Publicerad 1991   Lämna synpunkter
STOLLE stol3e2, sbst.2, förr äv. STULLE, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(stolle (-å-) 1685 osv. stulle c. 1685)
Etymologi
[jfr nor. dial. stolle; avledn. av STOLLA, v.3 — Jfr STOLL, sbst.3, STOLLIG]
1) (†) motsv. STOLLA, v.3 I 1: (löjeväckande l. ömklig) gammal gubbe. (Planeten) Saturnus Askegrå och ålder-pudrad Stolle. Spegel GW 164 (1685). Ty at nu gamla stållar, som gå på grafsens brädd med darrande knä .. taga sig til hustrur hel unga och ändoch fattiga flickor androm til bruk och nytta, det är så allmänt giängse, at (osv.). Lundberg Paulson Erasmus 73 (1728).
2) motsv. STOLLA, v.3 I 2, II: stollande l. stollig mansperson (stundom äv. djur); särsk. dels: enfaldig l. fånig mansperson, dumbom l. fåne, dels: tanklös l. omdömeslös l. vettlös mansperson, tok l. vildhjärna l. galning, dels: (tanklös) skämtare l. skojare l. narr; stundom äv. förbleknat, i skämtsamt l. förtroligt tilltal: idiot l. tok l. galning o. d.; äv. (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): mentalt efterbliven l. avvikande l. sjuk person, imbecill (se d. o. II) l. idiot l. galning o. d. Ack sij stullen hur’ han fijker! Moræus Schonæus 392 (c. 1685). Personerne äre mycket tvåtalige och int(et) vetta hvad dhe säija, varandes föga bättre än stållar och vettvillingar. VRP 1692, s. 731. Du är .. en stolle, om du tror, / At Dygden endast i de Höga Lofften bor. Wrangel Snöhv. 38 (1737). Man kan skratta sig till döds åt den stollen och hans upptåg, hans infall. Weste FörslSAOB (c. 1817). Han var kär som en klockarekatt och åbäkade sig som en stolle. Braun Calle 166 (1843). Richard. (stiger opp och vänder sig till Värden, sakta och förtroligt) Hör på, gamla stolle .. säg mig i förtroende .. hur ser hon ut den unga frun? Säfström Olyckl. 13 (1857). Jag .. har varit tvungen att sjåpa mig och skutta som en stolle med mina spattiga ben. Fröding Kusinbr. 43 (1889). Å Herre Gu, ä han nu far te den ungen mä, han ä då förskräckli, den gamle stollen. Göth 5Stånd. 262 (1936). Tunström Julorat. 75 (1983). — jfr GUBB-, HALV-, SPETALS-, TOK-STOLLE m. fl. — särsk.
a) i ordspr. l. ordstäv l. ordspråksliknande talesätt. Du förstår väl gyckel, din stolle! — sa’ gumman, vred nacken af tuppen. Holmström Sa’ han 15 (1876). Stollar ock små barn skall en aldrig tillräkna. Landsm. XI. 2: 18 (1896).
b) (vard., skämts.) bildl., i uttr. hoppa stolle, (okritiskt) engagera sig i l. hänge sig åt ngt stolligt. Jag (dvs. Albert Engström) har blygts och beklagat de stackars människor, som vare sig af tvång eller ovetenhet hoppa stollar i desamma (dvs. institutioner som Skansen o. Folkdansens vänner). Strix 1904, nr 31, s. 2.
3) (†) omskrivande benämning (noanamn) på björn. At .. (björnarna) och här nämnas med annor namn, .. (t. ex.) Gullfot, Nalle, Stolle, Storfar, Godfar, etc. thet är bekant. Broman Glys. 3: 236 (c. 1730).
Ssgr (till 2; mera tillf. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till STOLL, sbst.3, STOLLA, sbst.3, o. STOLLA, v.3): A: STOLL-FÄRD. särsk. (mindre br.) handlingssätt kännetecknande för stolle l. stolla, stolles l. stollas handlingssätt; jfr färd 6, stolla-fora. Aurell NBer. 65 (1949).
-GUBBE. (stolle- 1946 osv.) jfr gubbe II 1, 2 (f). Spong Tavl. 243 (1946).
-STYCKE. (stolla- 1901 osv. stolle- 1946 osv.) i pl.: handlingar l. påhitt l. upptåg som utförs av l. anstår en stolle l. stolla, stollerier; särsk. konkretare, i specialiserad anv., om stolliga yttranden, historier o. d.; jfr stolla-fora. Beskow Greta 95 (1901). Spong Tavl. 71 (1946).
-TYG. (stolla- 1921 osv. stolle- 1865 osv.) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr -stycke. Jolin Mjölnarfr. 50 (1865).
B: STOLLA-FORA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stolleri; i sht i pl., konkretare, om utslag av stolleri; jfr fola, sbst.2 Lundell (1893). Galenskap och stollaforor det mesta (i berättelserna). Salje DessBröd. 106 (1964).
-STYCKE, -TYG, se A.
C: STOLLE-GUBBE, -STYCKE, -TYG, se A.
-VERK. (numera föga br.) stollstycke. VDAkt. 1795, nr 468. Därs.
Avledn.: STOLLAKTIG. särsk. (†) lik l. erinrande om en stolle l. stolla l. en stollig l. mer l. mindre sinnesrubbad person l. benägen att stollas l. bära sig mer l. mindre sinnesrubbat åt. Sedan hon spordt henness man wara rymdh, bleff hon stollachtigh, att hon inthet kan styra sigh. ProstbVestbo 13/5 1712.
STOLLIG, se d. o.

 

Spalt S 12098 band 31, 1991

Webbansvarig