| Publicerad 1989 | Lämna synpunkter |
STIRRA stir3a2, v.1, förr äv. STIRA, v.1 -ade. ((†) pr. sg. -er PErici Musæus 1: 98 a (1582: stirer; i bet. 7)). vbalsbst. -AN (i sht i vitter stil, mera tillf., Hemmer RågR 33 (1922), Höijer Se 410 (1946: navelstirran; i bet. 2)), -ANDE, -ING (†, Franzén Skald. 3: 133 (1829; i bet. 2)), -NING; -ARE (se avledn.).
A. hålla (ögonen) stelt riktade (på ngt); titta stint o. d.
1) (†) i uttr. stirra ögonen, fästa (ögonen) stelt l. stint (på ngt), stirra (se 2). Thesze närwarande tider enkannerliga öfwerflöda af slika widt utseande förrättningar öfwer hela Europa, och icke mindre i wårt Fädernesland, och ther wid angräntzande riken och länder än annorstädes, stirrandes alle tilsammans ögonen besynnerliga uppå wår Allernådigste Konung Carl then Tolftes .. oförlikneliga Hielte-Bedrifter. Block Progn. 5 (1708). Björn Pap. 69 (1794).
2) med (uppspärrade ögon o.) stel l. spänd l. (stickande) intensiv (o. orörlig) blick (ofta häpet l. nyfiket l. närgånget) titta, titta stint, ”glo”, starrbliga; (mer l. mindre själsfrånvarande) hålla ögonen stelt l. spänt riktade rakt fram (l. mot l. på ngt); äv. i uttr. stirra med ögonen (i sht förr äv. ögon; se a); äv. om ögon (l. blick); jfr 1. Stirra på ngn l. ngt. Stirra inte på mannen med protesen! Han stirrade som förhäxad mot buskarna där han sett skymten av en björn. Stiernhielm EvUlf. Gloss. 14 (1670). Stirra .. (dvs.) see stindt ut och stå lika som orörlig. Spegel 488 (1712). Sahlstedt (1773: med ögonen). En (av min lärda hustrus tjänare) stirrar i en bok, så steken blir till aska, / En annan kryster vers när jag begär en flaska. CVAStrandberg 2: 332 (1865). Jag kan stirra på de gamla freskomålningarna, till dess jag nästan tycker mig hafva varit med, när de först tecknades på väggen. Lundgren MålAnt. 3: 87 (1873). Hon höll fortfarande armlederna i kors och stirrade framför sig, utan att se. Hallström VilsnF 144 (1894). Jensen BöhmDiktn. 26 (1894; om blick). Han bara stirrade på Eva, som var mycket näpen, som alltid, med sin lilla mjuka figur och sin rosenbladshy. Wägner Norrt. 72 (1908). De stirrar med vidöppna ögon in i den ljusnande himlen. Johnson Nu 68 (1934). Herrn i (dock-)huset ligger så tillbakavräkt i sin stol att hans skägg pekar rakt uppåt och ögonen stirrar i taket. Hedberg DockDans. 34 (1955). — jfr AN-, BE-, FÅN-, FÖR-, MOL-, NED-, NID-, UPP-STIRRA m. fl. — särsk.
a) om (ögon hos) djur; i sht i fråga om bestående karaktär hos blicken l. ögonen. (Korna som ätit av de giftiga rötterna) begynte först stånka, sedan stirra med ögon, draga sig tilbaka i båsen, stinna på halsbandet (osv.). OJBroman (1740) hos Linné Bref I. 3: 323. Rosenius SvFågl. 3: 9 (1927; om ögon hos uggla).
b) i resultativa uttr. (äv. oeg. l. bildl., motsv. f α); särsk. i uttr. stirra sig blind på ngt, särsk. dels: stirra på ngt så att man blir bländad l. tillfälligt (nästan) ingenting ser, dels: ägna ngt en sådan ensidig uppmärksamhet l. ensidigt hänsynstagande att man inte (tillräckligt) beaktar andra relevanta ting l. omständigheter. Munnen är sluten, trött på att tala, / blicken stirrat sig matt och skum. Levertin Leg. 31 (1891). Lotterikommitténs utredande arbete .. (har gått) fram efter samma förbudsprinciper, som våra nykterister stirrat sig blinda på. NDA 1912, nr 316, s. 2. Kapten H. stirrade sina ögon nästan blinda i kikaren för att upptäcka uppflammande ljusskensglimtar, då haubitserna sträckte ut sina eldtungor. Knöppel Barb. 153 (1916). Stirra i kapp, stirra sig till seger, det gör ingen prinsessa. Å nej. Detta kände Göta Nilsson igen: Det var modern, fräck ungdom. Hedberg VackrTänd. 214 (1943). Det gäller att inte stirra sig blind på nuet och bli låst vid en enda nattsvart linje för hur framtiden kan tänkas bli. SDS 19/12 1986, s. 12.
c) i uttr. stirra ngn l. ngt i ögonen o. d., äv. ansiktet, (stint) se ngt l. ngn rakt i ögonen resp. ansiktet; äv. bildl. (jfr f). Här (i en kommitté angående nykterhetsfrågan) stirrade viskydestillatören och ölbryggaren förbudsmannen i vitögat. Hellström RedKav. 211 (1933). Han sitter framåtböjd på sin stol och stirrar mig stint i ögonen. Munsterhjelm Vildm. 35 (1936). De fick gå hem och stirra eländet i ansiktet. Larsson i By GGodTid. 133 (1941). Vi ha stirrat världen i synen en dag, / då vi borde lekt dockteater. / Vi ha spottat på livets rockuppslag, / vi brådmogna frontsoldater. DiktTanke 3: 268 (1956).
d) (i sht i vitter stil) om blick: vara stirrande (se e). Hennes (dvs. den kärlekskranka flickans) blick, som stirrar, är rigtad mot jorden. Elgström Frunt. 25 (1809).
e) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (äv. motsv. a); i sht om ögon l. blick: som stirrar stel o. spänd; äv. i överförd anv., särsk. dels om ansiktsuttryck: som präglas l. framhävs av ett stirrande l. stirrande ögon, dels om stund: som präglas l. uppfylls av ett stirrande. Then som them (dvs. spolmask) har, .. har lysande och stirrande ögon. Lindestolpe Matk. 18 (1714). Turnus, bestört af en bild, som så många förfärelser parar, / Står förstummad med stirrande blick. Adlerbeth Æn. 337 (1804). Wallin 1Pred. 1: 247 (c. 1830; om häpenhet). Ögonen (på krokodilen) äro små och stirrande. Holmström Ström NatLb. 3: 11 (1852). Hans ansikte hade ett stirrande vildt uttryck, som skrämde dem, så att (osv.). Mörner SöderhSag. 28 (1910). Hon kunde dröja där (dvs. i tavelgalleriet) långa, stirrande stunder. Siwertz Sel. 2: 74 (1920). Charlie Rivels var akrobatikens sömngångare, de stirrande ögonen sågo utan liv och rörlighet ut i rymden. Ruin Gyckl. 82 (1934).
f) oeg. l. bildl. (jfr b, c); äv. motsv. e.
α) jfr BETRAKTA 4 o. b. Tanken stirrar, försagd och yr, / på hela det sällsamma äfventyr. Sturzen-Becker 4: 138 (1862). (Tegnér) är i själ och hjärta mindre akademisk vid denna tid (dvs. 1811), än en och annan, som stirrat allt för mycket på förra delen av Svea, velat erkänna. Mjöberg Stilstud. 201 (1911). Det var .. (de fattiga ungdomsåren) som Lindorm, kåsören, kvickhuvudet, dramatikern på modet .. skulle stirra så långt efter. Forssell i 3SAH LXXXIII. 1: 142 (1975).
β) med subj. betecknande känsla som kan utläsas ur l. intryck man får av ett stirrande med ögonen; jfr γ. Ödsligheten af min tid, som stundom öfverfaller mig, stirrade på mig liksom ur håliga, slocknade ögon i denna musik (dvs. operan Hugenotterna). Geijer I. 8: 548 (1842); jfr γ. I hans ögon stirrade vreden. Crusenstolpe CJ 1: 13 (1845). Den surmulna reservationen har säte och stämma i Kristi församling. Den har inte lagt märke till något att klä sig fin för, och tomheten stirrar ur blicken. Hartman NattLys. 78 (1951).
γ) i klart bildl. anv. särsk. dels om måne l. sol, dels om (ögonhålelik) öppning. På jorden stirrar månen blodröd ned. Thomander Shakespeare Rich. 75 (1825). De välkända böckerna .. lågo uppslagna på skrifbordet, men .. de tankedigra orden .. stirrade nu meningslösa upp emot mig. Wennerberg 2: XXXXVII (1882). En fyrkantig väldig kub med lodräta väggar, översållad av grotta vid grotta, som stirra på mig med sina hundrade svarta öppningar. Schoultz Ut 8 (1931). Det stilla, jämna septembersolskenet hade redan fått en nyans av förgänglighet, solen började få det där envisa stirrandet som den får när den lackar mot eftermiddag. Ekelöf Utflykt. 26 (1947). — särsk. motsv. β. Tomhet stirrar ur fönstren; kring bågar och tak / Klättrar murgrön djärft. VRydberg (1863) hos Warburg Rydbg 1: 462. Ut ur fönstren stirrar hålögd tomhet / Ned på stigen. Wennerberg 1: 109 (1881).
3) (†) göra bestört l. förskräckt stirrande (se 2 e) l. dyl.; anträffat bl. i p. pf. i adjektivisk anv., om ansiktsuttryck: bestört l. förskräckt stirrande. Straxt Skurken helt förskräckt en stirrad upsyn gaf (när han fick höra, vad som väntade honom). Bellman Gell. 118 (1793).
B. virra omkring; darra o. d.
4) (i sht i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) stirrigt (se STIRRIG 2) l. vimsigt fara omkring l. röra sig; vara stirrig. Stirra .. (dvs.) fara omkring. Lundell (1893). Stirra .. (dvs.) vimsa hit och dit. Lönnerholm SprJönk. 116 (1972).
5) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) darra (se DARRA, v.1 3), rycka (se RYCKA, v.1 3 c); äv. (om ljus): flämta, darra. Under det han sofver på en Soffa .. faller han oförmodel. i golfvet, med stirrningar i händer och fötter samt någon efterföljande svindel. VeckoskrLäk. 3: 394 (1782). Tåggarn dugde icke (till ljusvekar), ty det stirrade. Stolt Minn. 26 (1879). Björseth Gbgsspr. 42 (1958).
C.
D.
7) (†) om vätska: (ut)spruta (i fina strålar) l. strila kraftigt l. stå ut i en stråle l. i (fina) strålar; äv. med obj., om källa: (genom jorden) frampressa l. framvirvla (ngt), anträffat bl. bildl. Vnder sigh stirer och sprutar synden (liknad vid en bottenlös brunn) emoot oss, dieffuulen, döden och heluitit. PErici Musæus 1: 98 a (1582). Tå tilskrijade hon (dvs. en kvinna som torterades av arianerna), i medhler tijdh Blodhet stirrade vthur hennes Kropp (osv.). Schroderus Os. 1: 820 (1635). Thet watn som ännu war ofruset, kunde genom thesse .. kantiga ypningar (i kravisen) silas och stirra, som genom ett såll eller rissel. Block MotalaStr. 8 (1708).
STIRRA FRAM10 4. till 2. Dessa stela gestalter, som stirra fram mot åskådaren från de gamla byzantinska målningarnas enformiga guldgrund. PedT 1899, s. 5. Ögonen stirrade fram tårfyllda och nästan utslocknade till följd af plågor och mattighet. Lagerlöf KristLeg. 148 (1904). —
STIRRA IN10 4. till 2: stirrande titta l. se in (i ngt); äv. oeg. l. bildl. (jfr stirra, v.1 2 f). (Neoplatonismen) föddes i Egypten, det land, som så länge hade stirrat in i dödens anlete. Wikner Vitt. 185 (1879). Hallström Händ. 310 (1927); möjl. inte särsk. förb. —
STIRRA NED10 4 l. NER4, äv. (ålderdomligt) NEDER40. till 2 (bl. tillf.): stirrande se l. titta ned (på ngn l. ngt); äv. utan förb. med prep.-uttr.; äv. bildl. Än stirrar jag ned i den strömmande å. Böttiger 2: 15 (1857); möjl. inte särsk. förb. De mörkgråa husen .. stirrade ned på hvarann i trumpet högmod. Hallström Purpur 5 (1895). Hon vande sig att klaga, hata och stirra ner. Lo-Johansson Stat. 1: 16 (1936). —
STIRRA TILL10 4. (i sht i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) till 4: göra ngt på ett stirrigt l. vimsigt sätt (o. därigm åstadkomma ett dåligt resultat). TV-kommentatorn som stirrar till det hela så till den milda grad att det är svårt att följa med vad som händer. SmålP 9/2 1976, s. 14. —
STIRRA UPP10 4, äv. OPP4. till 2: stirrande se l. titta upp. Till taffeln nalkas han; hvart öga stirrar opp, / Att skåda främlingen, som här så djerft sig ställer. Stiernstolpe Wieland Ob. 77 (1816). Zeyton (satt) mången gång .. grubblande ensam, stirrade upp, såg sig omkring förvånad. Almqvist TreFr. 2: 195 (1842). Då stirra han opp i servitrisens ansikte. Sjöman Lekt. 366 (1948). —
STIRRA UT10 4.
1) till 2. Med ett kort, klanglöst skratt stirrade han åter ut i rymden. Almkvist Turgenjef 9: 97 (1887); möjl. inte särsk. förb.
B: (5) STIRRE-SJUKA. (†) sjuka som yttrar sig i darrningar (i händer o. fötter o. huvud?) Fången hade legat sjuk fem dagar, men eljest har han continuerligen haft en stirresjuka som skulle han fallit i bråt. LidköpRP 31/10 1691; jfr brott I 11 c.
STIRRIG, se d. o.
Spalt S 11878 band 30, 1989