| Publicerad 1989 | Lämna synpunkter |
STIRRA, v.2 l. STIRA, v.2 -ade.
(†) om fågel: avge sitt läte som ligger högt på tonskalan o. ljuder darrande o. skarpt l. hårt l. vasst (likt ett ”stirr” l. ”strr” l. dyl.); äv. p. pr. i adjektivisk anv., om fågelstämma l. fågelljud; anträffat (i fråga) om stare, trast o. tärna. Staren .. skriker och stirar. Broman Glys. 3: 290 (c. 1730). (Trasten) stirar och skorrar som gråsiskan. Därs. 296. Tärnan, som och af somligom och Kuxan nämnes, af hennes stirrande röst och liud, när hon flyger, Kix, kux. Därs. 311.
Spalt S 11882 band 30, 1989