnt o. dimliknande moln(täcke) med obestämd (stundom trasig) form (jfr STRATUM 2), dimmoln; förr äv. om skiktmoln; jfr CIRRUS, sbst.2 ssgr anm., CUMULUS ssgr anm., NIMBUS ssgr anm. Stratus, (dvs.) Rad- eller Hvarf-moln. Klint Navig. 138 (1842). Stratus är ett utbredt, sammanhängande molnlager, som tillväxer nedifrån uppåt. Det är det lägsta slaget af moln, i det att dess undre yta ofta hvilar på jorden. Hildebrandsson Buchan 127 (1874). Stundom är himlen täckt med stratus, men utom vid förestående frontpassager, faller i allmänhet ingen eller blott obetydlig nederbörd inom den homogena luftmassan. FlygMotBibl. 4: 25 (1935). SohlmanSjölex. 131 (1955).
Ssgr (meteorol.): STRATUS-ARTAD, p. adj. jfr arta V 3. Carell o. Edelstam 34 (1916; om moln).
-MOLN. stratus. Ymer 1904, s. 387.

 

Spalt S 12572 band 31, 1991

Webbansvarig