Publicerad 1989   Lämna synpunkter
STIA sti3a2, sbst.1, förr äv. STIGA, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. STIG, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (IErici Colerus 2: 225 (c. 1645)).
Ordformer
(stega 1737 (: Swin stega). stia (stja) 1608 osv. stig (-ijg) 1551—1847. stiga c. 1645 (: Swijnastigor, pl.)—1881. stija 1578—1790. stya 1527. styg 1633 (: gödestyg). styia c. 1635—1637)
Etymologi
[fsv. stia; sv. dial. sti, stia, steg, stig, stiga; jfr fd. sti(g) (d. sti), nor. sti, fvn. stía, stí, n. (i ssgn svínstí), nor. dial. sti, n., mlt. stege, mnl. stïë, fht. stīga (mht. stie, stīge, t. dial. -steige, i ssgn hühnersteige, t. dial. štia, steye m. m.), feng. stigu, f., stig, n., stī (i ssgn stī-fearh, svin i stia; eng. sty), alla med bet.: avbalkning l. rum för småkreatur, i sht svin; av omtvistat urspr. — Jfr STEWARD]
inhägnad l. avbalkning l. (i sht) rum l. (litet) hus för småkreatur; vanl. (o. numera bl.) om sådan avbalkning osv. för svin (äv. för gäss); förr äv. om inhägnad för ren. (I Kalmar fanns) Paa Slaatet xxix swyn och vj i styan. G1R 4: 37 (1527). (Fvn.) Stia .. (lat.) Caula, stabulum, (sv.) Stia, Fähus. Verelius 243 (1681). Kalfwen han ur stijan foor. Moræus Schonæus 456 (c. 1685). Hönsen på stigan. Stagnell JHjernlös 31 (1756). VetAH 1759, s. 298 (om inhägnad för ren). Svinstallets inre delas i stior. Hallenborg HusdjSköts. 44 (1889). En gris sörplar i sin ho i stian vid stuggaveln. Moberg Rid 32 (1941). — jfr GRIS-, GÅS-, GÖD-, HÖNS-, KAPUN-, REN-, SVIN-STIA. — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. betecknande att svin (l. gås) placeras l. hålles instängt (instängd) i sådan avbalkning för gödning; i sht dels i uttr. sätta (svin l. gås) på stia(n), dels i uttr. stå på stia(n), om svin l. gås. VadstÄTb. 419 (1608). Swin giödas på stiga. Dahlman Reddej. 132 (1743). Florman Abildgaard 134 (1792: stå på stig; om svin). Hålla på stia. Weste FörslSAOB (c. 1817). Sätta gäsz på stia. ÖoL (1852). Torparen satte de fyra och tjugu feta svinen på stiga. Bergström Grundtvig Folks. 172 (1879). Östergren (1946).
b) [sv. dial. (Gotl.) stia] (på Gotl.) om inhägnad där fåren samlas. En så kallad ”Stie”, en inhägnad mot berget för att der samla fåren. Bergman GotlSkildr. 306 (1882). LbFolksk. 168 (1890).
c) i utvidgad anv.
α) (numera bl. tillf.) om grävlingsgryt. Karlfeldt FridVis. 98 (1898).
β) (tillf.) om svinen i en stia. (Mannen) nedsänkte ett … träämbar (i brunnen) med hjälp av ett vindspel vars osmorda vev tjöt som en stia utsvultna svin när han vevade ner och upp. Martinson VägKlockrike 294 (1948).
d) oeg. l. bildl.; företrädesvis ss. nedsättande benämning på persons bostad l. tillhåll (med tanke på att där är l. anses vara orent l. med tanke på personens karaktär). Livin Kyrk. 82 (1781). Jag öfverger min stija, / Med min skallmeija stolt på Saltängs-torget går. Bellman SkrNS 2: 188 (1790). Lars Gustaf kom i går, temligen utsvulten så att han väl måste sättas in på stigan. Tegnér Brev 9: 156 (1839); jfr a. I den blodbestänkta galtens stiga / Min unga Georg insatt är i fängsel; / Om jag gör uppror springer gossens hufwud. Hagberg Shaksp. 5: 275 (1848). — jfr MUNKE-STIA.
Ssg: A: STI-VÄGG. (sti- 1894 osv. stie- 1946) Dahlgren SmStug. 145 (1894).
B: STIE-VÄGG, se A.
Avledn.: STIA, v. med avs. på svin: göda upp i stia; i ssgn upp-stia.

 

Spalt S 11533 band 30, 1989

Webbansvarig