Publicerad 1986   Lämna synpunkter
STADA, sbst.2, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(-a 1727—1799. -u 1606 (: återstadu))
Etymologi
[fsv. stadha, stående, plats o. d. (i ssgrna ater-, for-, kvar-, läger-, umstadha (i umstadhhumän), vidherstadha, vinterstadha o. stadhu timi), sv. dial. stada, stadu, solstånd(stid), frömjöl från barrskog som likt en hinna lägger sig på stillastående vatten l. på åkrar o. dyl. l. som flyger omkring (o. som, om den kom i samband med regn, förr ansågs skada växterna), det gröna som lägger sig på vatten sommartid, o. i ssgn återstadu; motsv. d. stade (åtm. delvis); stillastående, plats o. d., fvn. staða, stående, plats, håll varifrån det blåser, solstånd, nor. dial. stoda, stående, vindriktning, tät skara av stående personer o. d., fsax. stada, ställe, plats, rätt tillfälle, mlt. stade, rätt tillfälle o. d., fht. stata, tillstånd, rätt tid l. plats o. d. (mht. state); ytterst till STA(D), adj. (jfr STAD, sbst.3). — Jfr -STADDA]
(†)
1) om återstod l. rest; i ssgn ÅTER-STADA; jfr -STADDA.
2) [sannol. utgående från bet.: solståndstid (med anledning av tiden för företeelsernas uppträdande)] honungsdagg; grön beläggning på vatten o. d.
a) om beläggning på säd o. gräs (samt andra växter) orsakad av mjöldrygsvampen, honungsdagg. Hånungs dagg är .. en swår smitta för alla jordwäxter. Uppå Norra orterna kalla de henne Stada, efter hon kommer säden att stadna uti wäxten om hetaste wåhrtiden. Stridsberg Åkerbr. 46 (1727). Stadan eller den gulgröna ärgen som denna årstid (dvs. i juni) hindrar wäxterna, samt lägger sig såsom frätande insecter wid gräsrötterne, när det är litet regn. NorrlS 1—6: 44 (c. 1770). Anm. till a. Hos Möller (1790, 1807) anförs (sannol. med felaktigt utelämnande i bet.-angivelsen av företeelsens orsak): (Sv.) Stada, (t.) nennt man in der Landwirthschaft wenn die frische Saat im Sommer mit einem Mahle aufhört zu wachsen, bleich wird und sich so verändert, dasz man seinen Acker nicht wieder kennt. Sekundärt härtill har stada i följande lexikografiska belägg uppfattats ss. ett v.: (Sv.) Stada, v. n. .. (fr.) Se dit de blés, lorsque dans une saison trop chaude ils se flétrissent et cessent de croître. Nordforss (1805). (Sv.) Stada, v. n. .. (lat.) sole æstuante marcescere & exstingui, evanescere, flaccescere. Lindfors (1824). Stada (verbum neutrum). Meurman (1847).
b) om beläggning av alger l. barrskogsfrön på vatten l. om grön massa av alger i vatten. Det illa luktande, hårlika, gröna och slippriga ämne, som finnes sommartiden .. är Vattenglungan eller Stadan, hvilken under varmaste årstiden upflyter i grunda vatten .. men nattetid sjunker åter til botten. Fischerström Mäl. 347 (1785); jfr: Suecis Watnet blommar. Gotlandis Watuglunga. Angermannis Stadun. Linné Fl. nr 1182 (1755). Mycken stada på vattnet anses för godt årsmärke. NorrlS 1—6: 105 (1799).

 

Spalt S 10744 band 30, 1986

Webbansvarig